Maken och jag har ett sådant. Ilands problem. Det är inget som vi kan säga måste åtgärdas men det är ovant som det är nu. Människan är är vanedjur och efter snart sexton år tillsammans i samma företag så har vi vant oss. Vi har ätit lunch tillsammans nästan varje dag. Nu kan vi inte det.
När jag kör så kan jag få lunch vart som helst. Så länge det finns en toalett som går att låna och någonstans att köpa mat. Där kan jag få min rast för att äta. Jag vet heller inte när jag har rast. Även om jag startar dagen med ett vara på en ort så kan det snabbt ändras till en annan ort. När man inte vet när eller var man är då rasten infaller så är det svårt att planera lunch tillsammans med maken.
Det saknar vi nog båda. Att äta tillsammans. Även om vi gör det övriga måltider så har vi inte alla. Denna veckan har vi dock haft lunch tillsammans. Varje gång jag fått meddelandet om rast så har jag skickat till maken att lunchen blir hemma. Ofta en timma innan det är dags. Fast om jag haft kund i bilen så kan maken ha fått veta det en halvtimma innan.
Att då äta en Farfars köttbullar hemma tillsammans med maken blir en riktigt lyxmåltid, enbart för att vi äter ihop. Vi kommer att överleva detta ilands problem. Vi kanske till och med kommer att uppskatta mer att äta lunch tillsammans än innan, då vi gör det mer sällan nu.
Vi avlutade dessutom den härligt regniga fredagen tillsammans med fina vänner på en grekisk restaurang i grannkommunen. Det var härligt att ses, det har gått alldeles för lång tid sedan sist. Vi åt där och efterrätten hemma hos ett par av vännerna. Vi hade mycket trevligt med mycket god mat och efterrätt men bäst var ändå sällskapet.
Som vanligt så är det inte många bilder. För som alltid har jag fortfarande inte löst det andra ilands-problemet, den fulla lagringen. En bild kommer det i alla fall, bild på den goda risotton som jag åt igår på kvällen.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.