Kategori: Hälsa

Om du inte har så mycket bekymmer i livet så finns det ändå alltid något som ockuperar tankarna. Ibland kan det tyckas vara triviala saker. Det kan kallas i-lands problem ibland. Om man råkat ut för något illa så är det bara det som finns och som man vill hitta en lösning på.

Det kan vara vad som helst. För många år sedan när vi inte hade några pengar var ett sådant tillfälle. Tanken kring pengar fanns med hela tiden. Inget i-landsprobelm utan ett som kunde gjort att vi varit utan hus. Mat var det svårt med och vi fick hjälp med det.

Nu har jag råkat ut för sjukdom. (Som jag inte har kvar även om jag inte är friskförklarad, än.) Jag fick bröstcancer. När jag fick beskedet så visste jag redan att det var cancer. Jag hade ingen direkt oro för att dö. Jag ville bara veta hur jag skulle lösa problemet.

Nu så här ganska många år efteråt och jag inte har cancer så finns det en tanke som är väldigt återkommande och energikrävande. Bröst. Mina bröst har blivit ett bröst och ett som har en protes. Där ligger tanken, att jag har ett riktigt och ett i plast. Och jag kan inte låt bli att tänka på det.

Nu pratar vi i-landsproblem. Jag har ingen cancer. Även om jag inte alltid mår hundra så är jag inte dödssjuk och kämpar för mitt liv. Mina tankar kretsar kring min kropp och hur jag inte känner mig bekväm i mig själv.

Något som jag aldrig skulle kunna förstå om jag inte varit med om det själv. Men det är väl lika med massor av saker i livet, att man måste uppleva det för att kunna förstå och relatera.

Att mina tankar kring mina bröst skulle bli så stora är förvånande för mig. Men något måste jag göra för att inte må bra med sig själv är inte ett alternativ. I-landsproblem eller ej.

Eftersom jag har ett hus och mat på bordet så får jag snart se till att spara till att operera mig privat. Antingen ta bort det friska helt och bort med protesen eller se till att de blir mer lika varandra. Tror jag skulle föredra det första för att lika kommer de nog aldrig kunna bli då hela mitt ena bröst är borta. Muskler och allt.

Tankarna kommer fortsätt ett tag till med andra ord. För lösningen är inte nära.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var det regn hela dagen. En gråmulen höstdag som skulle kunna vara vilken som helst som andra. För mig blev det en dag där kroppen bara sa stopp och jag låg i sängen hela eftermiddagen. Släckt och nerdraget.

När kroppen säger så är det ganska skönt med en regnig höstdag. När man kan ligga och lyssna på hur regnet smattrar på fönstret och känna att trots allt så är allt ganska bra. Jag finns, jag har tak och på utsidan finns inget som lockar. Det är okej att ligga i sängen.

Jag kom upp och var social på kvällen men jag var inte utanför dörren på hela dagen. Ibland får man ta sådana dagar. Ibland ger kroppen dig sådana dagar. Ibland så är det bara att ge vika. Ibland kan man härda ut. Ibland känns det riktigt bra.

Idag ska bli en bra dag. En dag med mer social närvaro.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När jag fick bröstcancer så var jag tvungen att sluta med preventivmedel som innehöll hormoner. Jag fick också börja en behandling för att ta bort min egna hormoner. Det är östrogenet som gav mig bröstcancer. Tydligen den vanligaste formen och också genetisk. Jag har ingen i min familj som fått det tidigare så det är lite ovanligt.

Hur som helst när jag då började med Djävulens påfund, Tamoxifen, för att ta bort östrogenet som jag själv producerar så kom jag i ett medicinskt klimakterie. Jag fick en del biverkningar som man får i klimakteriet. Sedan fick jag också en massa olika biverkningar som var del av behandlingen.

