När det kommer nära så börjar det bli svårt. Vi har fler och fler fall av Covid-19. Nu är det bekräftade fall på personer som INTE varit utomlands och blivit smittade där. Det betyder att smittspridningen har bara börjat. Jag har velat fram och tillbaka med att besöka mamma. Vågar jag riska? Kan jag ha mött någon som är sjuk?
Jag har bestämt mig för att åka till mamma imorgon. För om jag inte åker så förstör det för mamma än mer. Jag får låta bli att vara nära. Bara finnas och ge sällskap. Förra vecka så var jag och äldsta sonen och hälsade på. Det var mycket uppskattat. Framförallt när sonen berättade att han träffade henne oftare än han träffade mig. Vilket ligger lite sanning i. Även om vi pratar varje dag på telefon så ses vi inte så ofta.
Jag hoppas att alla följer Folkhälsomyndighetens råd med att tvätta händerna och viktigast, Stanna hemma om du är sjuk! Jag är inte sjuk, därför åker jag till mamma. Jag är däremot väldigt tacksam att jag valde att avstå resan till Dublin. Samtidigt som jag är väldigt ledsen över att jag missade resan till Dublin. Men det får det vara värt att veta att jag inte fört hem någon smitta från utlandet och därmed riskera att smitta andra (kanske mest mamma).
Det blir ingen resa till Dublin för mig. Jag har varit i kontakt med alla som går att ha kontakt med inom vården. Känns det som i alla fall.
Först Bröstmottagningen. Där blev diskussionen att det borde inte vara något problem så vi kan inte avråda. MEN du kanske ska kolla med Infektion också. För vi är inte helt säkra. Ringer Infektion som hade varit helt säkra om det inte var för att jag var opererad. Det blir en vända till som till slut resulterar i att jag får åka men bör iaktta varsamhet. Inte hälsa på någon. Undvika människor som verkar sjuk. Listan görs lång men jag blir inte avrådd att åka.
Allt detta är under tiden som det kommer hem människor från Norra Italien där de varit på semester. Fallen ökar från 15 Covid-19 sjuka till över 60 st inom ett dygn. Och ingen avrådan från att resa till Italien. Idag 7 mars är siffran uppe i 140 smittade i Sverige, alla har importerat smittan hit. Igår 6 mars när det var 132 bekräftade fall av Covid-19 i Sverige, de allra flesta från Italien, så sätter UD in en avrådan till att resa till Italien.
Jag kunde alltså ha rest till Dublin. Utan att någon tycker att jag inte borde. Även om många var osäkra. Jag är inte så orolig för mig själv. Som läkaren sa att även om du skulle bli sjuk är du tillräckligt stark för att överleva. Men alla andra då? Tänk om jag skulle bli sjuk och också importera hit Covid-19? Eller om jag träffat någon här som importerat det och inte vet det än. Jag skulle passera flera tågstationer samt flera stora flygplatser. Hur många människor möter man där? Sedan alla människor som jag skulle mött i Dublin. Beslutet blev till slut av solidaritet till alla andra att välja att vara hemma. Jag vill inte vara orsaken till ökad smittspridning.
Man vill inte bli påmind om träning när man inte kan träna. Eller jag kan träna bara inte det jag brukar träna. Istället för att tänka nytt och träna annat så låter jag bli. Inte så smart, jag vet!
Jag gör inte ens min rehabiliteringsträning som jag ska. Jag ska göra väldigt enkla rörelser två gånger om dagen. Och jag gör det bara en gång om dagen nu. Man ska också komma igång så fort det går att göra sina vardagliga sysslor och det gör jag som man ska. Lite mer än jag borde kanske. Det är det där med att hålla armarna under axlarna. Det är inte alltid så lätt. Om man är lång så har man nyttjat utrymmet på höjden. Vilket nu blir ett problem. Jag försöker att be maken, i alla fall när han är i närheten.
