Med små steg så går det också framåt. Det går fortare med stora steg. Men huvudsaken är att jag inte står stilla. Idag blev altanen rengjord. Mycket vila och med hjälp från maken så har vi idag gjort halvfärdigt på altanen.
När man har 88 kvadratmeter stor altan så krävs det en del ork, planering och förvaringsutrymme. Vi har under vintern haft alla utemöbler ståendes under den ofärdiga carporten. Till hösten så kommer de stå i vårt nya fina förråd istället. För att få plats med allt så behövs det planering. Till hösten kommer det också gå att bygga på höjden.
Vi har som tur är valt ett lättskött golv. Det krävs bara en rengöring varje vår. Ingen olja, lasyr eller annat. Bara tvätt men det tar ändå sin lilla tid när det är så stort och formen inte är på topp.
Denna uteplatsen är min oas. Jag tror aldrig att jag varit ute så mycket i hela mitt liv innan. Jag är väldigt frusen av mig och därför, så är jag gärna inne. Jag hatar kryp en annan anledning till att inte vilja vara ute. Men vår altan är perfekt. Man kan gå rakt ut barfota utan att riskera spetor i fötterna. En del kryp finns men i hanterbar mängd. Vi har terrassvärmare om det blir för kallt. Jag har massor av olika hörn för att kunna mysa in sig i en stor filt. Eller om det är tillräckligt varmt bara ligga i skuggan och slappa.
Jag och en fin vän har pratat om att testa yoga. Vi har kommit så långt att vi bestämt att vi ska åka på en resa tillsammans för att yoga. Vi har bestämt datum för detta.
Nu är dessa datum snart. Vi har en pågående kris med Covid-19. Från början skulle vi har rest någonstans i världen eller Sverige. Vi hittade inget som var våra datum. Då pratade vi om att vi skulle kunna åka till varandra och prova yoga tillsammans. Grejen är att ingen av oss provat yoga innan. Vi tycker båda att det skulle vara kul att testa.
Jag är lite mesig och vill gärna gå med någon. Jag har ingen koordination. Och ni kan ju tänka er hur det ser ut när nästan två meter människa vevar åt alla håll och fel håll. Yoga känns dock som att det skulle kunna funka för att det är så långsamma rörelser. Men inte ensam.
Min syster tvingade med mig på aerobics när jag bodde i Göteborg. Jag hävdade att det var en väldigt dum idé. För att jag skulle slå omkull alla andra. Min kära syster lirkade med mig och sa att jag kommer att lära mig om jag bara går några gånger. Tre gånger sedan är du med i takten. När vi hade gått tio gånger så sa min syster till mig att jag kunde låta bli att fortsätta. Då hade jag slagits färdigt på aerobicsen.
Nu är det ju jag själv som ”tvingar” mig. Fast jag har större tilltro till att det kommer gå bra. Jag borde inte slå till någon. När jag nu har kommit så här långt så kommer Covid-19 och stör. Hur ska vi lösa detta?
Min fantastiska vän vet inte detta än. Men jag tänkte att vi kunde prova på att ha digital yoga. Att vi kan göra det tillsammans och med vägledning via film. Vi får se om det blir en hit. (Och om vi är två eller om jag är ensam.)
Idag för exakt ett år sedan var jag i Östersund. Det känns lite overkligt nu. Jag var där för årsmöte med Junis. Nu känns det som att det är eoner av tid sedan. Samtidigt som det känns som att det var för en månad sedan. Detta Covid-19 har trasslat till det i huvudet, i alla fall på mig.
Covid-19 känns som att det skulle kunnat varit taget ur en film. Min upplevelse innan hemfärd i Östersund skulle också kunnat varit taget ur en film. Tänk Fawlty Towers.
Jag kommer till receptionen. Jag har varit på en lång härlig lunch tillsammans med en kär vän och hans andra hälft. Mitt tåg ska gå hem kl 22.19 samma dag. Jag har blivit lovad att få ha rummet fram tills dess. Problemet är att rumsnyckel inte fungerar efter lunchen. Receptionisten en något äldre kvinna än mig ska hjälpa mig.
