Hormonspiral, Alkohol & Cancer

Jag har fått väldigt bra vård. Det vill jag börja med. Min sjukdom togs bort och jag har inte fått tillbaka den. Med det sagt så vill jag påtala något som mest gör mig förvånad men jag är också arg.

Jag fick bröstcancer på grund av det kvinnliga hormonet östrogen. Det är den absolut vanligaste orsaken till bröstcancer. Jag fick beskedet den 11 december 2017 att det var bröstcancer. Då visste de inte varför jag hade bröstcancer. Bara att jag hade det. Den första frågan som kom efter beskedet var: Hur känner du inför det här? En jättebra fråga. Jag hade ju dock redan börjat bearbeta det eftersom jag hela tiden vetat att det var cancer. Det var värre för min fina make. Han blev helt förstörd. Så min fråga tillbaka blev helt enkelt hur fixar vi detta? Nästa fråga från läkaren blev tar du några hormoner? I form av p-piller eller dylikt. Mitt svar blev att jag använder hormonspiral och tar inga hormoner i övrigt. Detta var andra frågan trots att läkaren inte visste då att det berodde på östrogenet. Det blev en direkt order om att så fort jag lämnat henne skulle jag ringa familjecentralen och boka tid för att ta bort spiralen. Jag skulle uppge att det berodde på bröstcancer. Mycket viktigt att det skedde snabbt. Jag gjorde som hon sa och när jag nämnde bröstcancer så fick jag tid endast några dagar senare.

Så klart så frågade hon fler frågor som om någon i släkten har haft bröstcancer. Hon berättade om hur det skulle gå till. Jag fick en operationstid den 29 dec. Det blev inte inom två veckors-perioden som är vad man ska behöva vänta på en operation då det kom julhelg emellan. Allt detta är jag mycket nöjd med. Jag fick mycket bra information. Jag blev erbjuden professionell hjälp för att hantera beskedet. Allt mycket bra.

Det som gör mig förvånad och arg är att ingen informerade mig om skadorna från alkohol. Den enskilt största orsaken till bröstcancer är alkohol.

Orsaken till Bröstcancer på kvinnor i Sverige 2017.
IHME. http://www.healthdata.org/

Om det är så viktigt att jag inte får ha hormonspiral så borde jag också bli omtalad att jag inte får dricka alkohol. En hormonspiral fungerar så att den utsöndrar hormon kring spiralen för att stöta bort spermier från att kunna komma in. Dessa hormoner håller sig kring livmodern. Inte i närheten av brösten utan kring livmodern. Alkohol fungerar så att det går in i varje del av din kropp. Alkoholen går in överallt! Anledning till att det inte är bra med att alkoholen går in överallt är att den ökar produktionen av ditt könshormon överallt. Hos kvinnor östrogen. Det finns bevis på detta och är därför också anledningen till att alkohol är den enskilt största orsaken till cancer. Varför talade ingen om för mig att jag inte fick dricka alkohol?

Nu har jag inte druckit alkohol på många år. Har heller inga planer på att börja. Det visste dock inte min läkare, för hon frågade aldrig om det.

Detta är ingen ny forskning, detta är något som varit känt i decennier. Ändå är det ingen som pratar om det. Det kan räcka med ett glas vin och du är i riskzonen. Det finns ingen mängd alkohol som är säker mängd att inta utan risker för cancer. Nu skriver jag bara om bröstcancer men alkohol orsaker mängder med olika cancer. Som ingen talar om. Ett sådant exempel är tjock- och ändtarmscancer. En av de dödligaste cancerformerna.

Tjock- och ändtarmscancer, båda könen i Sverige 2017.

Alkoholnormen är så stark, därför talar vi inte om det. Alkohol ska finnas med när vi firar, när vi är ledsna, när vi är med vänner, alkohol finns med i alla sammanhang och vi accepterar det. Vi accepterar det för att vi vill ha drogen som får oss att slappna av, som får oss att bli glada, som tröstar oss när vi är ledsna. Detta är dock bara bluff. Alkoholen lurar din hjärna till att tro allt det. Det alkoholen gör egentligen är att göra dig trött och ge dig ångest.

Om jag aldrig druckit alkohol i hela mitt liv så kanske jag aldrig fått cancer. Med stor sannolikhet skulle jag vilja påstå eftersom ingen i min släkt har haft bröstcancer. Om jag inte slutat när jag gjorde så kanske jag fått det tidigare. Men framförallt om jag skulle dricka nu ökar riskerna för mig att få ny cancer. Varför berättar ingen för mig att jag inte får dricka alkohol?

