Kategori: Intressen

Jag köpte Dahliaknölar i år för första gången. Inget gullande med förplantering utan direkt i kruka när frosten var borta. Nästan i början på juni. Jag har en som inte tagit sig. Frågan är vilken? Den första är enkel att se vilken det är från förpackningen.

Denna var lätt alltså lätt. Nästa är ganska lätt den med. Dock är blomman inte helt utslagen ännu. Den har också behov av vatten så frågan är hur bra den mår över lag.

Nästa är inte helt självklar men är ändå det. Den är alldeles mörkröd och har inte tillstymmelse till några vita kanter. Så det måste vara Det första förslaget trots att det inte syns den gula mitten på förpackningsbilden.

Vad tror du? Måste vara den första.

Då har jag en kvar som jag inte har fått någon blomma på ännu. Men den är jättestor med massor av knoppar. Den hoppas jag är den mörkt röda med ganska breda vita kanter. Vilket innebär att det då är den röda med lite vita kanter och gul mitt som inte blev något med.

Hur som helst så är alla mina dahlior fantastiskt fina. Utan gullande så har det blivit massor av fina blommor. Även två av mina inte så väl behandlade knölar har det blivit dahlior av. Samt två till som jag fått av fin vän.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag tycker om mitt jobb, eller mina jobb kanske jag ska säga. Jag gör ju flera saker i mitt företag. Vilket jag alltid har gjort. Jag tycker om att det händer saker. Mitt stora har varit Mary Kay under ett decennium och lite till. Jag gjorde andra saker även när det var stort. Om det inte varit inkomstbringande så har det varit ideellt. Jag vill och tycker om att ha något att göra.

Sedan blev jag sjuk och allt fick gå på sparlåga. Det var en stor frustration över att det inte gick göra någonting. I flera år. Nu börjar det att vända och jag kan börja göra flera saker igen. Inte som förr, men det är framsteg. Jag har inte kapaciteten att kunna dra i gång mitt Mary Kay. Däremot så har jag möjligheten att jobba med fastighetsskötseln och nu då även köra serviceresor.

Med dessa jobben så kan jag nog inte ha mer variation än vad jag haft tidigare. Omväxling förnöjer säger man och för mig stämmer det helt och hållet. När jag kör taxi så är det omväxling med vart jag ska. Eller egentligen, det enda jag vet på morgonen är att jag ska köra bil. Vart, när och hur vet jag inte förrän en timma innan ungefär.

Det kan vara att jag ska hjälpa till att bära en bår i en trappa. Eller att köra till Linköping med en rullstolsburen. Bonusen är att jag får träffa många fina kunder men också vänner på olika arbetsplatser där jag hämtar upp eller lämnar.

Fastighetsskötseln är också väldigt omväxlande. Det kan vara att ett lås inte går att öppna eller ett avlopp som är täppt. Sedan är det städning, ogräsbekämpning, plantering eller annat som inte är det ena likt. Mycket möten med människor även där. Vilket jag gillar.

Igår hade jag ett möte på jobbet som inte är det vanliga. Jag är glad att jag hade mötet på tomten och inte i bilen. I taxijobbet skulle jag inte bli lika glad som jag blev på fastighetskötarjobbet. Det kom ett rådjur promenerandes över trädgården på jobbet. Helt lugnt och stilla och brydde sig inte särklit om att jag var där och kollade läget.

Även om jag inte gör det idag som jag trodde att jag skulle göra för fem år sedan, så är jag väldigt nöjd över hur varierande mina jobb är. Både för sig och tillsammans. Inte alla som får spontana kramar på jobbet eller njuta av solen när ett rådjur kommer spatserandes.

Trivs du på ditt jobb?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår gick jag och la mig vid åtta på kvällen. Det behövdes efter en härlig helg med besök. Jag börjar tidigt i dag så det kommer behövas tidig kväll hela veckan men igår kanske lite tidigare för att återhämta helgen lite.

Det var en toppendag även igår. Vi åkte till en restaurang som låg 343 meter över havet. Tabergs topp heter stället. Är även ett naturreservat. Vi hade pratat om att åka någonstans för lunch på söndagen. Vi blev bjudna som tack för allt i besöket. Då tänkte vi från början ett lite närmre ställe till oss. Maken och jag hade pratat om det innan.

När det väl närmade sig tyckte jag att det vore roligare med ett utflyktsmål som skulle vara lite extra för alla. Då la jag fram det maken och jag pratat om samt detta. När alla (trodde även maken var det) var med i diskussionen så kom vi fram till att toppen vore ett bra ställe att ta.

