Kategori: Intressen

Och man hör maken prata för sig själv. Han är på toaletten och gör sin kvällstoalett. Jag är på undervåningen och kollar läget. Bara det är konstigt. Jag brukar alltid vara uppe först för att lägga mig och maken kollar allt som ska kollas innan vi lägger oss. Hans rutiner innebär att dörren låses upp för att kolla att bilen är låst. Sedan låser han dörren och kollar att den är låst. Sedan kan han gå några trappsteg och tveka på om dörren är låst.

Igår var jag kvar nere och han uppe när jag hör honom. Han imiterar Olle Häger och Hans Villius från Svart på Vitt. Det handlar om att två berättar en historia kring ett fotografi. Ett svartvitt sådant från förr. Olle Häger är speakerrösten och det är honom maken imiterar mest.

Vart detta kom ifrån är det konstiga i det hela. Jag vet inte, jag tror inte han vet. Han bara gör. Det händer ganska ofta, att han rätt som det är härmar någon. Ofta bra men ibland händer det att det inte är så bra. Olle Häger, honom gör han väldigt bra. Lyssna på honom någongång på svart på vitt så förstår ni varför jag är på våning under och undrar vad som händer på vår toalett. Det är bättre akustik i ett kaklat utrymme än trä- eller gipsväggar.

Olle Häger och Hans Villius har blivit kallad de bästa historieberättaren på SVT någonsin. Kanske det är därför som det kommer lite berättelser genom min make. Det var länge sedan sist, men igår var det tydligen dags. Han kanske firade att verktygslådorna har flyttat ut. De allra flesta hur som helst. Hyllorna är klara i förrådet och hallen är verktygsfri! Även toaletten är verktygsfri. Det finns en del kvar i källaren men jag är så glad för att ha tillbaka hallen och toaletten så det i källaren finns inte ens längre.

Jag har ingen förebild. Men där den röda hyllan står till vänster stod det innan nästan lika högt med Makita verktygslådor. Alla fint märkta och staplade på varandra. Nu har de flyttat ut i förrådet då det finna både hyllor att ställa i samt en dörr att låsa. Maken är nöjd men jag är nog nöjdast.

Hyllan har stått i gästrummet ett tag. Sedan minstingen möblerade om och den inte fick plats längre. Ljuslådan hade han också på sitt rum innan. Eftersom vi haft ett ofärdigt förråd och allt förvara inne så har gästrummet blivit ett förråd. Nu ska saker flytta ut även därifrån. Hyllan blev först ut. Några mattor kvar samt ett antal dynor. Mattorna är bara 4×3 meter och dynorna räcker till en hel soffgrupp och tio stolar. Inget problem att hitta plats för det i källaren alltså. Det var ju de där verktygen som inte ens fanns längre och lite annat.

Ta hand om dig. Jag tror att Olle kommer vara med mig lite idag också. Allt kom inte ut igår. Vi hörs imorgon och då får du veta.

Igår skrev jag om den bästa julklappen till maken. Det är fortfarande den bästa julklappen till maken men jag hade inga stora planer på att ordna just den. Mest för att det är svårt att hitta men också för att jag inte är jättesugen på att sova bredvid en Halloween-utklädd varje natt.

Maken läser min blogg. Inte varje dag men ofta. Jag räknade med att han kunde läsa gårdagens inlägg och därmed är ju överraskningen förstörd och det blir ingen smittskyddsdräkt i julklapp. Problemet här är att maken läser min blogg. Han håller med om att det är den bästa julklappen ever. Han har nu den på sin önskelista.

Helt plötsligt måste jag leta efter en smittksyddsdräkt med inbyggda handskar och tillhörande glasögon och ansiktsmask. För nu skulle det ändå vara en överraskning om han får en. Eftersom han tror att han inte kommer få en, då jag avslöjat mig. Han tyckte särskilt mycket om idén med brandmännens rutiner när de går och lägger sig. Att han ska göra lika och ha den liggande vid fotändan. Risken med det är att han kommer hellre sova i den för att vara riktigt snabbt ute. I alla fall på helgerna. När trafiken av onyktra är större än andra dagar.

Av den anledningen så har jag nu kommit på en annan väldigt smart idé. Jag skriver min egna önskelista här på bloggen så kan maken lätt hitta vad jag önskar mig av tomten. Nytt på listan önskar jag samma som mamma alltid gjorde: Snälla barn. Men med förändringen snälla vuxna istället. Mamma svarade alltid när jag frågade vad hon önskade sig, snälla barn. Jag svarade att det hade hon redan så det fick hon ändå. Nu när jag blivit äldre så vet jag att alla vuxna är inte snälla vuxna. Det står därför överst på min lista.

