Hur nära är vi varandra? Vad vet vi som är viktigt? Hur är ditt förhållande med din partner, dina barn, dina föräldrar, dina vänner? Jag tror att jag vet väldigt mycket i mina. Men jag kan ju ha väldigt fel.
Jag tror att jag vet hur min man fungerar. Jag tror att jag vet hur mycket han uppskattar ensamheten. Jag tror jag vet vad han vill i livet. Jag tror jag vet att han älskar mig. Men frågan är om jag vet på riktigt. Om man har levt ihop länge så ökar chanserna för att jag vet och tror rätt. Mina känslor har inte ändrats på de 16 år vi har varit tillsammans. Men det jag vet har ändrats.
Mycket av det jag vet är med från början. Kanske för att vi båda hade varit gifta innan och rädda för att bli missuppfattade. Vi hade nästan en checklista som vi gick igenom. En checklista som behövde bli avbockad på alla punkter om det skulle finnas en chans för att vi skulle våga bli tillsammans. (Mest maken, eftersom han inte ville ha mig.)
Checklistan kvarstår. Sedan händer saker i livet som gör att man utvecklas och det tillkommer på listan vad som behövs för att trivas. Jag tror jag vet att allt är bra.
Min äldsta son tycker inte att han vet hur jag är. Han vet inte varför jag inte kan ge svar på hans frågor. Han förstår inte varför jag inte kan besvara: Hur vet du att Gud finns? Den frågan har vi brottats med ett tag. Vad jag än har sagt så har han inte varit nöjd med mitt svar. Han tror inte på Gud. Eller han vet inte om han tror på Gud. Eftersom han inte har några bevis för att han finns.
Jag tror jag vet hur min son fungerar. Jag har god vetskap om det. Och det är samma sak där. Jag har levt tillsammans med honom och hans bror i så många år att man lär sig vad som är och inte. Ändå finns dessa frågor hos äldsta som gör att han tycker att han inte har koll på mig. Vad vet vi om varandra egentligen?
Jag tycker att jag kände min mamma. Jag tror jag vet vad mamma tyckte om och ville. Vilket visade sig stämma de sista åren när mamma hade svårt att tala. Då jag ofta fick prata åt henne. Vilket ofta blev rätt men ibland så var det en suck och jag visste inte vad mamma ville. För vi är människor. Vi har känslor som påverkar vad det är vi vill och vad vi känner för. Så klart så kunde jag inte veta allt som mamma ville även om jag tror jag känner min mamma.
Jag kände min pappa med. Tyvärr för hans del så var han ingen bra pappa. Vilket gjorde att jag inte släppte in honom. Han hade passerat det stadiet för hur många gånger han missbrukat mitt förtroende, att jag lät honom inte missbruka det igen. Lättast lyckas man med det genom att stänga dörren och lämna personen ute. Vilket jag gjorde. Jag tror jag vet hur min pappa var.
Det kan vara så enkelt att han försökte så gott han kunde. Att han inte ville vara en dålig pappa. Han hade bara inte förmågan till att vara det. Jag kan bara utgå ifrån hur jag uppfattar saker och ting. Sedan måste jag göra min bedömning. Eftersom vi är människor så finns det alltid en historia för varje enskild person. Även om vi har varit med i samma gemensamt så uppfattar vi den olika.
Av den anledning så kan vi nog aldrig helt veta precis allt. Det vi kan veta är det av vikt om vi har insikten om att vi måste samspela kring vad som är viktigt. Jag tror att jag har varit och är nära de som betyder något för mig.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.