När vi åker så har maken så klart inte uppfattat att vi ska åka så långt. Jag kör. Hela resan går bra ända till vi kommer fram till att stigningen börjar. När vi åkte så sa jag att det var en restaurang på toppen och antal meter över havet. Den här sista delen uppfattar inte maken.

När stigningen börjar så kommer all klaustrofobi och höjdskräck fram. KÖR INTE SÅ FORT! Jag kan inte köra långsammare på trean, då dör bilen. KÖR PÅ TVÅAN! Han håller sig i allt som finns att hålla sig i. Han tror att vi ska störta. Värst var nog när vi fick mötande och bilar stod parkerade i backen. Jag var ju då tvungen att stanna och släppa förbi mötande bil. Han dog bara några gånger på vägen upp.

När vi var uppe och han hade fått hämta sig lite (han fick ju mat också) då blev han lugnare och tyckte ändå att stället var bra. Till och med toppenbra (ursäkta humorn). Jag åt Wallenbergare som var fantastiskt god. Maken åt köttbullar och gräddsås. Han var nöjd över att leva och all mat hade nog smakat underbart eftersom han levde.

Sedan skildes vi åt efter lunchen. Syskonen åkte hem till sig och vi till oss. Vi dröjde oss kvar lite för att köpa en köksbänksskiva åt minstingen och avslutade dagen med en glass. Som även den var väldigt god.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Om tjusningen med djur inte är så stor så är den betydligt större med människor. Jag ser verkligen fördelarna med hur olika vi kan vara som människor. Hur man kan vrida det mesta till något positivt. Om och med människor, inte djur.

Vi har haft besök i helgen. Min bror och hans familj, där en hund ingår, samt min syster och mammas sambo. Vi kanske inte ses så ofta men när vi gör det så är det väldigt trevligt. Även när djur är med. Även när just detta djuret lämnar tre stycken kvar efter sig. (Hon fäller så mycket att vi kan bygga ihop minst tre stycken av henne när hon åkt.)

Vi har hunnit gå igenom många viktiga saker i livet. Fram för allt hur viktigt det är att ta tillvara på tiden. Att vi inte kan se allt det jobbiga och gräma oss. För om man gör det så försvinner livet i ett grått moln. Jag väljer att se allt det fina vi hunnit med under helgen, istället för att se alla hår som djuret lämnat efter sig.

Igår så firade vi mammas sambo i efterskott. Han fick en fjärilsbuske som i gynnsamt läge kan bli stor och fin även här i dessa kalla trakter. Med tanke på att mamma satte en magnolia som aldrig skulle överleva för hundra år sedan så bör denna må bra på andra sidan av altanen. När fjärilar nu kommer så är kanske mamma med och hittar då hem till sin älskade by.

På kvällen åt vi godis och spelade Trivial Pursuit och hade det precis så där som mamma älskade. Gnabb och råa men hjärtliga kommentarer om det mesta. Fast det var spelet som fick mest skäll. För svåra frågor som är omöjligt att besvara. Som vilken sida av sängen är bäst att sova på? Vänster, varför då?

En helg med familjen är härligt. Ljudnivån var stundom väldigt hög då vi alla pratade samtidigt med olika parter. Ingen av oss ville vara i något annat rum än att bara vara i en ljudlig kakafoni av saker och ämnen som diskuterades.

Mitt i allt så har Idun spatserat runt och försökt att komma fram på ställen hon inte fått plats på. Men det blir väl så när man har en mankhöjd på cirka 60 centimeter. Det är trångt även om man inte är massor av människor på samma plats.

Vad föredrar du? Människor eller djur? Familj eller vänner? Årstid för träff?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag är så tacksam för allt som vi faktiskt har i livet, även om jag har klimatångest för att vår jord håller på att dö. Om vi gör rätt så kommer den överleva, eller hur? Under dessa dagar som jag har kört taxi så blir jag bara mer och mer tacksam för det som faktiskt är bra. Jag bort i ett land där alla har rätt till ett fungerande liv. Jag bor i ett land där alla har rätt till vård. Jag bor i ett fantastisk vackert land.

Det är så många saker som är helt otroligt som vi tar för givet. Som att vi har färdtjänst. Som att vi har fri vård. Som att vi har sjukpenning. Som att vi har föräldrapenning. Som att vi har möjlighet att ha ett arbete oavsett kön.

Jag träffade en kvinna som hade levt många år i livet. Hon hade varit gift nästa lika många. En kvinna som uppskattade att jobba blandat med kvinnor och män. En kvinna som har arbetat hela sitt liv förutom för att skaffa lite barn. På den tiden fanns inte föräldrapenning för båda. Men hon är så glad för den förändringen. Insikten om att vi har det så bra och inte alltid uppskattar det.