Som tur är kan man alltid bli bättre så jag satsar på att öva på att bli bättre. Ett steg i taget. Snart är jag tillbaka där jag var innan. Tyvärr går det inte lika fort att få tillbaka flåset som att bli av med det. Det räcker med en vecka så märker man av att man inte tränat.
Ikväll blev det att ta tillvara på livet. Och om man inte orkar laga mat och inte vill ha utemat så kan man göra god mat väldigt enkelt. I kväll blev det färska räkor, hemgjord aioli samt baguette. Mysigt att få äta långsamt och njuta av tillvaron tillsammans.
Jag har tydligen bra läkekött. Idag på återbesöket så visade det att allt läker perfekt och lite bättre. Jag är svullen och har blåmärken fortfarande och det är som det borde vara. Nu är det en vecka till med hårda förband sedan kan jag ta bort det ena och bara ha visst stöd kvar. Om cirka tre månader så är det dags för nästa återbesök. Då kommer all svullnad vara borta och vi ska diskutera vad som följa skall i återställandet.
Min make är den mest noggranna, omtänksamma, paranoida människa jag känner. Han tänker ut alla scenarion som kan ske och försöker undvika dem. Han tar alltid han om mig på det mest fantastiska sätt. Och han är också en paranoid hypokondriker.
Ibland är den kombon inte den bästa. Nu när jag är opererad så tror han att jag ska få allt. Han vill hjälpa mig med allt. För mig är det underbart, men för honom så blir det så klart en stress. Vart slutar det. Kommer han att känna att han inte räcker till till slut?
Ibland är den kombon den absolut bästa. Som nu i detta läget. Han är den som ser till att jag sköter mig. Han är den som ser till att jag inte blir sjuk eller tar ut mig. Idag tvättade han mitt hår för att jag inte ska lyfta armarna över huvudet. Han är så otroligt omtänksam.
När det kommer till vårt husprojekt så är det också både bra och dåligt. Som när han häromdagen sa att han googlat på att det finns myror som äter hus. Även om husbock tydligen var värre så skulle vi aldrig drabbas av husbock för de vill ha gammalt trä. Myror som äter trä däremot vill ha vårt hus. Han googlade detta för att ha sett ett svart märke i taket som såg ut som om insekter ätit där. Efter många om och mycket noggrannhet kom googlingen fram till att det var insekter som puppats där när virket låg på brädgården. Helt vanligt och inget problem alltså.
Sedan är det väldigt bra i lägen när det faktiskt är problem som att det läcker in. Det har ju regnat väldigt mycket här. Senast var det snö men nu en vecka senare så är nästan all snö borta. Och smält snö läcker in också. Det visar sig att det läcker utmed kanterna runt om vårt tak på vår nya carport. Mycket tak är lagt på insidan men inte allt. Så det är tydligt att det läcker just kring kanterna. Vi har haft takläggarna här som la vårt sedumtak. När vi begärde offert så var de tydliga med att deras takläggare måste lägga tätskiktet annars står de inte för att det är tätt. De kom två dagar efter vi ringde och påtalade att det läcker trots att maken försökt att täta. Vi trodde att nu är det löst men så verkar det inte vara. Det blir ett nytt samtal imorgon så får vi se vad nästa steg blir.
Maken går inspektionsrunda på våra marker varje dag flera gånger om dagen. Han skulle bli en skicklig herrgårdsägare. Jag är glad att vi har en liten tomt med ett stort hus. På det sättet så hinner vi med att leva med.
Natten blev ungefär som igår. Hade hoppats på att kunna sova på sidan. Nu hoppas jag på att det blir till natten istället. Jag läker mer och mer. Tacksam för att det går så bra.
Igår var äldsta sonen och jag på utflykt. Vi var i Jönköping och nu kanske han ska få den hjälp han behöver. Han fick såklart köra eftersom jag har så ont fortfarande. Han kör fortfarande som man lärde sig på körskolan. Då jag har ganska ont så kan de snabba hastighetsökningarna kännas en del. Inte för att han kör för fort. Det är exakt vad skyltarna säger som står på hastighetsmätaren, utan farthållare. Bara ökningen upp till rätt hastighet som är ganska snabb, vilket känns. Han kör jättebra precis som man ska, men inte direkt anpassat för en med smärta.
