Det närmar sig påsk och mamma kommer närmre. Det gör även sorgen. Med sorgen kommer också minnen, många glada sådana med. Det blir en blandning av skratt och gråt. Det känns som att det bara fortsätter flöda och kommer aldrig att avta. I helgen har jag passerat förbi mammas hem och hennes sista boende. Så mycket som rann över mig.
Mamma var en stor förebild. Lika envis som stark, vilket gjorde att hon blev än starkare. Lika våghalsig som smart. Mamma var den bästa mamman. Jag är glad att jag sa det till henne. Jag är glad att jag sa till henne: Jag älskar dig! Varje gång vi sågs eller hördes de sista åren. Jag är glad för allt mamma sa till mig.
Mamma sa till mig att jag kunde om jag bara försökte. Mamma sa till mig att stå upp för mig själv, extra mycket när det var jobbigt. Mamma sa till mig att sträcka på mig, för är man lång blir man bara längre om man hukar. Mamma sa till mig att jag dög precis som jag var.
Mamma sa till mig väldigt många saker som stärkte mig. Mamma sa inte bara till mig. Hon visade också. Oavsett om jag gjort fel eller inte så fanns hon där när jag behövde det. Mamma visade mig hur hon agerade. Mamma visade att hon var stark även när hon var svag. Mamma visade vägen och jag försöker att följa.
Det mamma aldrig sa var vad jag skulle göra. Mamma försökte aldrig påverka mig i mina beslut. Hon lät mig göra mina egna misstag, sedan fanns hon där för att hjälpa till om misstagen var för stora för att hantera själv. Mamma fanns alltid där. Även nu, fast det gör ont.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.