Jag skulle vilja skriva så mycket men jag finner inga ord. Jag förstår att man vill demonstrerar. Jag förstår att man vill ha sin frihet. Jag förstår hela den biten. Men att demonstrerar nu blir inte det konstigt? För det är inte bara här som det finns ett virus som har gett restriktioner. Det är i hela världen. Så det är ju inte så att det är Sveriges regering som har infört ett virus för att kunna införa restriktioner.
Jag förstår om man verkligen vill få fram sitt budskap och ha möjlighet att kunna förändra världen. Jag förstår det men jag kan inte sätta det i detta sammanhanget. Jag förstår att restriktionerna begränsar och gör många sjuka. Hos oss är det andra saker än i andra länder. Som fattiga länder där blivande mödrar inte går till sjukhuset och dör när de föder hemma. Vi har inte stängt sjukhusen.
Även om mitt besök har blivit fördröjt för att jag inte har en dödlig sjukdom. Jag ska ”bara” fixas fysiskt. Men hade det varit något som jag behövt vård för så hade jag varit välkommen. Eller jag är ju välkommen nu också. Det har som att blivit lite fördröjt. Jag har också haft digitala träffar med läkaren. Så hjälpen finns men inte exakt likadant. Som den då inte gör i andra länder.
Jag förstår hela grejen med demonstrationen. Men jag förstår den inte. Mamma blev väldigt sjuk när hon inte fick ta emot besök. Alltså väldigt sjuk. Inte av viruset utan av restriktionerna. Men då löste vi det kring restriktionerna. Vi demonstrerade inte för att få träffa mamma. Det hade ju inneburit en mycket större risk för mamma. Det är där jag inte får ihop det. Vad är det som gör att man är villig alla riskerna för att få bort andra risker?
Jag skulle kunna fortsätta men jag hittar inte orden för mina tankar. Jag ska fortsätta låta tankarna snurra idag. Om annat tror jag. Jag kommer nog aldrig att få ihop det. Som minstingen har börjat säga här hemma: Alla har rätt till sin felaktiga uppfattning. Även jag.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.