Han fick frågan om han var i Jönköping med jämna mellanrum, för att kunna få hjälp av en specifik person. Svaret blev, jag är ingenstans om det inte finns något syfte. Och om jag skulle vara där med ett syfte så skulle jag inte kunna göra en sak till. Så är det verkligen.
Min äldsta son har oerhört stor insikt om sina svårigheter i samhället. Det han vill lära sig är vad det beror på. Massor har han koll på men skulle behöva mer hjälp av en expert på autism. Detta har vi försökt få hjälp med sedan han var liten. Vi har fått en del hjälp framförallt av goda eldsjälar som funnits inom skolan. Och när jag skriver eldsjälar så är det inte så många själar som har god eld i skolans värld, desto fler som har ond eld.
En god eldsjäl var den första skolpsykologen som blev inkopplad på sonen. Det var många saker som ändrades på skolan efter han kom in bilden. Det som ändrades först och främst var att han lyssnade på sonen. Inte på skolans övriga personal. Där och då förstod sonen att det är inte bara honom det är fel på. Då gick han i trean. Skolpsykologen blev min sons första vän. En vän som förstod honom och som han litade på fullt ut. Han finns fortfarande med hos min son. Precis som alla onda själar också finns med i sonens liv och kommer göra för resten av hans liv. Kanske även i mitt.
Jag är van att inte få sova riktigt. Fast att inte få sova riktigt för att man har ont var inte bättre än att bara inte få sova. I natt var första natten sedan operationen som jag kunnat ligga ner och sova. Det har inte varit smärtfritt men jag har legat ner.
Att jag har ont är inte konstigt. De har stoppat in en protes på höger sida. Huden har tänjts och intryckt protes i ett för litet utrymme. För två år sedan så togs hela högra bröstet bort och en mindre protes stoppades in. Jag är smal vilket innebär att jag inte har hur mycket hud som helst och en hel del hud skars bort tillsammans med bröstvårtan. I bröstvårtan samlas mjölkgångarna och en himla massa östrogen. Så den var tvungen att tas bort.
Efter en mastektomi behöver kroppen få vila. Minst ett år. Om du får cellgifter eller strålning kan det vara längre innan du kan opereras igen. En operation till är nödvändig om du vill få tillbaka ett ungefärligt utseende som du hade före bröstcancern. För mig har det varit viktigt att få tillbaka mitt vanliga utseende. Svårigheterna ligger i att det är en protes. Om du gör ett bröstlyft eller förstoring så stoppas det in silikon i båda brösten. Du har kvar all din bröstvävnad och du får fylligare bröst. I mitt fall har all bröstvävnad tagits bort på ena sidan men inte andra. Det blir väldigt olika.
För att försöka få båda sidor lika så har de nu gjort ett lyft på andra sidan. Jag vet inte hur resultatet är då jag har förband och ska ha i ett antal veckor. Jag har även ett band som ska trycka allt neråt, vilket jag tror är det värsta. För att ha ett konstant tryck på området som gör ont gör att det gör mer ont. Trycket behövs för att jag inte ska få en protes uppe under halsen. Den måste få tid att läkas fast i bröstet. Jag får heller inte ta armbågarna över axlarna. Vilket gör det lite svårt att få på sig kläder när man inte får ha armarna över huvudet.
Alla svårigheter tar jag gärna. Det är en övergångsperiod och det har redan blivit mycket lättare. Jag är oerhört tacksam för all hjälp jag fått och får.
Inatt kanske jag kommer kunna ligga på sidan och sova. Ett steg i taget.
När man har en resa inplanerad till Dublin och fall av Covid-19 (Coronaviruset) har kommit dit också, vad gör man då?
