Kategori: Intressen

När vårsolen värmer så där precis lagom. Att man känner att det är varmt men ändå lite kyligt. Det är så härligt. Man får den där härliga känsla av att sommar och sol är på ingång. Lata dagar med altanhäng, hängmatta och god mat.

Vi har ju redan startat det på vår gata i stan. I alla fall altanhäng och god mat. Hängmattan är inte framme än. Det behöver bli lite mer sol för det. Och lite mer lata dagar. Nu är det husarbete och altanhäng tillsammans. Vi pausar mycket i arbetet på vår fina altan.

Maken har insett att det är gott med något till kaffet. Allt har tagit slut i frysen. Så snart måste jag försöka baka lite nytt. Kanske till helgen. När årsmötet är slut. Den som lever får se.

Idag har jag haft ett filosofiskt samtal med vännen som är sjuk. Hon har det väldigt tufft och skulle hon få Covid-19 skulle det innebära slutet. Hon har haft det så tufft under en ganska lång tid så att hon har önskat att inte behöva vakna upp mer. Det är svårt att ha ont hela tiden. Svårt att andas. Att ha det så och försöka leva och ha kul samtidigt är svårt. Då är frågan, vad är syftet med livet?

Vi kom fram till att eftersom hon fått denna extra problematiken med kroppen nu så finns två alternativ. Antingen att hon har levt färdigt. Att detta tar kål på henne. Eller att detta extra tuffa gör att när det är över så känns det andra hanterbart. Och kan då fortsätta att leva lite till. Vi kom också fram till att det värsta som kunde hända var att hon fick Covid-19. Av alla dessa doktorsbesök som behövs. Sedan skrattade vi tillsammans.

Idag har det varit en dag med knas i huvudet hela dagen. Men jag lever ännu. Jag behöver pausa lite till. Ska göra det också. Jag har gjort så lite som möjligt idag. Det har blivit lite skissritande. Av utsidan. Vad vi ska göra och få till det så att vi kan göra det vi vill. Bland annat skulle vi vilja grilla även om det regnar.

Som alla vet vid detta laget så har jag en make som tror att det värsta ska hända hela tiden. Därför vill han inte bara ha tak fäst i huset och sticka ut från huset. För grillen kan inte stå utmed huset. Huset kan ju brinna ner. Vi har komposittrall på vår altan. Det är ihåligt. Så om vi skulle ha ett fristående tak måste vi har stolpar. Dessa stolpar kan inte fästas i trallen. Den måste fästas i en regel under.

Med den utformningen vi har så skulle det inte passa sig med ett fristående tak där maken skulle vilja ha grillen. Men vi har en plan. Kanske kan göras på slutet på sommaren. Beror på ekonomi mest. Annars kanske det blir nästa år. Minstingen ska få sin altan i år, det är lovat och så får det bli.

Eftersom jag inte är sugen på godis längre så blev det idag äppelpajer. Det var inte sista gången jag gjorde dessa. Friterade med glass till. Smarrigt. Vi kan låtsas att vi bara åt en var. För det är ju bara en på bilden. Nu blir det matkoma en stund.

Mat är en viktigt del av livet. Utan mat så lever vi inte. Vi kan leva utan god mat men så mycket roligare det blir när den är det. Jag provar gärna nya saker när det gäller mat. Maken är inte lika nyfiken på det. Han tycker om det trygga.

Om jag beställer något annorlunda så ångrar han sig ofta när maten kommer in. Det händer att det inte är någon höjdare och då är han j nöjd med sitt trygga val. När jag gör ny mat hemma så är det aldrig någon som opponerar sig. Då vill hela familjen vara med och prova. Även äldsta sonen om han bara är preppad innan på att det inte är något han känner till.

Mat är också viktigt för det blir något annat att tänka på när man lagar den. Du kan inte tänka på allt som händer runt omkring för mycket. Det behövs nu. Men häromdagen så stekte jag lök. Och det har fått mig att tänka på Covid-19 lite extra.

Att steka lök för er som gjort det vet att det avger mycket doft. För mig så blir det en ljuvlig doft av lök. Så länge du håller på med maten och när du äter den. Men när den sitter i kläderna och på huden efteråt, då luktar det inte så gott.

Om Covid-19 beter sig som lukten efter stekt lök så är det inte lätt att bli av med den. Lukten från denna stekta lök har suttit i många dagar. Trots frenetiskt handtvättande. Vi tvättar händerna så ofta här hemma så vi börjar att smula bort snart. Ändå sitter denna löklukt kvar.

Hur är det ens möjligt. Även om man steker mycket lök. Det tar ganska lång tid att få ner den till den underbart ljuvliga karamelliserade löken som jag vill åt. Men ändå, hur är det möjligt? Det verkar vara samma med Covid-19. Jag har flera i min bekantskapskrets som har varit isolerade i 35 dagar för att de haft Covid-19. Under denna tiden har de inte fått träffa någon för att de smittar.

35 dagar! Det är över en månad. Även om du då inte har symptom som är allvarliga så smittar du. Du tror du blir bättre men icke, Covid-19 har bitit sig fast och vägrar lämna dig. Precis som lukten från stekt lök. Nu har lukten börjat lämna mig och jag tror inte att den tänker komma tillbaka utan att jag steker ny lök. Vilket jag kommer att göra, men inte idag.

Idag blir det rester på chorizo och ugnsstekt potatis till lunch. Middagen är inte bestämd. Men det blir inte karamelliserad lök i alla fall. Nu vill jag vara luktfri några dagar.