Att vara lik sin mamma, bra eller dåligt…

Jag är vansinnigt lik min mamma. Både till sättet och utseendet. Det är inte alltid man vill vara lik sina föräldrar. Framförallt i sättet.

När min mamma skulle berätta en historia när hon var frisk så började hon alltid på 1900-kallt och avslutade i nutid. Det var inte alltid att poängen kom med heller. Det kunde vara så långa berättelser så att det blev olidligt ibland. Tyvärr är detta något jag ärvt från min mor. Jag är kanske inte ännu på 1900-kallt-stadiet men jag har långa historier. Det är så mycket som måste berättas för att alla ska hänga med (tror jag). När jag är med min fantastiska make och kommer på mig själv så brukar jag lägga till att ja, ja, för 1900-kallt i alla fall så…

Något min mamma alltid har varit bra på är att behålla hemligheter. Det spelar ingen roll vad som sagts eller vem som sagt det. Då håller hon det för sig själv. Även idag fast hon är sjuk. Att hon kan hålla hemligheter beror mycket på att halva hennes hjärna är förstörd och hon inte kommer ihåg något från nutid och till viss del inte allt från dåtid heller.

Mamma (och min man) var den enda som jag berättade för att jag misstänkte att jag hade cancer. När jag kände knölen första gången sa jag direkt till maken detta är cancer. Mamma sa inget till någon. Hon kom alltid ihåg att jag var sjuk så när vi sågs eller hördes så frågade hon alltid om nya besked. Hon kom inte alltid ihåg vad var som kunde vara fel men hon kom ihåg att jag var sjuk. Det var stort för mig att hennes hjärna kunde hålla det i minnet trots att det egentligen inte var möjligt. Så kom vi till november 2017 och mina syskon och svägerska skulle komma på besök. Jag sa då till mamma om hon ville så fick hon berätta det. Vi, maken och jag, skulle komma på middag senare. Det blev väldigt komiskt (tror min familj kan tycka det nu med). När jag kom så säger de omgående: mamma säger att du är sjuk att du kanske har fel på ögonen. Jag skrattade för att jag tyckte det var komiskt. Mamma hade blandat ihop mig med någon annan som varit på besök precis innan och hade fel på ögonen. Det blev såklart en chock när jag berättade att jag med stor sannolikhet hade bröstcancer. Då skulle jag veckan efter på ytterligare en biopsi då läkarna inte var säkra på vad de förra visat. Den gången blev det den lilla nålen som skulle in och suga ut prover.

Igenom hela bröstet skulle den.

Tyvärr är jag inte helt lik min mamma med att kunna hålla hemligheter. Jag är duktig men inte som mamma. Kanske aldrig kommer dit heller men det positiva då är att jag kanske aldrig kommer till 1900-kallt heller.

Fördelen med att veta om likheterna som inte är så uppskattade är att man kan göra något åt dem. Sedan kan det också bara vara att gilla läget och inse att jag är lik mamma på gott och ont. Hon är den bästa mamman som man någonsin kunnat önska sig. Hon har ställt upp för oss i ALLA lägen. Hur svårt det än har varit så har hon på något sätt löst det. En annan sak som jag har efter mamma att hitta lösningar. Mamma sa en gång till mig att anledningen att du fått en son med autism är för att du är den bästa att klara av det. Det tänker jag på ibland och om så är fallet så är det ändå mammas förtjänst då jag ärvt det av henne.

Follow my blog with Bloglovin

Ingen rolig natt

Visste det redan från början att natten inte skulle bli så kul. När jag kom hem igår så verkade fortfarande lokalbedövningen jag fick när operationen var färdig. Sedan kommer värken på riktigt. Kanske inte så konstig med tanke på vad de gjort.

Det svåraste är att jag inte kan ligga på sidan. Att bara ligga på rygg gör ont. Även om man inte är opererad så ömmar kroppen när man ligger stilla. Att då också ha värk som blir värre när man rör sig hjälper inte. Jag har svårt att använda armarna för att ta stöd och rätta till mig. Det blir mycket benträning nu ett tag alltså.