Hon är ensam att ha hand om hotellet. Det är lågsäsong och en söndag. Jag och kanske ett fåtal till bor på hotellet. Kvinnan ursäktar sig att det tar sådan tid för hon jobbar bara varannan söndag. Hon öppnar pärmar. Hon trycker på tangenter på datorn. Hon tar fram pärmen igen. Detta pågår i ungefär 10 min. Det doftar gott från köket. Som ligger precis i anslutning till receptionen.
Jag väntar och säger att jag har ingen brådska. Tyvärr kan jag ju heller inte hjälpa henne, säger jag. Hon tittar på mig med en förvirrad blick. Och plockar fram en pärm igen. Oklart om det är samma pärm. Efter ytterligare en stund så säger hon att hon skulle ju kunna ringa ägarinnan och be om hjälp. Men hon gör inte det.
Nu börjar det att lukta från köket. Innan doftade det gott. Nu är det något annat. Och hon fortsätter att bläddra i pärmen. Nu börjar det lukta lite bränt. Nu är vi uppe i drygt tjugofem minuter som hon har försökt att koda om min nyckel så jag ska komma in på mitt rum.
Då går larmet. Det TJUTER. Fullkomligt öronbedövande. Alla branddörrar stängs. Hon slänger sig ut i köket. När hon öppnar dörren in dit, som nyss har stängts, så väller rök ut. Hon stänger snabbt dörren efter sig. På andra sidan dörren skriker hon HELV..E! Hon öppnar dörren på glänt och ett nytt rökmoln väller ut. Och så säger hon: Ursäkt, jag måste bara… Hon stänger dörren igen och skriker HELV..ES JÄ..A SK.T! Öppnar igen och samma procedur en gång till. Ursäkt och sedan svordomar bakom dörren. Fyra eller fem gånger gör hon så innan hon kommer ut.
Hon springer fram till vad som ser ut som brandlarmets skåp. Hon försöker att stänga av larmet. Nu kommer svordomarna fast vi är i samma rum. In i köket igen. Ut från köket. Varje gång med ett rökmoln som väller ut. Samt svordomar som följer henne likt soldater i krig.
Hon ringer ägarinnan. Ägarinnan frågar om hon ringt brandkåren. En vid detta laget mycket hysterisk receptionist fullkomligt skriker att det har hon inte. Ägarinnan ber henne att göra det, skyndsamt för att slippa avgiften för utryckningen. Det kommer också fram att detta är andra gången denna månaden för ett falsklarm. Svaret kommer i falsett, för i HELV..E KAN DU RINGA BRANDKÅREN. Ägarinnan säger att hon ska ringa. Då kommer det två brandbilar.
En av brandbilarna.
Svordomarna fortsätter. Brandmännen kommer in. Där står jag mitt i allt. Jag kan inte gå någonstans. Jag vet inte om jag får gå någonstans. Receptionisten ber räddningsledaren att stänga av larmet. Som har tjutit för fullt hela tiden. Han svarar att det går inte. Det slutar när röken slutar. De blir visade in i köket. Två brandmän backar ut och undrar vad det är som hänt. De öppnar allt på vid gavel för att vädra ut. De kommer fram till att rökutvecklingen har varit så kraftfull att de måste sätta in fläktar.
Jag berömmer att de var på plats så snabbt. Jag frågar om jag får ta en bild på dem. För att jag vill berömma deras jobb. Räddningsledaren svarar att det får jag. Precis när jag tar bilden kommer den stressade receptionisten och säger: Tar du bild? FÅR DU DET? Hon inväntade aldrig mitt svar.
Räddningsledaren
Jag fortsätter att prata med räddningsledaren. Jag säger att det känns lite pinsamt för att jag kan vara orsaken till det inträffade. Han svarar lugnt: För att få den rökutvecklingen så måste man ha något väldigt, väldigt mycket för länge i micron. Du har ingen skuld i detta.
Snart så dyker ägarinnan upp. En cool kvinna som suckar lite grann åt brandmännen och ber om ursäkt för det inträffade och dessutom andra gången för månaden. Hon försöker lugna ner sin anställda och samtidigt frågar hon mig om hon kan hjälpa mig. Hon säger: för av receptionisten kommer nog ingen få hjälp av mer idag. Jag ber om ursäkt till henne och säger att jag är del i problemet som behövde hjälp med nyckel.
