Jag har inte löst det men nu var det sista gången som olivträden lyftes upp på altanen. Om man frågar maken är det definitivt så. Om man frågar min rygg så håller den just nu med maken. Om du frågar mig så vill jag också hålla med maken.
Jag vill dock gärna att de överlever vintern. Men enda sättet att vara helt säker är att prova. Så jag antar att det var sista gången. För om det inte fungerar med värmeslingan så dör de ju och då ska de bara ner och aldrig upp igen.
Igår lyfte jag och maken upp det stora halvvägs. Sedan ringde vi minstingen som fick komma och vara den tredje och då gick det mycket lättare. Båda oliverna är på stora delen av altanen. De kommer flyttas innan jag är klar men de är uppe. Det är det viktiga nu.
Igår blev inte mycket med. Jag gjorde som jag lovade. Inte mycket samt promenad i trädgården. Några saker är jag helt säker på har dött. Jag väntar och hoppas att jag har fel. Mina citrusar är det illa ute med. Inte alla men några.
Men en sak som lever som faktiskt borde dött är Genie Magnolian. Den borde inte klarat vår växtzon för det första. För det andra så vill den helst bli planterad på våren. Så den hinner etablera sig lite innan vintern. Och sist men inte minst, den vill ha mycket ljus.
Jag planterade på hösten och igår såg jag att den LEVER. Trots att den är i fel växtzon och inte hunnit etablera sig så har den lite grönt på sig. Den står lite vindskyddat (som den faktiskt vill) men det gör också att solen inte når den så bra. Den trotsar allt och jag är lycklig.
Snart kan vi äta sparris. Fyra av plantorna kan vi skörda från redan i år. Trots att de planterades förra året. Kanske att jag blivit lite trädgårdsmästare trots allt. Mamma som var superduktig i trädgården lyckades inte med sparris.
Hon gav det dock bara ett försök. Så jag vet inte om det är någon bra jämförelse för hur duktig man är. Jag väljer att ta det som ett bra tecken.
Tyvärr är det inte bara vi som tycker om sparris, även sniglar äter gärna sparris. Förra året var ett snigelår och alla sparrisar klarade sig då. I år är all sparris omgärdad av vitlök. Jag hoppas att sniglar avskyr vitlök. Än så länge har jag inte hittat några sniglar hos sparrisen så jag hoppas det håller i sig.
Väldigt snart och hela juni ut är det egenodlad sparris som gäller hemma hos oss. Känns så lyxigt. Fjorton är det på gång och fler kommer när man skördat. Det är därför man inte får skörda de första åren. För att rötterna ska växa istället för att skjuta nya sparrisar hela tiden.
Igår blev ljusterapin avklarad. Minst en sak varje dag blev gjord. Ibland blir det en mindre sak och ibland blir det en större sak. Igår får jag nog påstå att det blev en mindre sak när ljusterapin blev gjord.
En del av alla dahlior på ljusterapi
Alla krukor har tagits fram från hyllorna och lamporna tändes igen. Nästan alla hade redan börjat växa. Vissa är helt bleka eftersom de inte fått något ljus. Nu är ljuset klart och nästa steg blir att mylla jorden och gödsla. Men innan det så måste några ner i jord. Det blir nog dagens sak att göra.
Igår fick jag ner en dahlia i en kruka. Jag hade lite besök på vårdcentralen att klara av på förmiddagen. Det tog lite av kraften så då blev det en av flera som faktiskt fick jord. Vilket tydligen inte var gullande.
När den fick jord så såg jag att flera av mina krukor har börjat växa. Det får bli gullandet. Att ta fram dem och hänga upp lamporna igen. Gulla med ljusterapi.
Jag måste ta hand om en särskilt mycket. Jag fick en påse med mig hem från favorit svägerskans, hon som är mästaren på att gulla med sina knölar. Den har redan fått ljusterapi. Nu ska jag se till att ge dem andra lite med.
Jag hade inte behövt säga något så jag skäms inte jättemycket. Jag är bara ärlig. Jag har hela tiden sagt att jag inte gullar med mina växter. Allra minst med dahliorna. Förra året så fick de gull och det inte bättre än utan gull. Blev snarare värre. Bladlöss och gängliga och sedan blåste de sönder.
Blåsten kanske jag inte kan skylla på gullandet. Men jag bestämde ändå att det blir inget mer gull med dahliorna. I höstas åkte de in i förrådet. Några upp ur landet och resten bara in i krukorna.
Nu har jag varit hos min svägerska. Jag har sett hennes gullande. Hon är fantastisk på att ta hand om sina dahlior. Alla knölar är i påsar för att få sugrötter. Hon har små krukor med sticklingar på diverse saker. Hon gör ett otroligt bra jobb.
Min svägerska och jag köpte nya knölar i mars någon gång. Självklart har hennes hamnat bland alla de där fint uppmärkta påsarna. Medan jag avslöjade att mina var fortfarande kvar i sina påsar.
Det var då jag fick skämmas. Mina två knölar måste ju också få i alla fall minimum av vad en växt kan förvänta sig. Jord. Idag måste jag se till att dem får jord. Det kan väl ingen påstå att det är att gulla? För de kommer inte få någon påse. Det blir direkt i krukan och sedan kvar i förrådet.
Är inte det en sång? Fast i presens. Jag tror det är en engelsk version från början som skrevs om till svenska. Slutet 50-tal. Men det spelar ingen roll för det handlade nu om att regnet faktiskt öste ner.