Jag ska resa till Dublin var det tänkt. Jag är som ni nu vet nyopererad. Är jag i riskgruppen? Om man läser på Folkhälsomyndigheten så är svaret att de inte vet vilka som är riskgrupper. De tror bara de vet vilka som är riskgrupper. Så här står det på deras sida:
Vi vet inte tillräckligt om vilka grupper som är extra utsatta för svår infektion av det nya coronaviruset och i vilken utsträckning dessa personer är utsatta.
Det man har rapporterat i en studie från Kina är att äldre personer och särskilt de med hjärt- kärlsjukdom, diabetes, kronisk lungsjukdom och högt blodtryck är överrepresenterade bland de svåra fallen. Studien visar också att det trots allt, bara är en mycket liten andel av dessa grupper som drabbas av svår infektion.
Enligt studien visar det att enbart en liten del av dessa grupper drabbas svårt. Det är ju en tröst att alla inte blir sjuka som är i riskgrupperna. Men vilka är faktiskt i riskgrupperna? Idag är dödligheten 1-2 procent av alla som insjuknar. På dem fall man vet om! Så klart finns det mängder med människor som aldrig söker vård och som blir friska. Då blir siffran lägre i dödlighet.
Konsensus för mig blir att jag är inte i någon av riskgrupperna. Om jag skulle bli sjuk för att jag är extra känslig efter operationen så tänker jag att jag är tillräckligt stark att klara av Covid-19. Det är också en droppsmitta. Vilket innebär om man tvättar händerna, undviker närkontakt (inom en meter) med snörvliga människor så borde man klara sig.
Om maken skulle åka så skulle vi klara oss båda två. Han har bacillskräck utan dess like. När vi är hos mamma och hälsar på så handspritar han så fort ha ser en flaska. Jag gissar att han skulle dränka mig i handsprit efter varje kontakt med ny människa om han skulle vara med på resan.
Resan är lite fram i tiden så jag har tid på mig att bestämma för om jag ska åka. Jag hinner ju också läka ju längre tiden går. Jag måste väga in vad nackdelarna och fördelarna är om jag inte åker. Nu finns det en fördel om jag är hemma. Makens hjärta håller längre.
Att få hela bröstet målat med spritpenna kan kännas lite jobbigt. Hur ska jag få bort det? Ni som försökt få bort spritpenna någon gång vet att det är inte enklaste saken. En gång för hundra år sedan, om jag ska börja som min mamma och hennes historier, så var jag med om att en kollega skrev på whitebordtavlan med en spritpenna. En sådan som inte går att torka bort från tavlan. Paniken i personens ögon är oförglömlig. Vi är i en lånad lokal.
Efter ett antal försök med olika medel, tvål och annat dylikt man kan hitta i kontorslokaler. Då tar hon fram en Oil-Free Eye Makeup Remover från Mary Kay. Förhoppningen har hos oss alla kommit tillbaka. Nu kommer det äntligen gå att få bort det som står skrivet på tavlan. Men icke, den satt fast. Utan att tappa hoppet så tar hon fram nästa Mary Kay-produkt som blir vår räddning, ett ansiktsvatten. Ett drag så var det borta.
Detta hade jag i mitt minne idag. Jag provade removern först. Tänkte att det är inte en whiteboardtavla denna gången som blivit målad utan min kropp. Och sim sala bim, allt försvann. Några drag med en bomullsrondell så var all färg borta.
Mer målat under bandage och bh, med både svart och lila spritpenna. Och min fina garderob i bakgrunden.
Jag har fått väldigt bra vård. Det vill jag börja med. Min sjukdom togs bort och jag har inte fått tillbaka den. Med det sagt så vill jag påtala något som mest gör mig förvånad men jag är också arg.