Hon svarar samtidigt som hon tar min nyckel: Att det är inte ditt fel. Lika lång tid som det tog henne att säga den meningen. Så lång tid tog det för henne att koda om min nyckel. Max fem sekunder. Hon tackar för att jag valt att bo på hennes hotell och önskar mig välkommen tillbaka.
En helt overklig upplevelse. Om det inte varit för att jag stank brandlukt så hade jag trott att jag drömt det.
I vår familj så älskar vi mat. Mat i alla dess former, konstiga och mindre konstiga. För oss är mat viktigt. Det har kommit fram i mina tidigare inlägg. Att samlas kring mat är något som är värdefullt. I många kulturer så tror jag att maten är något som binder oss samman. Bara för att vi älskar mat så betyder inte det att vi inte tycker om snabbmat. För det gör vi också.
All mat är bra mat. All mat är god mat eller mindre god mat. Vi använder oss aldrig av äcklig mat. Med det sagt så finns det ett ställe som jag gärna undviker. Ett ställe som jag verkligen inte uppskattar maten på. Det stället är McDonalds. Jag har svårt att förstå att det är så populärt. Även om man har barn. Mina barn har aldrig haft det som favorit.
En fördel med McDonalds är att maten smakar lika vart du än är i världen. Det är bra om man har en autistisk son. Bara att kunna ha McDonalds som alternativ om man ska äta ute är bra. Man säger till äldsta sonen om du inte gillar maten på denna restaurangen så går vi till McDonalds och köper åt dig sedan. Vilket har lett till att han har alltid provat. Och vi har Aldrig behövt nyttja kortet med McDonalds för att sonen inte ryckte om maten på första stället.
Det är dock två saker på deras meny som jag faktiskt gillar. Det är deras milkshake samt ÄPPELPAJEN. Äppelpajen är magiskt god. För många, många år sedan bytte de ut milkshaken. Så den är odrickbar nu. Minstingen och jag sitter och pratar om hur han följer med en kompis ibland just till McDonalds. Kompisen tycker det är väldigt gott och minstingen tycker att det är tråkigt om de inte ska äta tillsammans. Och jag beklagar mig för hans skull men påpekar att han kan ju i alla fall ta en äppelpaj.
Mamma den är ändrad. Den smakar inget gott längre. AHHHH, men hur länge sedan är det. Nu kommer det ju inte finnas någonting som jag kan beställa om jag skulle bli tvungen. Vi googlar lite och inser att det är två år sedan de bytte recept. Jag lugnar ner mig lite och får stilla mig i att om jag inte ätit där på två år (och antagligen några år till) så är det ingen fara för mig.
Däremot så kommer det nu att experimenteras här hemma för att se om jag kan få till en god äppelpaj som man friterar. Vi får se hur det går.
När man måste ha ett årsmöte för att kunna fortsätta sitt arbete. Hur gör man då när Covid-19 härjar? Här spånas det för fullt för att kunna genomföra ett beslutsmässigt årsmöte utan att behöva träffas.
Digitalt tänker alla. Men riktigt så enkelt är det inte. Alla har inte tillgång till att kunna vara med digitalt. För att göra det möjligt för alla att kunna vara med så ska en bemannad station upprättas. Där ska alla handlingar finnas. Det ska vara separat ingång och utgång. Ingen ska behöva träffa någon. De som bemannar ska hålla ett avstånd på minst två meter. Det ska finnas möjlighet att ringa in istället för att komma.
Vi har många fler smarta saker som vi kommer fram till. Det känns bra det här. Att vi är kreativa och kan lösa saker fast på ett annat sätt.
När jag blev sjuk så fanns ingen ork kvar i kroppen. I huvudet fanns all ork kvar. Det var ingen bra kombo. Att inte orka det som jag visste att jag egentligen orkade. Frustrationen var stor.
