Två gånger sa han nej till mig. Första gången vi sågs och efter vi hade träffats varannan helg i mer än ett halvår. Två gånger sa han att jag inte var kvinnan för honom att vara med på heltid. Jag var ändå glad. Glad för att han ville fortsätta träffa mig. Två veckor och det var dags för vårt vanliga möte. Det första han säger till mig när vi ses är att jag känner också mer än att vi bara är vänner. HAN SA JA!
Man ska inte ge upp även om det inte går riktigt som man vill. Till slut så är man där fast vägen kanske inte såg ut som man trodde. Anledningen till att han inte sagt ja, var rädslan för att det inte skulle fungera. Han ville inte heller mista våran vänskap.
När han sagt ja, så gick det väldigt fort. Gången efter skulle vi egentligen inte ses för maken fyllde år. Istället för att ställa in så blev jag inbjuden till att fira hans födelsedag med hans familj. Vilket jag gjorde. Allt kändes helt rätt både i hjärtat och magen. Vi flyttade ihop inom någon månad. Vi förlovade oss efter åtta månader, på min födelsedag. Vilket är en egen historia. Och till slut gifte vi oss. Ganska exakt ett år efter vi blivit tillsammans, på makens födelsedag. Vilket också är en egen historia.
I år firar vi Elfenbensbröllop. Visst låter det vackert, Elfenbensbröllop. Det innebär att vi varit gifta i fjorton år. Vi har varit tillsammans i femton år. Under denna tiden så har vi jobbat ihop större delen av tiden. Vi har rest så mycket vi kan tillsammans för att få vara med varandra så mycket vi kan. Detta trots att vi båda sa att vi behöver mycket egentid och lovade varandra att vi skulle åka iväg ensamma mycket och ta tillvara på vårt egenvärde.
Vigselförrättaren sa mycket vackert på vår bröllopsdag, bland annat detta: Tänk på att göda era träd och låta dem växa bredvid varandra. I olika eller lika takt men alltid starka tillsammans. Det har vi gjort. Mer i lika än olika takt. Vi vill fortfarande vara så mycket vi kan tillsammans. Vi njuter av tiden och hjälper och stöttar varandra hela vägen.
Ett svar på ”Man ska aldrig ge upp”