Maken och jag gör väldigt mycket saker tillsammans. Vi jobbar ihop, vi återvinner tillsammans, vi tränar ihop och handla gör vi ofta men inte varje dag tillsammans. För maken tycker om att åka och handla. Jag tycker inte om det lika mycket.
Det kan till och med vara så att vi beger oss ut på uppdrag och sedan släpper maken av mig hemma för att åka och handla efter det. Jag är av den åsikten att man borde klara sig på att handla en gång i veckan. Nu menar jag matvaror. Maken är mer av åsikten att man handlar lite varje dag.
Vi har lyckats kompromissa att vi handlar stort en gång och så får han småhandla sådant som saknas när och hur ofta han vill. När vi träffades så handlade han varje måltid för sig. Nästan, inte riktigt men nästan.
I veckan så skulle jag vara kvar och han skulle iväg. Det kan bli lite spännande när jag sitter i ett support samtal och maken startar bilen utanför. För trots att både jag och maken har blåtand till bilen så är det min telefon som kopplar upp sig inne i bilen. Jag sitter alltså inne i huset och han i bilen.
Jag inser det ganska fort. Trots att det är jag som pratar när det händer. Jag kopplar då om samtalet och berättar för han som jag har samtalet med, att han var på väg att åka på utflykt. Han skrattar och jag med. Jag tyckte jag var snabb men det tyckte inte maken. För han kommer in. Eftersom det var ett arbetssamtal så vågade han inte åka iväg. Utan kommer in igen.
Jag skrattar lite när jag ser honom. Jag förstår varför men kan ju inte säga något. Och om jag sagt något så skulle ju samma sak hända igen. Vilket jag inte ville. En utflykt tillsammans med maken räckte tyckte jag.
Maken väntade tålmodigt tills samtalet var över. Då berättade han hur duktig han var som stängt av bilen och inte åkt iväg. Jag borde inte berättat att jag redan kopplat om samtalet och att han hade kunnat åka. För han såg så glad ut när han sa varför han kom tillbaka. Men det gjorde jag. Supportsamtalet blev bra och det är kanske det viktigaste.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.