Då är det alltid något. Annars kommer inget samtal. Det kom ett samtal när han var i skolan. Det är äldsta sonen jag pratar om. Jag var och tittade på spis. Jag fick ett sms. Jag fick två sms. Sedan kom samtalet. Då svarar jag. Vad jag än gör så måste jag svara när äldsta sonen ringer. Jag ber om ursäkt, säger att det är min son och svarar. En viskande röst frågar om jag har läst sms:en. Mitt svar är nej. Sonen: Läs sms:en. Jag är på skolan och kan inte prata i telefon. Jag: Ska jag svara på sms eller ringa? Sonen viskande aggressivt: SMS.
Anledningen till att jag frågar om jag ändå ska ringa är för att han är grav dyslektiker. Det är lättare på telefon. Så här löd våra sms:
Äldsta sonen ringer bara när det är något. Han var uppenbarligen stressad. Både i samtalet men också att han ringde med en gång efter att jag inte svarade på sms:en. Något var fel. Jag vet inte vad. Men fel var det. Jag kan heller inte fråga vad som är fel. Jag lämnar butiken och spisarna. Ett stort problem är hans bil. Om jag skulle hämta honom och inte bilen så kanske han inte kommit till skolan idag. För han skulle bli stressad över hur vi löser det med bilen.
Jag löser att jag får med mig en förare till. Inte maken utan någon annan. Detta är ju under arbetstid så lite svårare då. Efter exakt en timma så är jag på plats. Ingen son. Nya sms:
Som ni förstår så är inte allt riktigt i detta läget. Vi väntar och efter en stund så kommer han. Han visar vilket håll han har bilen och vi möts vi hans bil. Föraren som är med för att få hem sonens bil frågar: Är det något jag ska tänka på? Sonens svar (blixtsnabbt): Inget förutom att mamma inte kan läsa mina sms. Väldigt roligt med tanke på att det var om bilen föraren frågade. Vilket äldsta sonen visste men var arg på mig.
Nu när ni läst våra sms så förstår ni ju hur fel jag haft. Ni såg ju direkt att frågan var om sonen skulle skicka sms till mig en halvtimma innan eller en timma innan jag skulle hämta honom. Inte efter en halvtimma eller timma då.
Vi fram till att det inte var så konstigt att jag kom efter en timma. Han kunde förstå att jag plockat upp hans stress. Och då tolkat att jag skulle komma om en timma. Han var då också stressad över att maken var med. Att maken inte kunde vänta på att han blev klar. Så han pratade med läraren som förstod och gav honom en uppgift till imorgon (läs idag). Vi kom fram till att det var bra att han fick öva på att ta det samtalet med läraren. Allt som allt så löste det sig. Sonen kom hem, om än lite tidigt. Bilen kom hem. Och ingenting hade hänt. Anledningen var att han var trött. Han hade känt sig yr på vägen dit och ville inte köra hem.
Hade detta varit för tio år sedan (i en annan situation, han hade inte körkort då). Vi låtsas lite, då hade han aldrig kunnat hantera situationen. Han hade låst sig och behövt hjälp av någon som varit med honom. Nu löste han allt själv. Ensam på skolan. Han är en hjälte. Då sa han i bilen när jag berömde honom att det var inte så svårt. För han var helt trygg med att jag skulle lösa det och han skulle inte behöva åka buss hem.
För vissa är det lätt att åka buss. För andra är det förknippat med döden. Och det vill jag ju inte. Buss fanns inte ens i mina tankar. Bara hur löser vi detta, både att få hem honom OCH bilen. Cykel vet jag att man kan få ta med på bussen om det finns plats. Tror inte att de skulle tillåta en bil.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.