För att kunna leva så har jag lyssnat mycket på musik. Jag har alltid lyssnat på musik men inte som under dessa två åren. Igår satt vi och pratade om vårt hus och hur mycket vi har gjort med det. Minstingen sa att jag tror aldrig ni kommer flytta härifrån. Trots att det är så stort. Här skulle det kunna bo en stor familj. Nu har vi ju kontor hemma som tar upp plats, men ändå, vi kan bo fler här än vi gör.
Han har så rätt min lilla minsting. Vi kan inte flytta härifrån av många anledningar, en är musiken. När jag lyssnar så har jag gärna högt ljud på. Så högt att det tar upp allt plats i kroppen men framförallt huvudet. Då tar den också upp plats för grannarna. Så högt. När jag fick cancerbeskedet hade jag ingen rädsla. Inga tvivel på att detta löser jag inte. Men när jag började behandling med Tamoxifen (Djävulens påfund), så försvann allt.
Jag kunde (och kan) inte sova. Att börja där så har du ett stort problem. Varje besök hos min läkare började med att vi har tre livsavgörande saker som behöver fungera för att vi ska fungera. Dessa tre är Mat, Sömn och Träning. Jag har tränat regelbundet sedan minstingen kom till världen. Jag har alltid ätit med sunt förnuft. Jag har unnat mig men tänkt på vad jag stoppar i min kropp. Jag har verkligen tagit sömnen på allvar. Jag har varit den tråkiga typen som gått hem från festen för att jag behöver min sömn.
Mitt sömnbehov låg på tio timmar per natt. Då mådde jag som bäst. Jag kan uppenbarligen överleva på mindre. Men jag har svårt att leva. Jag klarade mig på åtta och även mindre någon gång men då behövdes en helg där tio var möjligt. Att gå från det till kanske fyra timmar om jag hade tur. Det var tufft.
Att sedan lägga till att jag inte kunde gå någon meter utan att få svimningsanfall gjorde inte saken bättre. Jag har cyklat mycket som ni kanske förstått nu. Att då behöva sitta bredvid en vägg för att inte ramla av cykeln var tredje minut. Då är det ett problem. Att få kramp i benen lite då och då under dygnet är inte heller något som tillför något positivt. Absolut inte när det kommer på natten när du faktiskt har lyckats att somna. Den känslan!
Jag ändrade smaken. Så mycket av det jag tyckte om innan gillade jag inte längre. Jag åt mat. Viss mat var fortfarande god, men mycket hade ändrat smak. Allt som jag tidigare unnade mig var inget gott längre. Te, godis, sötsaker i allmänhet. Inget var gott.
Nu har jag täckt upp alla områden som enligt min läkare är livsavgörande för att fungera. Mat, sömn och träning. Inget av det var fungerande. Musiken blev räddningen. Att bara få bli uppslukad av musiken. Underbart!
Förra året efter jag slutade med djävulens påfund så kom träningen tillbaka. Jag satte på 2019 mest lyssande låtar på Spotify igår för första gången. Det var 85 procent låtar som jag tränar till. Jag blev så glad. Jag har haft ett fantastiskt förra år med en massa träning. Nu satsar jag på ett likadant 2020.
Sådana här dagar är svåra att hantera. Det går om jag planerar det och har tid för återhämtning. Min plan är att det ska gå igen utan den återhämtning som behövs idag. Vi får se om jag tar mig dit.
Idag har det varit årsmöte med Junis för Jönköpings distrikt. Jag fick äran att vara mötesordförande. Det är alltid speciellt att kunna se till att få med alla när åldrarna går från barn till vuxen. Men det finns också vuxna som inte alltid förstår vad som sägs. Som idag när förslaget om kontrapropositionsvotering kom upp. Räck upp en hand alla som kan vad det är. Inget fusk, kan du?
Det var ett välordnat möte. Och då ska alla veta att inget är som det planerades från början. Allt har ändrats för att kunna anpassa det till rådande rekommendationer angående Covid-19. Det var också ett antal som inte kunde komma idag då de hade förkylningssymptom. Men det blev av, vilket känns väldigt bra att demokratin kan fortleva även om det görs på ett sätt som vi inte är vana med.
