Igår var en mulen dag med inslag av regn. Det går bra. Alla växter behöver vatten. Inga problem. Allt som ger frukt behöver mer vatten nu för att orka fylla all frukt så den blir stor och god. Det går bra.
Men sedan kommer Lillian från Storbritannien och blåser bort allt. Lillian skulle nå till Västkusten med upp till 35 m/s. Det utfärdades varningar om höga vattenflöden. Det var både det ena och det andra.
Här var inga varningar. Här var det mulet och regn som gällde. Prognosen ändrade sig visserligen hundratio gånger om hur mycket det skulle regna och vilken tid på dagen. Men inga varningar om blåst.
På kvällen blåste det så friskt att Limeträdet på två meter i krukan låg vertikalt. Då sa jag till maken att han ska vara tacksam för mina blytunga krukor som han hatar när de ska flyttas. Han tycker de är fina hela tiden annars. Nu uppskattade han också tyngden.
Jag funderar på hur många dahlior som ska sätta livet till. Jag har inte sett någon än men jag har heller inte varit ute och inspekterat ännu. Jag har inte vågat. Men när vi gick och la oss så såg det ut som allt levde. Dock var blåsten inte över då. Även om blåsten avtog på natten så höll det nog 15 m/s i byvindarna hela natten.
Min kära syster föreslog att vi skulle flytta krukorna intill väggen. Då när det blåste som mest. Ett, jag var inte supersugen på att gå ut i blåsten och försöka mig på att flytta blytunga krukor. Trots att vi har en superbra bärrem till krukor. Två, aprikosträdet som står precis utmed väggen vek sig precis lika mycket som limeträdet. Med den skillnaden att min kära syster inte såg det. Hon tittade bara ut när det låg vertikalt och då var det under fönstret istället för bredvid. Jag däremot satt så jag såg fönstret hela tiden och såg när grenarnas åkte upp och ner utanför fönstret.
Nej, jag säger bara försvinn Lillian. Du är inte välkommen här. Är Lillian välkommen till dig? Om ja, så får jag väl betänka mitt beslut.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.