Jag förvarnade maken om att jag kanske skulle försvinna och lämna honom ensam inatt. Jag kunde ligga i sängen ända till 01.00 sedan gick det inte mer. Då flyttade jag till vår Loveseat i garderoben. Att sitta upprätt och inte ha tryck på överkroppen är det bästa läget. Svårt att sova skönt men bättre än att ont. Maken glömde naturligtvis bort vad jag sagt och vaknade oroligt för att jag inte var i sängen. Han hittade mig som tur var. Han tar hand om mig bättre än en prinsessa.

Även om natten inte har varit rolig så är jag glad att operationen är gjord och jag har inget annat att tänka på mer än att bli kry igen. Det börjar finnas ett vanligt liv där framme någonstans. Även om vanligt kanske inte alltid är det som eftersträvas så är det vanligt för mig just nu som är grejen. Sedan när man är där så är det något annat man vill ha. Precis som med att vara frisk man inser inte hur skönt det är att vara frisk förrän man är sjuk. Och det värsta är att så fort man blivit frisk igen så glömmer man bort hur bra det var att vara frisk.

Önskar er alla en skön dag!

Det gick bra!

Nu är jag hemma igen. Operationen gick strålande. Vi åkte hemifrån 05.45. Det blev en kompromiss. Maken ville åka tidigare och jag senare. Inga katastrofer på vägen dit. Det var halt och vissa är INTE rädda om sina liv som kör om och för fort. Idag blev vi inte påverkade av det som tur var. Vi var där med 35 minuters marginal.

Jag blev omhändertagen väldigt fort, när de väl öppnat. Ombyte till fin grön särk och söta små strumpor. På minstingen skulle det antagligen bli ankelstrumpor. På mig blev det lite korta strumpor. Mina två läkare kom och jag fick fint uppritat hur jag skulle skulpteras. Många fina sköterskor av olika slag såg till att jag fick vad jag behövde. Såsom infart för narkos.

En på varje hand.
En med nallar för att det skulle bli extra fint.

Jag fick också lång säng. Även om jag tog täcket som låg för att få stöd till fötterna som täcke. Då ett täckte räckte till ungefär halva mig. Jag fick senare ett täcke med värmeslang i. Inte lätt att vara frusen av sig.

Lång men utan stöd 🙂

Väldigt fina människor har skött om mig idag. Inget illamående eller svårigheter efteråt. Det blev också enklare operation än vad som förutspåddes så jag verkar inte behöva komma på mer än ett återbesök för denna operationen. Så klart är jag mörbultad. Muskler har flyttats och hud har tänjts. Det är det värt. Jag är så tacksam för att få all denna hjälp för endast 250 kr. Jag vet inte hur många som har hjälpt mig idag, ca 9 st är det som jag sett. Sedan kan det varit fler som jag aldrig fick träffa för att jag sov. Om några månader så ska det bli ytterligare en operation för att bli helt färdig med mig som skulptur.

Nu blir det vila för resten av dagen. Jag ska bara smörja mig först. Inte lätt att inte få ta hand om sin hud efter Descutan, bakteriedödande, behandling. Både hår och hud tvättades noga dubbelt både igår och idag på morgonen. Ren är jag men inte speciellt mjuk. Både hår och hud har sett fram emot fukt hela dagen. Imorgon startar träningen med rehabiliteringen. Sköt om er och njut av dagen.

På uppvaket och känner mig pigg. Har man fin hud behövs inte makeup 😉

Plåtslagaren gick upp

Makens alla scenarion om hur det skulle gå med plåtslagaren och taket hände inte en enda av alla möjliga dödsfällor som han förutsett skulle kunna ske.

Plåtslagaren kom, två minuter senare var han uppe på taket. Han behövde ingen som höll stegen. (Självklart stod maken och höll stegen ändå). Han hade ingen säkerhetslina. Han halkade inte ner. Ytterligare en minut senare var han nere från taket och föreslog att vi skulle klä in hela skorstenen.

Han var nog här totalt 10 minuter. Då hann han gå igenom vilka alternativ som fanns. Hittade problemet. Såg att det var åtgärdat och inte akut längre.

Medan maken hade räknat med att vi skulle ha en eventuell död på vårt ansvar eller inte få något svar på hur läget är för att han inte skulle gå upp på taket. Till min fantastiska makes försvar så var det inget vidare väder igår. Det blåste och snöade massor så jag hade inte velat gå upp på taket. Min make ännu mindre. Om alternativet blivit att ingen gick upp på taket och det visade sig att det läckte mer på andra ställen så hade någon av oss behövt gå upp. Då såg maken framför sig hur han ålade upp som en mask utmed stegen liggandes på taket från carport-sidan. För om han var på carport-sidan och han skulle trilla ner så skulle han inte ramla så långt. Nu blev det ju inte så utan det är bestämt inklädnad av skorstenen om någon vecka eller så.

