Maken hade ont i huvudet i natt. Han har nästan aldrig ont i huvudet. I natt var det tydligen ganska illa. Ingenting hjälpte (eller nästan ingenting). Självklart så låg han och analyserade vad som kunde vara orsaken.
Det var nästan så han hade väckt mig för att det gjorde så ont. Men omtänksam som han är ville han inte väcka mig när jag väl sov. Han berättade det på morgonen att han haft besvären. Han har fortfarande lite ont. När han rör nacken och lutar huvudet framåt. På natten hade han ont så det strålade ut i käken och ner i nacken.
Eftersom det har släppt så är jag inte så orolig. Maken har heller inte ringt 1177 eller haft en tanke på att söka hjälp för det. Så jag säger (skämtsamt) till maken att det kanske är en tumör. Nu sa jag det försent. Det snabba svaret blev: En tumör känns inte. Det har jag redan googlat. Jag: Den kan ju vuxit sig stor och trycker på något som gör ont. Maken: Är den så stor så dör jag snart så då sk..er jag i det.
Det är inte helt lätt att leva med en hypokondriker. Är nog inte så lätt om man är hypokondriker heller (vilket maken är). Jag brukar säga till honom att han inte få googla på saker. Han blir helt hispig. Denna gången blev han inte det. Fast han inte fått något svar på vad det kan vara.
Jag resonerar som så att om ibuprofenen (med barnstyrka) hjälpte så att det värsta försvann, då är han inte döende. Han behöver i och för sig ha ont för att kunna ta en värktablett. Om han inte har ont så blir han alldeles vimsig och lite lyrisk. Det är därför han måste ta barnstyrkan. Om han skulle ta vuxenvarianten skulle han bli väldigt påverkad även om han hade riktigt ont. Denna gången vet han i alla fall att han inte har en tumör. Oftast är det ju dödliga sjukdomar han har.