Jag har skrivit om det många gånger innan. Synrubbningar, smakförändring, blodtrycksfall, nedsatt immunförsvar och en massa andra saker. Sömnbrist har varit den värsta och kvarstår fortfarande. När jag slutade med behandlingen så försvann många av biverkningarna en efter en.

En biverkning som jag inte fick var livmodercancer. Den är ovanlig men finns med i bipacksedeln där biverkningarna tas upp. Jag behandlades alltså för att motverka bröstcancer men riskerade livmodercancer istället. Förra året testade jag mig för det och hade inga cellförändringar.

Nu börjar jag undra vad som sker. När man får livmordercancer så är ett symptom mellanblödningar. Oregelbunden blödning som kan komma lite då och då kan tolkas som mens men är alltså en blödning som orsakas av cancern. När man har mens är det svårt att veta om det är fel eller helt normalt alltså.

Ett symptom på klimakteriet är att man får mellanblödningar. Kan det vara cancer eller bara klimakteriet? Det är frågan. Jag har alltid haft regelbunden mens men nu har den börjat agera konstigt. Den gjorde alltså inte det när jag påbörjade behandlingen för att inte få ny cancer.

I övrigt så har jag inga andra symptom för klimakteriet. För de som kan tolkas som det har jag haft sedan behandlingen startade. Som att jag sover dåligt. Eller att jag gått upp i vikt. Eller att ibland känner mig varm. Inga vallningar där jag svettas ymnigt men jag blir varm och fryser inte som vanligt.

Frågan är då om jag ska oroa mig för att jag har livmodercancer eller om jag ska glädjas över att klimakteriet kommit tidigt. Nu funderar jag på om jag borde be om en koll för att se vad som händer i kroppen. För om det är ett symptom på cancer så är det alltid bättre att upptäcka det tidigt. Fast jag vill heller inte belasta sjukvården i onödan. Jag får fundera vidare helt enkelt.

Nu är det ju så att maken läser min blogg. Jag gissar att jag snart har en tid bokad för att kolla mig för cancer. Maken är lite mer räddare än vad jag är. Eller snarare katastroftänk är det maken har medan jag bara tänker.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var döden nästan hos oss och hälsade på. Som vanligt var det maken som skulle dö. Men också några andra. Först var han rädd (faktiskt) för att andra skulle dö. Det var ett trasigt fönster på andra våningen i ett av trapphusen. Det skulle ta livet av alla som gick in eller ut i porten.

Det började på morgonen att jag fick veta att det låg glassplitter utanför porten. Jag tar reda på att det är det stora runda på andra våningen. Då vet jag att det är ett fast fönster som är trasigt. Då splittret ligger utomhus. För på insidan går det att lyfta bort hela innerfönstret (för att kunna putsa emellan, gissar jag). Det är dock fastskruvat så det är inte enkelt men det går att lyfta bort det.

Jag tar det lite lugnt och tänker att vi hinner avsluta vad vi håller på med (äta frukost) innan vi beger oss. Det tänkte inte maken. För nu skulle ju alla dö av nedfallande fönsterdelar. ALLA skulle dö. Han åker iväg omgående för att kolla till det. (Jag följer inte med!).

Han ringer och säger att detta är livsfarligt vi måste OMGÅENDE lösa detta. Jag kan inte lämna det så här. Jag måste skriva varningslappar. Jag säger att det måste du inte alls. Glasmästaren har inte tid nu men du kan ju åka dit och visa honom bilder. Så han kan bedöma hur lång tid det dröjer. Det gör han och han lyssnar inte på mig, utan skriver varningslappar. På insidan dörren och utsidan dörren.

Nu var alla varnade. Glasmästaren sa att vi får säkra upp det för att de kommer inte hinna på ett tag. Maken frågar om vi kan göra det? Svaret blev: Om du kan tejpa så kan du säkra. Maken ringer till mig igen och säger att jag måste vara med. Vi måste ju vara två som lyfter ut hela fönstret och tejper och sedan sätter tillbaka. Jag visste att så är det inte men jag säger bara, kom och hämta mig.

