Mammas specialitet, kantareller. Stekta, stuvade eller något annat gott med dessa små gula saker. Det är mammas grej. Igår fick hon mina kantareller. Stuvade och plockade av mig.
Jag kommer dit. Har fått låna minstingens bil för att åka till mamma. Vi vägrar att ha två bilar. För det första så är maken och jag nästan aldrig ifrån varandra mer än över dagen. För det andra, det är inte bra för miljön att alla har en egen bil. För det tredje, jag har ben. Tyvärr är det lite långt att gå till mamma. Så igår fick minstingen använda sina ben för att jag tog hans bil.
Bra för miljön, bra för hälsan och bra för plånboken. Väl på plats hos mamma så ska jag värma kantarellerna som jag gjorde hemma. Jag ska steka varsin macka. Jag har med kaffe så jag kan brygga åt mamma. Jag har med mig kastrull, stekpanna, smör, grädde och allt som vi kan tänkas behöva för att kunna äta tillsammans i mammas lägenhet. Allt för att följa rekommendationerna och inte vara ute i allmänna utrymmena.
Tror ni att mammas spis fungerar? Så klart inte. Den har fungerat. Jag har använt den. Jag vet hur man gör och vilka knappar som ska vridas på. Men den är död. Det är svårt att värma något utan värme. Så hur ska vi nu göra? Det är tre olika personer från personalen som försöker få igång spisen. Ingenting hjälper. Antagligen så har en säkring gått. Men det skåpet är låst. För alla, även personalen. Du behöver tydligen ha en särskild titel för att få röra det skåpet.
Det var lördag igår. Tror ni att den personen som har rätt titel jobbar på en lördag. Svaret är nej, det gör inte den personen. Så där står jag med halva mitt kök hos mamma utan att få någon värme. Det finns ju andra spisar att använda. Problemet är covid och att tänka på att inte sprida någon eventuell smitta. Och de boende rör sig i korridorerna. Då bör jag inte göra det som besökare.
Till slut kom vi fram till att det finns ett personalrum i källaren som inte används på helgerna. Dit fick mamma och jag gå med halva mitt kök för att göra våra mackor.
Mackan blev gjord och mamma var nöjd. Och en hel termos med kaffe fick vi med oss. Så jag behövde inte brygga något. Men grädden var bra för det fick vi ingen. Och man måste ha grädde i kaffet om ni inte visste det.
Jag tog också bilder på mammas uteplats för att åka till min expert och se om hon tycker att vi ska plantera något nu, istället för till våren. Kanske en klematis till eller en kameleontbuske? Du kanske har några bra förslag. Jag vet inte men det ser tomt ut i rabatten. Så det ska vi göra något åt. Mamma undrar fortfarande om jag är hennes dotter, eller om det går att ha en bortbyting i vuxen ålder?
Mamma är nöjd över att jag har klimatångest. Att hon inte vet att jag är hennes dotter gör inget, för det är till det bättre. Enligt henne. Jag var inte dålig innan alltså. Bara bättre nu. Livet är för kort för att vi inte ska utvecklas hela tiden. Att lära mig saker är något som jag verklig uppskattar. Kanske mer nu när orken tryter. Att veta att jag fortfarande kan utvecklas är en fantastisk känsla.
Jag får dock jobba lite på tålamodet nu för tiden. Att ha ett starkt tålamod tillsammans med lite sömn är en bedrift. Och jag klappar mig på axeln varje dag för att jag klarar så mycket som jag gör. Jag klappar mamma på axeln varje gång jag är där för att hon klarar allt hon gör. Att hon orkar en dag till. Om inte för sin skull, så för vår skull.
Jag brukar säga att jag fått min envishet av henne. Men det är inte riktigt sant, för hon har sin kvar. Att vara envis är en styrka men kan också vara en svaghet. För om vi lägger envisheten på fel saker så blir det inte bra. Som när mamma envetet inte ville träna efter stroken. Ingen bra sak. Men när hon envetet bestämmer sig för att hänga i, det är en bra sak.
Igår blev det skratt som jag trodde. Lite frustration när spisen inte gjorde som vi ville. Och sedan kärleken till maten. Med stor aptit så njöt vi tillsammans av varsin macka. Och mamma flera koppar kaffe (med grädde). Allt som allt en bra dag!
Idag blir det att hålla igång tills maken kommer hem. Nu saknar jag honom oerhört. Att bara få snusa in i nacken när han kommer hem. Det längtar jag efter. Att få höra hans röst. Att bli försäkrad om att vi löser alla hinder tillsammans. Idag är en bra dag!
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.