Han är bra fantastisk min make. Nu kom han hem efter att tankat bilen. För imorgon bitti åker vi. Även om vi inte är överens om vilken tid. För nu är det halt och ni kan tänka er vilka scenarion som utspelar sig hos maken som kan ske på vägen då. Allt kan hända! Vi får inte komma försent, vilket innebär att vi ska åka tidigare. Jag är inte lika förtjust i den idén så vi får se vem som vinner…

Att orka hela vägen

Jag har insett att jag kanske aldrig kommer att komma tillbaka till min forna ork. När jag blev sjukskriven så var det svåraste att förstå att jag inte kunde göra som jag brukade.

Det började med att jag fick influensan. Jag har inte haft influensan ever innan. Sedan började jag att få svimningsanfall. Vaknade på nätterna av att jag hade kramp i benen. Blev sjuk igen. Här någonstans börjar jag inse att det är nog inte av en slump som det händer. Inser att allt är biverkningar på Tamoxifenen. Nedsatt immunförsvar, kunde inte träffa någon utan att bli sjuk. Blodtrycksfall, kunde inte resa mig upp, stå eller gå mer än några meter utan att få blodtrycksfall med risk för att svimma. Kramp, blev värre och värre och värst efter att jag tränat. Minnesförlust, svårt att kunna hjälpa sin autistiska son med vad som ska göras när man glömmer. Synrubbningar, egentligen bara läskigt, tills man inser att det kan vara bestående och i värsta fall att man blir blind. Ont i huvudet, något som går att överleva. Det som dock har varit värst av alla biverkningar är att jag inte sover som jag ska.

Jag kunde inte somna fast jag var jättetrött. När jag väl somnat så vaknade jag efter ett par timmar och kunde inte sova mer. Kunde inte sova på dagen heller. Alla biverkningar kombinerat gjorde livet till att inte vara så mycket mer än att försöka fungera fysiskt under dagen. Pricken över i blev när jag fick blod i urinen. Då kom jag överens med onkologen att det bästa vore nog att avbryta behandlingen och chansa på att ingen ny cancer ska komma.

Nu har det snart gått ett år sedan jag avbröt. Idag har jag blivit av med nästan alla biverkningar. Det som kvarstår är att jag sover dåligt. Som så klart påverkar annat också. Det har blivit bättre. Nu händer det att jag sover 6 timmar på en natt. Det händer också att jag sover två timmar så det finns att jobba på. Och det gör jag. Allt testas för att se hur jag kan få till sömnen. Mitt mål är att orka hela vägen.

Operation

Det börjar närma sig min operation. Den 29 dec 2017 opererades jag första gången. Då för att ta bort bröstcancer. Denna gången för att återställa mig rent fysiskt. Ett år ska man vänta innan återställning. För mig har det gått drygt två år.

Under min tid inne i vårdens rullar så kan jag inte säga annat än att jag har blivit väl omhändertagen. Det värsta som hänt är nog att jag fått vänta länge på att få nästa operation. Anledningen till det är att det är många sjuka som har prioriterat bort mig. Och om någon annan ska få större chans för överlevnad så kan jag gärna vänta. Fast nu är väntan över.

Jag hoppas på kort konvalescens. Jag vill kunna fortsätta min återkomst till 100 procent som påbörjats i januari. Då började jag att arbeta på 25 procent igen efter nästan 2 års sjukskrivning.

Jag blev sjukskriven på grund av att jag började en behandling för att motverka ny cancer. Tamoxifen. Tamoxifen sätter dig i medicinsk klimaterie kan man säga. Du tar bort östrogenet i kroppen. Östrogenet var det som gav mig cancer. Det finns många biverkningar på Tamoxifen. En del märker ingenting och jag märkte väldigt många. En biverkning av Tamoxifen är livmoderscancer. Tack, den biverkningen slapp jag. Medicin är något som alla uppfattar som positivt. Och det är klart att det är många gånger det, men det finns alltid biverkningar. Ibland så är biverkningarna större en de positiva effekterna. Som de var i mitt fall. Jag blev jättesjuk om än inte i cancer.

Mer om det en annan gång, nu ser jag fram emot operationen som kommer i veckan.