I många år så jobbade jag väldigt mycket. Jag jobbade både som egen och med uppdrag i olika konstellationer. Det kunde vara som anställd vid behov, anställd på heltid eller ideella uppdrag, allt vid sidan av mitt egna företag.
När jag jobbade så mycket så tycker jag att jag var duktig på att hitta tid för att vara ledig. Ledig på riktigt. Ledig med vad jag ville göra. Ledig utan en massa måste som hängde över en.
Sedan blev jag sjukskriven. Jag var ledig hela tiden och ändå var jag aldrig ledig. Jag kunde inte bestämma att jag skulle ta ledigt från att inte få sova. Sömnbristen var hela tiden med mig oavsett var eller när. Att aldrig ta ledigt är inte bra för kroppen. Om kroppen då aldrig får ledigt så blir den ännu mer stressad. Vilket antagligen är en stor anledning till mina sömnbesvär. Att kroppen var stressad av mediciner som gjorde att jag inte kunde sova. Sedan blev det moment 22.
Nu har jag börjat hitta en liten ljusglimt om att hoppet finns. Jag har också hittat känslan av hur viktigt det är att få vara ledig. Ledig från allt. Det är jag just nu. Ledig från allt och bara få vara. Även om jag är vaken så är hjärnan avstängd.
Igår så åkte jag till vänner. Där jag kan vara ledig. Ledig utan alla måsten. Dessa måsten som blivit större och större för att jag inte hinner med alla. Jag hinner vissa saker, men alla andra blir som snöbollen i rullning, större. Att känna att man aldrig kan hjälpa till med dammsugning, ger stress. Att känna att man bidrar för lite in i hushållet ger stress.
Att då kunna åka bort och få skvallra om livet (det var ett år sedan vi sågs) och bara dricka te till långt in på natten är att vara ledig. När man pratar utan att hjärnan blir belastad. När man umgås utan att känna de där måstena som finns i ett hörn. Det är lyx.
Förr i tiden (vilket alla GAMLA säger, jag vet) så var det bättre. Förr i tiden så kunde jag ta ledigt och släppa dammråttorna och ta det sedan. För att leva livet är viktigare än att se till att det är rent. När jag fick cancer så försvann den möjligheten. För måstena kunde jag inte ta sedan. Orken fanns inte sedan heller. Och inte senare efter sedan heller.
Nu ser jag ljusglimten där borta. Att jag kan sova som man ska och kunna vara ledig igen. Det är länge sedan jag var ledig på riktigt. Då när måstena inte finns just i nuet. Då när man bara ligger och pillar navelluddet och ser molnen gå förbi utan ett bekymmer i hela världen. Det kanske som en evighet sedan.
Att nu kunna vara ledig och känna att sömnen kommer, det är lyx. En lyx som är värd mer än vad pengar kan betala. Att kunna vara hos vänner och känna sig helt trygg med att veta att man kan ligga och pilla navelludd hela dagen om man vill utan en massa måsten, det är bonusen som ger guldkanten på lyxen. God mat ger en extra bred guldkant. Vilket jag också blir serverad.
Jag är så tacksam för goda vänner. Lite extra när det är tungt för att det visas minnen på Facebook om hur jag var hos mamma för tre år sedan och var ute i högsommarvärmen i maj och gick promenad med Greta Garbo (mamma) i solhatt. Då är det tacksamt att kunna stänga av en stund och låta bli tankeverksamheten för en stund.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.