När jag kom hem så var det hjälp till äldsta sonen på schemat. Och efter det kontakt med nästa ideella uppdrag som har styrelsemöte imorgon och ett hotat årsmöte. Efter det blev det äntligen middag.
Minstingen och jag har också hunnit med lite planering av flytten på vår buske. Nu blir det bara slapp och lördagsgodis.
I helgen ska vi försöka flytta en buske. Ni som känner mig vet att jag inte har några gröna fingrar. Jag tar död på det mesta. Mest för att jag inte vattnar växterna.
Ute behöver man inte vattna så ofta. Men när du planterar, eller som nu flyttar, så finns det en massa att tänka på. Jag tänker inte så mycket utan gör bara. När vi flyttade hit så fanns det buskar lite här och var. Nu finns bara en kvar. Och nu ska vi se om den också dör.
Den överlevde förra årets klippning. Den stack ut i vägen och skymde sikten för en av grannarna. Det är en av anledningarna till flytten. Den är i vägen. En annan anledning är vårt nya bygge. Vi behöver nu någonstans att göra av vår släpkärra. Och då är det hörnet på trädgården jättebra ställe.
Alla kommer bli nöjda om flytten funkar. Både grannen, vi och busken. Om busken dör så är det mest busken som blir ledsen. Det finns en backup-plan och det är inköp av syrenhortensia. Det är många som har det här i Vetlanda. Så den bör överleva i vår växtzon. Det återstår att se om den överlever mig.
Träningen gick bra. Pulsen var lägre. 166 i snittpuls. Sedan att jag blev förbannad på min make när han säger att vi kanske kan köra tio minuter till. Det är en helt annan sak. Vi hade bestämt att vi skulle cykla i 30 minuter som förra gången. Denna gången gick det så mycket lättare än i fredags. När vi har tio minuter kvar ställer han frågan. Eftersom jag tänder till så orkar jag och kör då hårdare än jag gjort annars. Jag skyller allt på maken. Hade inte varit för honom så hade jag haft lägre snittpuls.
En av anledningarna till att jag tycker det är jobbigt att träna är allt som måste göras innan men fram för allt efter. Innan så måste cyklar pumpas, vatten fyllas på, krångla i sig alla tighta kläder. Efteråt ska det duschas, smörjas sig, fixa håret etc.
Imorgon ska jag gå till frissan. Och vi ska träna innan igen. Tyvärr ingen styrketräning då jag inte får lyfta tungt än. Det får bli en ny powerwalk helt enkelt. Men eftersom jag ska till frissan imorgon och träna igen så orkar jag inte fixa håret. Till alla er som inte gjort något annat än att väntat på att få se mig i ofönat hår. Här kommer bild, enbart till er.
Idag har jag cykeltränat för första gången sedan operationen. Det var Asjobbigt! För innan operationen så var träningen bortprioriterad för att orka jobba mina 25 procent. Jag behöver nu hitta en balans för att kunna träna vidare även efter denna heltidssjukskrivningen. Ett som är säkert är att det blir trettio minuter som det cyklas ett tag framöver. Jag har legat på en timmas pass med intervall innan. Jag kan säga att intervall gick FETBORT idag. Men hälsan måste prioriteras och då ökar jag lugnt.
På tal om hälsa. Tydligen så har Covid-19 varit förutspått sedan 1981. Det läste jag på Monas blogg. Den heter Monas Universum. Jag har följt henne i många år. En cool böna som inte räds för att säga vad hon tycker. Gå gärna in och läs vad som är förutspått och resten av hennes blogg. Inte nog med att de förutsåg att ett virus skulle drabba världen 2020, tydligen finns det ett biologiskt vapen som heter Wuhan-400.
Om man tror på siande så kan vi ju slappna av lite nu. Eftersom det kommer att försvinna ganska snart. Det var kanske detta som Anders Tegnell, statsepidemiolog, visste när han sa att Sverige har peakat när vi hade ca 135 st bekräftade fall av Covid-19 i Sverige. Och det är klart att snabbt övergående kan vara ganska så brett i omfång så svårt att pricka in peaken för Anders. Vi får vara beredda om tio år igen. Så vi inte missar att det redan är förutspått en gång till.