Tyvärr är det många barn som lider hela sin uppväxt för att en eller båda föräldrarna dricker för mycket alkohol. Och på den absolut bästa tiden på året för mig så har många barn den absolut sämsta tiden på året. Rädslan för att det ska bli så illa som vanligt. Rädslan att inte få den där julen som alla andra får. Det är svårt för maken att ordna till mig. Den punkten jobbar jag själv på att den ska bli sann för alla barn.

Makens önskelista innehåller mer materiella ting. Som en ring från Lily and Rose. Lakrits från Haupt Lakrits i en fin plåtburk. En Nittsjötomte som äter knäckebröd. Ett julbord (gärna innan jul på Villa Gransholm). Ett nytt underlakan, kuvert, 210×210. Gärna någon färg. Fler möbler från HemX så vi kan ha en hel sittgrupp på lilla altanen. (Fast en stol var räcker ganska långt. Den punkten skulle kunna stå på nästa års önskelista.)

Något som inte är materiellt är att jag öskar mig en jul hemma. En jul fylld av god mat, skratt och närhet. Inte bara till alla barn utan också till mig och min familj. Jag drömmer om en jul hemma….

Vad står på din önskelista? Brukar du lägga ner tid på att hitta de perfekta julklapparna eller är du ute i sista minuten. Kan bli minsta lika bra julklappar i sista minuten, bara lite stressigare. Brukar du få det du önskar dig? Det brukar jag få. Vilket påminner mig om att jag måste få fram vinterkläderna. Där ligger en av mina många uppskattade julklappar, de flesta från maken. Ett par handledsvärmare i päls. Oerhört varma och goda till mig som är en frusen själ.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår kom jag på den bästa julklappen till maken. Jag gjorde inte så mycket annat igår heller. Jag hade en dag med noll energi. Det blev inget arbete. Det blev ingenting om jag ska vara ärlig. Maken och jag pratade lite. Det var nog det mest produktiva jag gjorde förutom idén då.

Det maken och jag pratade om var hur vi ska hantera mig och mitt arbete. Som igår när jag absolut inte kunde göra ett enda handtag. Jag har varit yr några dagar och igår så var det stopp. Jag till och med fick sova mitt på dagen. I fåtöljen. Ingen ringde och störde sömnen heller.

Det vi kom fram till var att maken (as usual) får hoppa in när det behövs. Som igår om det blivit något som hade behövts göras så hade han fått göra det. Det som är närmast på tur är att kontrollera tvättstugorna och sätta upp nya listor. Inget avancerat och jag skulle kunna säga vart allt är. Nu kommer jag göra det men planen är att han får hoppa in när jag inte kan. Igår behövde han inte hoppa in. Det som är kan vänta en dag. Vilket också var anledningen till att jag kunde säga ja till uppdraget, att ingenting är oftast akut.

Igår var en dag som var nödvändig. Kroppen bara sa ifrån och jag lyssnade. När man då inte kan göra något fysiskt och heller inte kan tänka helt klart så kan man tänka på julklappar. Eftersom det bara ger glädje och om jag skulle glömma något så är det ingen fara. Ingen vet ju vad jag planerat från början ändå.

I förrgår så jagade maken och jag tillsammans. (Maken jagade och jag spanade. långt bort.) Han lovade att han skulle tömma påsen och ha så långa handskar så att han var täckt. Det var då, när jag tänkte på hur han kommer se ut när han tömmer dammsugarpåsen, vad jag kan ge honom i julklapp.

Förutom vad jag skulle kunna ge honom så tänkte jag också på hur han skulle låta om han skulle råka se ett spindelben. Från en död eller levande spindel skulle inte spela någon roll. Han skulle säkert dansa lite också. Precis som han skulle dansa med dammsugarmunstycket och försöka döda spindeln som kröp ut genom röret.

Jag satt och fnissade för mig själv i fåtöljen. Jag ser honom dansa runt med lite gälla skrik i takt till dansen. Iklädd en helkroppsutstyrsel med ansiktsmask och skyddsglasögon. Allt för att skydda sig från spindeln. Så enkelt det kan vara ibland. Det är ju julklappen! En smittskyddsdräkt med tillhörande handskar och huva på. Undrar vart jag kan hitta det?

Jag vet att Biltema har skyddsdräkter men jag hade tänkt lite mer robust. En där inget kan tränga in. Bakterier eller spindlar. Ja, inte annat heller för den delen. Det bästa vore om den också var som en overall med handskar och allt i ett. Så om det skulle vara liv ute på en helg så skulle den kunna ligga vid sängkanten och han bara hoppar i och drar upp dragkedjan och kan sedan ge sig ut i natten snabbt.

