Att som egen företagare hamna i en pandemi är inte helt lätt. Jag har många som har blivit väldigt påverkade. Inkomster som har blivit noll. Där är inte jag och maken (än). Jag har varit i en kris i flera år nu. Pandemi hjälper mig dock inte.
När jag blev sjukskriven så hamnade mitt företag i en kris. När man jobbar med personliga relationer och de upphör då är det kris. Mina kunder försvann. Hade det varit ett år så hade jag nog klarat mig ganska bra. Men med flera år så har min verksamhet försvunnit med 90 procent.
Att fylla på med en pandemi gör det inte bättre. Nu är det inte bara jag som är egen företagare i min familj. Även maken är det. Vi driver ett bolag tillsammans med olika inriktningar. Vi hjälper varandra när det behövs. Att jag då är sjukskriven till 75 procent i denna krisen är inte optimalt. Jag har inte så mycket tid (eller kraft) att kunna hjälpa till på.
Alla blir ju drabbade nu. På ett eller annat sätt. Jag menar inte att det bara drabbar oss som är egna. Men det händer andra saker för en egen när man hamnar i en kris som denna. Som egen när inkomsterna sinar så måste du jobba mer än innan. Du jobbar mer och får ut mindre pengar. Som egen har du också valet att jobba mer. Att inte ge upp ditt företag.
Det börjar kännas i magen. Hur kommer det gå? Hur långe kommer vi (mest maken) att orka? Förra gången kunde vi avbryta renoveringarna för att leva på sparpengar. Denna gången har vi precis satt in nya fönster och bytt panel i somras på huset. Mycket av sparpengarna är använda. Vi klarar oss för nu. Men hur länge?
Det är väl det som är det mest otäcka för alla. Att man inte vet någonting. Jag hoppas det vänder snart. Jag hoppas att vi alla gör vad vi kan för att förhindra att det blir värre. Igår fick jag veta att permitteringen från en av de största arbetsgivarna här kanske ska minska nästa vecka. Hoppet lever och är det sista som försvinner.