Jag fick bröstcancer på grund av det kvinnliga hormonet östrogen. Det är den absolut vanligaste orsaken till bröstcancer. Jag fick beskedet den 11 december 2017 att det var bröstcancer. Då visste de inte varför jag hade bröstcancer. Bara att jag hade det. Den första frågan som kom efter beskedet var: Hur känner du inför det här? En jättebra fråga. Jag hade ju dock redan börjat bearbeta det eftersom jag hela tiden vetat att det var cancer. Det var värre för min fina make. Han blev helt förstörd. Så min fråga tillbaka blev helt enkelt hur fixar vi detta? Nästa fråga från läkaren blev tar du några hormoner? I form av p-piller eller dylikt. Mitt svar blev att jag använder hormonspiral och tar inga hormoner i övrigt. Detta var andra frågan trots att läkaren inte visste då att det berodde på östrogenet. Det blev en direkt order om att så fort jag lämnat henne skulle jag ringa familjecentralen och boka tid för att ta bort spiralen. Jag skulle uppge att det berodde på bröstcancer. Mycket viktigt att det skedde snabbt. Jag gjorde som hon sa och när jag nämnde bröstcancer så fick jag tid endast några dagar senare.
Så klart så frågade hon fler frågor som om någon i släkten har haft bröstcancer. Hon berättade om hur det skulle gå till. Jag fick en operationstid den 29 dec. Det blev inte inom två veckors-perioden som är vad man ska behöva vänta på en operation då det kom julhelg emellan. Allt detta är jag mycket nöjd med. Jag fick mycket bra information. Jag blev erbjuden professionell hjälp för att hantera beskedet. Allt mycket bra.
Det som gör mig förvånad och arg är att ingen informerade mig om skadorna från alkohol. Den enskilt största orsaken till bröstcancer är alkohol.
Orsaken till Bröstcancer på kvinnor i Sverige 2017. IHME. http://www.healthdata.org/
Om det är så viktigt att jag inte får ha hormonspiral så borde jag också bli omtalad att jag inte får dricka alkohol. En hormonspiral fungerar så att den utsöndrar hormon kring spiralen för att stöta bort spermier från att kunna komma in. Dessa hormoner håller sig kring livmodern. Inte i närheten av brösten utan kring livmodern. Alkohol fungerar så att det går in i varje del av din kropp. Alkoholen går in överallt! Anledning till att det inte är bra med att alkoholen går in överallt är att den ökar produktionen av ditt könshormon överallt. Hos kvinnor östrogen. Det finns bevis på detta och är därför också anledningen till att alkohol är den enskilt största orsaken till cancer. Varför talade ingen om för mig att jag inte fick dricka alkohol?
Nu har jag inte druckit alkohol på många år. Har heller inga planer på att börja. Det visste dock inte min läkare, för hon frågade aldrig om det.
Detta är ingen ny forskning, detta är något som varit känt i decennier. Ändå är det ingen som pratar om det. Det kan räcka med ett glas vin och du är i riskzonen. Det finns ingen mängd alkohol som är säker mängd att inta utan risker för cancer. Nu skriver jag bara om bröstcancer men alkohol orsaker mängder med olika cancer. Som ingen talar om. Ett sådant exempel är tjock- och ändtarmscancer. En av de dödligaste cancerformerna.
Tjock- och ändtarmscancer, båda könen i Sverige 2017.
Alkoholnormen är så stark, därför talar vi inte om det. Alkohol ska finnas med när vi firar, när vi är ledsna, när vi är med vänner, alkohol finns med i alla sammanhang och vi accepterar det. Vi accepterar det för att vi vill ha drogen som får oss att slappna av, som får oss att bli glada, som tröstar oss när vi är ledsna. Detta är dock bara bluff. Alkoholen lurar din hjärna till att tro allt det. Det alkoholen gör egentligen är att göra dig trött och ge dig ångest.
Om jag aldrig druckit alkohol i hela mitt liv så kanske jag aldrig fått cancer. Med stor sannolikhet skulle jag vilja påstå eftersom ingen i min släkt har haft bröstcancer. Om jag inte slutat när jag gjorde så kanske jag fått det tidigare. Men framförallt om jag skulle dricka nu ökar riskerna för mig att få ny cancer. Varför berättar ingen för mig att jag inte får dricka alkohol?