Brandmän har ju så. Byxorna står med skorna under så det bara kan hoppa i, dra upp och iväg. Det vore den bästa julklappen ever. Han skulle aldrig kunna få något bättre. Det finns inget att toppa med efter det. Kanske därför han inte ska få den. För att jag inte kan toppa den. Kanske det finns några avdankade smittskyddsdräkter där ute nu. Jag kan inte berätta det för honom bara. Att den är använd. Kanske finns det på rea någonstans då efterfrågan har avtagit i världen. Nu kanske det är guldläge att köpa på sig smittskyddsdräkter. Om du har några insiderinformation så hör av dig. Jag är spekulant.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det blev en fin födelsedag och bröllopsdag. Femton år. Det kunde ingen av oss tro när vi först sågs och fyrverkerier utbröt. Det kan ni läsa om här: josefinsdagbok.se/forsta-motet-med-maken. Då trodde ingen av oss att det kunde bli vi. För det var så fel i tiden. Efter det så har maken många gånger sagt att även om jag inte letat reda på honom så skulle vi ha träffats igen. För vi är menade tillsammans.

Det blev vi, efter lite om och men. När vi väl sa ja till kärleken så gick allt väldigt fort. Vi har varit tillsammans i sexton år. Första gången jag träffade min svärmor var på makens födelsedag. Han bjöd med mig till familjen trots att vi bara sagt ja till kärleken i en knapp vecka. Att bjuda med till familjen brukar man vänta med tills man verkligen vet att det är rätt. Grejen är att vi visste ju att det var rätt redan första gången vi sågs. Omständigheter gjorde att då kunde det inte bli något. Egentligen tog vi god tid på oss (eller maken, för det var han som sa nej alla gångerna.)

Nu har vi firat kristallbröllop. Det gjorde vi stort också. Vi gav varandra presenter. Jag fick en tomte. Och tolv stycken gav jag till mig själv. Maken fick två presenter som jag skrev igår. Båda med samma tema. Något som jag kan ha nytta av men som jag inte känner ett behov av att ha. Maken däremot har pratat om detta och suktat men inte skaffat. Smashjärn.

Han har nu fått två. Ett som han trycker ner hamburgarna (en av makens favoriträtter) med i pannan eller på grillen från Gourmetstål. För att göra detta innan har han använt en stor stekspade. Har fungerat helt okej. Idag kommer jag få veta om han är nöjd. Köttfärs blev lagt på onlinehandlingen igår. Den andra är tyngre. Den väger 1,84 kg. Den kan man använda för att pressa ut köttbitar, grillost eller annat som inte ska vika upp sig från värmen. När den är så tung behöver man inte stå och pressa. Man bara lägger på och lämnar den. En lite pinne för att hålla brödet på plats blev det också. B för Bogelid. (Inte Burgerstore som den är köpt på.)

Dagen blev också fulländad när utemöblerna kom. Jag beställde möbler för att det var lång leverenstid. Handgjorda betong- och galvaniserade möbler som kan stå ute året runt. De kommer från Grafitgrå och beställda genom en av butikerna i stan, HemX. Jag vill gärna gynna hemorten när det går. Den långa leveranstiden visade sig bli väldigt kort leveranstid. Igår på vår bröllopsdag kom leveransen. Jag är så nöjd. Möblerna kommer hålla länge och inte en massa slit fram och tillbaka på vår och höst. Dessutom grymt snygga tycker jag.

Nu vet jag inte riktigt vart jag ska ställa soffan. Det kommer säkerligen bli fler av möblerna i framtiden. Pallen går också ställa vid soffan som avställningsyta. Men eftersom det inte kommer bli så mycket sitta fika där nu i höst och vinter så får den vara med stolarna på altanen. Vad tycker du är bäst? Soffan vid väggen eller vid rabatten? Vid väggen så ska ju magnolian planteras till våren. Kommer bli härligt, det vet jag med säkerhet. Placeringen är jag inte säker på än.

Det är fortfarande liv i växterna. Trots kyla och dåligt med sol. Både solhattarna och hallonen håller i sig. Även om det är på sluttampen. Jag älskar att kunna gå och bara se vad som händer hela tiden. Hallonen har massor av kart och faktiskt att de lyckats att bli mer rosa sedan sist. Solhattarna är en underbar cerise smällkaramell i rabatten.

Nu väntar jag på en regnfri dag för att bara kunna sitta och njuta med en kopp te ute på nya möblerna med en fårfäll under.

Ta hand om dig. Ta hand om andra genom att gynna dina lokala entreprenörer. Vi hörs imorgon.