Allt är inte perfekt (jorden håller på att dö), vi behöver påminna oss om allt som faktiskt är bra. Vi behöver tänka på det och se till att göra vad vi kan för att göra det som inte är så bra till det bättre.

Jag gillar att möta en massa härliga personligheter. Jag gillar att kunna vara till hjälp och få någons dag att fungera. Jag gillar att se olika delar av länet. Jag gillar att upptäcka nya saker. Jag gillar att när jag är på en ort så ska jag vara kvar där tills jag har en körning. (Inte köra med tom bil sparar på miljön, att samköra ännu bättre.) Jag gillar att vi kär på HVO som inte är det värsta man kan köra på.

Något annat jag gillar är att kolla in ortsnamn. Det kan vara roliga namn? Det kan vara tankar kring hur man uttalar namnet? Hur man kom på det? Vem som kom på det? Som till exempel Tröskillatorp. Det passar på alla frågor som jag skrev innan.

Förutom roligt så undrar man kring uttalet? Är det Trösk-illa-torp? Är det Trös-killa-torp? Är det Trö-skilla-torp. Torp är alltid fast uttal. Varför heter det Tröskillatorp. Var det någon som tröskade illa? Jag tror inte det.

Allt vi har i livet behöver vi uppskatta mer. Påminn dig om det som du har som är bra. Om du inte kan göra det själv, hitta någon som gör det åt dig. Om du inte kan hitta någon kan jag tipsa om att skaffa Taxiförarlegitimation och köra serviceresor, då kommer du få massor av pepp från alla kunder du kör.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Att vara kompis med alla är inte så lätt. En del vill vara kompis med mig men jag är inte så intresserad. Myggor tycker om mig väldigt mycket men jag är inte lika förtjust tillbaka. Spindlar tycker kanske inte om mig så mycket men de vill gärna vara där jag är. Jag vill inte vara där spindlar är.

Vi bor i hus med källare. Vi har spindlar. Frågar du mig så är det väldigt många i källaren. Om du frågar maken så tycker han inte att det är så många. Frågar du mig så är de också jätteSTORA, frågar du maken så är de flesta normalstora. Då jag inte är så förtjust i spindlar och tycker att de kan bo någon annanstans så har jag gjort efterforskningar hur man kan slippa dessa små (kräk) liv.

Lavendel, det är bra tydligen. Om du har lavendel i rabatterna runt huset så kommer inte spindlarna vilja bo där. Spindlar väljer hellre ett lavendelfritt hus och tomt. Jag tänkte att lavendel blir det. Nu har jag planterat i rabatten och i krukor runt om blanda annat på altanen.

Jag kan hälsa att det är en himla tur att lavendel är fint och luktar gott. För någon nytta mot spindlar är de då INTE. Vi har fler spindlar än någonsin. De spinner nät i fönstren. Nu stora sådana. De spinner på stolarna, bordet och typ överallt där det kan finns ett lite hål för ett nät. Det värsta?

Om du tittar nära på bilden så ser du att spindlar tycker väldigt mycket om lavendel. Om du tittar nära så ser du spindelnät mellan blommorna. Massor. Så om du gör efterforskningar på att slippa spindlar så kan jag tala om att du behöver inte köpa lavendel. För lavendel verkar snarare locka till sig dem små krypen. Skippa lavendel om det är spindlar du vill bli av med.

Eller hur, inget spindelnät alls på lavendeln! Jag har ingen plan på att bli vän med alla. Även om jag tycker att man borde första vara vän med alla så går min gräns vid spindlar. Tycker till och med om myggor mera. Fast jag tänker inte försöka bli vän med dessa heller.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag kan inte påstå att jag är snäll mot mina växter. I år har jag börjat ge växtnäring så det blir bättre. Jag har dock en del att jobba på. Jag har inte vattnat på länge. Igår när jag gick ut så såg jag att Annabelle tippade med sina snart stora blomkronor. Jag insåg att jag var nu tvungen att vattna. Fram med vattenslangen.

Det blev inget vattnat i helgen. Jag visste att det behövdes. Jag visst också att en del var tvunget att rensas bort. Ändå börjar jag att vattna utan att ta fram andra verktyg. Precis som jag brukar göra. Går runt och sliter med händerna. En klematis hade några döda grenar genom hela. Dessa bara slet jag bort. Ingen sekatör eller annat gullande. Bara händerna och vissa stammar blev fransiga av att jag slet av dem.

Trots att jag är så osnäll så växer allt väldigt fint. Min fina Annabelle som nickade är snart i sin full prakt. Jag är så glad när jag går i trädgården. Jag åt hallon och vattnade och njöt av prakten. Inget gullande jag bara tar och tar, ger lite vatten och extrem lite växtnäring. Tur att växterna gullar med mig.