Jag kommer dit. Fönstret som är den fasta delen är mycket riktigt trasig. Det är splitter på utsidan. Vi ordnar allt som behövs. Som dammsugare för att få upp alt splitter på utsidan av det trasig glaset. Som då är två våningar upp och man måste stoppa ut armen med glaset som sträcker sig högt upp, nästan till armhålan för att nå ut till fönsterblecket.

Maken inser fort att han kommer inte kunna göra det. Trots att han sagt först att jag inte ska göra det för han har längre armar. Maken kommer nämligen dö av att halspulsådern blir avskuren om han gör det. Han stack ut halva armen sedan gav han upp. Jag tog dammsugaren och stack ut armen och fick upp glassplittret. Innan jag var färdig så hade JAG nu dött minst tjugo gånger.

Alla gånger av att min arm blivit avskuren och blodet sprutade överallt. Eftersom han inte dog av avskuren halspulsåder med blod överallt så kunde han ju hjälpa mig, tyckte jag. Men icke, jag hade förblött innan han hade hunnit ordna tryckförband. Jag hade en väldigt kissnödig make bredvid när splittret togs bort, kan jag säga.

Sedan skulle det ju tejpas. Även där behövde armen stickas ut för att göra utsidan. Jag tejpade dubbelt. Allt för att det skulle bli så stabilt som möjligt. Även då hade jag en nervös make. Inte bara för mig längre utan också att han igen kom ihåg att glaset kan ju falla och någon dör av att glaset skär av halspulsåder på vägen ner.

När vi till slut kommer hem så är maken helt slut men också lugn. För även om det var jag som tejpade så var han med och mycket noga talade om vart och hur tejpningen skulle ske. Han kontrollerade också all tejp han kom åt utan att behöva stick ut armen. Mest på insidan alltså. Men han är lugn över att ingen kommer dö av fallande glas.

Nu behöver han inte vara rädd att någon ska dö förrän det är dags att glasmästaren åker dit och byter. Vilket antagligen dröjer lite längre eftersom maken meddelade att hela glaset gick att ta ut. Ena delen stämmer ju men det är inte den som är sönder. Jag får se till att dagen som det byts fönster, när det nu blir, så är maken bortrest. När han kommer hem så berättar jag att det är klart. Så behöver ingen dö den dagen heller.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Även maken.

Gårdagen blev i hängmattan och framför TV:n. Kroppen säger ifrån och febern gjorde mig stilla. Planen var att jag skulle ha gjort en massa saker. Som att moppa golv eller fixa i förrådet så att de exotiska växterna har någonstans att bo i vinter. Som kommer snart. Istället blev det ryggläge och slapp.

Med hängmattan inne så behöver man inte bry sig om att det regnar. Igår var det dock fint hela dagen. Det hade inte varit fel att ligga ute i solen under en massa filtar. Fast att ligga inne och se ut på det fina är inte heller fel. Också glad över att jag plockade björnbären i torsdags. Annars hade jag legat och funderat på att jag inte orkade plocka de mogna bären.

Det finns massor kvar som inte är mogna ännu. Björnbärsmarmelad kommer det bli. Något jag kollade på igår när jag ändå bara var liggandes. För så fort jag reste på mig så bultade huvudet och kroppen vek sig. Då blev det att leta inspiration för marmelad. Björnbärsmarmelad med lakrits är ett alternativ. Jag har ätit hallon med lakrits. Vilket var gott men smakade inte som jag trodde. Fortfarande gott. Inte direkt som hallon/lakritsskallar.

Jag skulle kunna göra flera olika smaker. Det kommer lösa sig när jag har tillräckligt med björnbär. Egentligen har jag redan till en omgång. Det hjälper inte mycket när man ligger däckad. Bären är i frysen och maken pysslar om mig. (Som vanligt). Jag kommer krya på mig snart nog.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.