Det går bara inte. Även om jag förstår det, så gör jag det inte. Igår var sorgen och saknade stor efter mamma. Att inte kunna ringa mamma och berätta vad som hänt. Att mamma inte kunde säga vad skönt att det löste sig. Att tappa mammas örhänge gjorde att sorgen blev jobbig, igen. Jag tappade en del av mamma, igen.

Mamma och jag var väldigt lika. Jag ärvde en massa genetiskt men också från miljön. Jag ärvde inte hennes intelligens, den hoppade över en genration. En del har jag men det mesta behöll hon. Det jag fick från mamma genetiskt var hennes längd, hennes händer och hennes fötter. Jag fick det blonda håret. Antagligen det grå också. Vi har likadana örsnibbar, samma ansiktsform. Jag fick hennes drakklor. (Starka naglar som knappt går av när man klipper dem.)

Jag fick INTE hennes krulliga hår. Jag har bara krulligt när det är långt. Jag fick inte hennes gröna ögon. Jag har blå ögon.

Jag fick också en del dåliga saker, som huvudvärk, urinvägsinfektioner, gallblåseinflammation och gallsten. Allt som mamma led av från och till som jag också gjort. Bröstcancer är inte från mamma och ingen annan i släkten heller. Helt ensam om den, vilket är positivt. Skönt också att jag har två söner som inte kan ärva min dåliga gen.

Från miljön så har jag också en massa från mamma. Inte så konstigt eftersom mamma blev ensam med oss precis när jag börjat skolan. Lång tid att göra avtryck på. Mammas envishet har jag lika mycket som henne. Hon behöll allt och jag apade efter. Jag har stor empati precis som mamma. Hennes var nog större. Hennes öga för detaljer har jag också ärvt. Att se alla och ändå inte försvinna.

Igår var det mycket som gick genom huvudet om hur lika vi var. Samtidigt så var vi väldigt olika. Mamma pratade aldrig om sådant som var jobbigt för henne. Inte med mig i alla fall. Jag är väldigt öppen om sådant som är tufft för mig med andra. Kanske mamma var det med andra också men inte med oss barn. Kanske minst med mig som var minstingen.

Mamma gnällde aldrig. Hon kunde vara arg och säga ifrån men inte gnälla. Inte till någon, kanske sin sambo. Jag gnäller mera. Tydligen väldigt mycket när jag kör bil, om ni frågar mina barn. (Ingen kan köra bil utom jag.) Jag blir också arg och se till att göra något åt det. Samma som mamma.

Om man skulle få reda på något från mamma så var man tvungen att fråga. Mamma skulle inte berätta att hon hade ont i huvudet eller urinvägsinfektion om man inte frågade. Jag kunde se på mamma men hon gnällde aldrig. Hon var alltid ärlig vid en fråga. Hon försökte inte slingra sig, utan svarade utan omsvep.

Det går inte få in att jag kommer aldrig mer ha ett samtal med mamma. Jag kommer aldrig få hjälp med något av alla mina bekymmer av mamma igen. Det är jag som får ta över den rollen nu. Att finnas för mina barn, när de behöver mig. Mamma finns nu genom oss men inte hos oss. Det går inte in. Igår var en sådan dag där jag inte ville förstå.

En annan sak som vi inte var lika på är bakningen. Mamma bakade inte. Efterrätter räknas inte, för det gjorde hon. Men bullar, det gjorde hon aldrig. Det fanns en sak hon bakade, Tuppkaka. Bra var den också. Jag bakar desto mer. Allt möjligt och gärna sådant jag inte gjort innan. Även inom mat, vilket mamma också gjorde. Testade gärna nya saker. Hon kunde få inspiration från recept men hon följde dem sällan. Jag är likadan. Det är dock svårare att inte följa recept i bakning än i matlagning. Jag börjar bli bättre på det får jag ändå säga.

Igår blev det en mjuk-seg kaka. Jag vet inte vad den heter men den blev god. Jag ville få användning för min goda aroniasylt. Vilket jag fick även om det antagligen blivit bättre med marmelad eller fast sylt. Kakan blev god och med vispad grädde blev det väldigt gott. (Det jobbiga, mamma hade tyckt om den.) Faktiskt så stelnade sylten till lite när kakan var helt kall. Får se idag hur den är på fikat. Den kommer att bakas fler gånger och eventuellt med fast sylt nästa gång. Jag kanske ska prova att göra syltkakor med lite knäckigt havretäcke. Att experimentera är väldigt kul och utmanande, precis som mamma.

Idag blir den en dag med förberedelser. Jag ska ordna lite seminarier. Något som är lite svårare just nu men som jag är väldigt duktig på annars. Det är spännande och utmanade. Jag ser fram emot när det är klart. Jag ser fram emot att det blir väldigt bra så att jag kan njuta av att gjort något bra. Det ser jag fram emot. Att göra det bra.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.