Växterna är snälla som blir vackra och frodas dock så hämna de ibland. Igår fick jag en sticka i tummen lika stor som hela tummen. Jag överdriver lite men den var väldigt stor. Så går det när man inte använder sekatören. Först så struntade jag i den. Men det gjorde för ont. Den var för stor och gick rakt in istället för snett. Den satt så hårt att jag var tvungen att gräva lite med en pincett. Självklart gick jag in och hämtade pincett och gick ut och fortsatte att vattna när jag grävde i min tumme.

Om det varit maken som fått denna sticka så hade han behövt amputera hela handen. Om inte hela handen så minst tummen. Och sedan hade han dött i blodförgiftning. Han amputerar så mycket delar på kroppen så han har snart inte några kroppsdelar kvar. Det var tur att det var jag som fick stickan i handen och inte maken. Han kanske behöver amputera armen idag. Han brände nämligen tummen igår när han hällde av pastan. Han har en blås så lite synd om honom är det.

Maken lever, växterna lever och jag försöker att gulla med både make och växter. Maken får både kramar och pussar, växterna får växtnäring. Mer gull än tidigare. Ett steg. Snart kanske jag också alltid använder sekatören när det behöver klippas något.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Att barn gillar att åka på läger är ganska självklart. Man får frihet under ansvar. Man får sova i tält och vara med om äventyr. Inte minst får man bada. (Det gäller inte mig, idag, bada vill jag inte!) Man grillar, man täljer, bygger kojor, paddlar kanot. Ja, en himla massa roliga saker, det är vad man gör på läger som barn.

För att barn ska få göra alla dessa roliga saker så behövs det vuxna. Vuxna som kan hjälpa till och finnas till hands när det behövs. Vuxna som kan påminna om att man ska vara försiktig eller pusha för att man ska våga. Eller påminna om att komma ihåg att ta på sig långärmat och byxor till lägerelden som är i mygghålet, så man ska slippa bli uppäten av myggen. Plus massor av myggmedel.

Det sista kan vara bra att påminna sig själv om att ta vid anklarna. Trots strumpor och långbyxor så kommer de små blodsugande monstren åt att ge myggbett. Det är mycket ansvar att vara ledare. Inte minst för den där delen att pusha att våga mera. Att låta barnen själva lära sig att de kan mer än vad de tror. Det är anledningen till att jag tycker det är så givande att vara på läger.

Det finns några saker som jag för alltid kommer bära med mig från att ha varit ledare på ett läger. Det första är när en liten kille på åtta år kommer till mig och kallar mig långa tanten. (Inte så lätt att komma ihåg alla namn när man är liten.) Jag säger lite skojbarskt: Vad menar du med det? Tycker du jag är gammal?

Pojken tittar på mig med stora ögon och vet inte vad han ska göra? Jag säger att jag skojar bara och frågar vad han vill. Alla barn som är åtta tycker att någon över 18 är gammal. Så för mig var det ingen grej. Dagen efter så hade den här lilla killen funderat på det där ett tag. Han kommer och rycker mig i ärmen och frågar: Går det bra att jag säger, den långa kvinnan? Jag skrattar och säger det går alldeles utmärkt. Den långa tanten går också bra. Han sken upp och sedan var det den långa kvinnan, blandat med mitt namn.

Det var några år sedan nu. Något som hände i år var att en annan kille kom fram till mig och kände på min överarm. Han klappade liksom på den och sa att den kändes… Han hittade inte ordet och jag fyllde i med: mjuk? (Jag tänkte då mjuk som len.) Nej, det var det inte. Han började klämma på armen och jag undrade om han menade mitt gäddhäng? Ja, det var hängfett! Du har hängfett på armen. Jag skrattade och sa, japp, det är rätt jag har hängfett.

Barn kan vara så himla underbara. Alla stunder ger verkligen något tillbaka. Även om det är för att någon kommer och vill ha hjälp att få ut spindlar ur tältet (för dig som missat det; JAG HATAR SPINDLAR). Det är bara att bita ihop och få ut (läs DÖDA) spindeln. När barnen andas ut och de går in och väljer att sova en natt till så är det värt det. Eller när det ösregnar och alla (inte riktigt men känns så ibland) tält läcker så är det värt det. Då när man fått bort allt som trycker mot tältduken och regnet slutar att flöda in.

Om du inte varit på läger så rekommenderar jag det väldigt mycket. Även om du inte tycker om skogen, att tälta, bada ute eller för den delen barn, jag lovar, det är värt det! Kanske mest när en av de tre lite bångstyriga killarna frågar om man ska vara ledare nästa år igen och om han då kan få vara i min grupp igen. OCH när de två andra killarna hänger på och tycker så också. DÅ är det värt det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.