På lördagen var det inte så mycket men dem som vi skulle kunna åka med mer kunde på söndagen. Alltså igår. Det regnade hela natten till söndag. Det regnade hela förmiddagen. Vi gav oss ut mitt på dagen men prognos om lätt regn.
Vid start var det uppehåll. Fyra av fem tog på regnjackan. Vägarna var ju ändå blöta och utan stänkskärm så hamnar en hel del på ryggen. Då är regnskydd bra. Eloge till köra brors vänner som inte bangar trots vädret.
Naturligtvis kom regnet tillbaka. Det som var värst var nog ändå när det blev punka för minstingen och man stod still en längre stund och sedan skulle iväg igen. Det hända som tur var när mer än hälften var avklarat. Tyvärr fick han punka igen men då fick han gå hem för vi var 500 meter bort.
Svägerskan hade förberett med att värma upp bastun. Det var mycket uppskattat! Hon uppskattade också mig lite extra när jag tog av mig glasögonen.
Tvättbjörnen blev förevigad
Sedan blev det uppassning av både bror och svägerska hela eftermiddagen och kvällen. Som avslutades med Hitster. Ett musikspel som jag stod över och satt med och tog in allt tjatter. En mycket lyckad påskdag. Tack för härliga dagar fina bror och svägerska!
Jag trodde jag hade en lösning till mina hortensior Annabelle. Men det har jag inte längre. Planen var att sätta nät över. Böja det över som en båge. Då skulle de kunna sticka ut lite överallt i nätet och bli en fin buske utan att blommorna tynger ner ju större de blir.
Tyvärr fungerade inte det nätet som jag letat upp hemma. Det är nog bättre som staket och skulle inte gå att böja så bra. Hönsnät hade gått om det varit större rutor. Men det hade inte gjort något om det varit lite stabilare. Så bågen blev tydligare.
Men, men, jag får klura vidare. Om inte du vet om något bra nät? Annes är jag lite inne på att ta ett armeringsnät och sätta på fyra ”ben” lite över det klippta. Dock lite stort nät och jag är rädd att det inte blir buske utan man ser att blommorna hålls upp. Därför går inte ett buskstöd eller för den delen pionstöd. Då blir den upptryckt mer en buskig form.
Det är väl ändå för väl att mina personliga problem är långt ifrån vad vissa andra i världen. Som vissa presidenter (ej värda namnet) till exempel. Enda skillnaden är väl att jag vet om att jag har problem.
Dagens ord: Lösningsorienterad. Jag är lösningsorienterad!
Igår var en mycket bra dag. Efter att ha vilat från träning och nästan allt annat hela veckan så kände jag att det var dags för en sak (igen). Jag har försökt göra en sak varje dag oftast har det blivit träning.
Nu när det är planerat cykling i helgen så har vilan prioriterats. Jag vilade igår med men jag gjorde en sak. Jag planterade en pion. Det var inte en så stor sak men jag är så nöjd över att det blev gjort.
Jag är också mycket nöjd över att jag klarat av att vila utan att få hjärnspöken i veckan. Jag är så tacksam för allt som jag klarar och ett steg i taget så blir går det mesta. Igår var en bra dag.
Pionen som jag planterade heter, Paeonia Pink Hawaiian Coral. Den är underbar på bilden. Jag hoppas den blir det i verkligheten med. Den är satt i rabatten på baksidan.
Visst är den fin!
När den var i jorden som tack och lov inte behöver ett så stort hål, så sitter jag och maken på bänken och njuter av livet. Jag nöjd över mig själv. Solen skiner lite och värmer på huden. Då ser jag hjulet. Det som köptes förra året eller kanske till och med året innan det. Det som jag funderat på om det inte skulle passa bra som grind.
Jag rullade fram det och illustrerade för maken hur bra det såg ut. Jag vet inte om jag övertygade honom. Så nu är det dags för min blogg att göra som den brukar. Se till att maken ser det jag ser. Visst skulle det bli toppen?
Det trixiga i historien är hur hjulet ska öppna sig. Jag tror inte det skulle bli så bra med gångjärn. Däremot att rulla det åt sidan. Mot sidan där hallonbusken är i stora tvättbaljan. Det vore himla smart. I min värld så finns sådan mekanism redan som går att köpa. Men om det finns i verkliga världen är en annan fråga. Vet du om det finns?
Det är mycket som blir första gången denna tiden på året. Att njuta av solens värme i ansiktet. Att cykla ute. Att äta ute. Att se allt växa. Att hänga tvätten ute.
Just det sista gjorde jag igår. Tvättade en maskin lakan. Finns det någon härligare doft en tvätt som torkar ute? Trots att vi bor i stan så doftar tvätten alltid ljuvligt. Inne så finns ingen doft alls. Bara rent, kan inte beskriva det bättre.
Maken hjälpte också till att få bort eklöven ifrån trädgården. Eklöv går inte kompostera som vanligt. Och med tanke på mängden som faller ner hos oss så var det mycket skönt att få hjälp. Samt att kunna hiva alla löv på majbrasan.
Jag gick med lövblåsen och maken räfsade. Hans träningspass var jobbigare än mitt. Jag är glad att kroppen fixade det den gjorde utan att stänga ner totalt. Jag är tacksam för en förstående make som också hjälper mig så mycket han gör.
Jag hann också njuta av vår alldeles fantastiska magnolia. Jag vet att jag tjatar men snart är det ett minne blott och annat blommar istället. Om jag inte hade kommit ihåg det så hade maken tagit kort. Det är en extra guldstjärna på det.
