Minstingen har kommit på att han bara hör sig för att höra hur hans kära mamma mår. Han hör aldrig av sig när han behöver eller vill något. Det är så himla mysigt att få ha myssamtal med honom eller att han kommer på besök för att ha mysiga stunder tillsammans.
Eller så är det precis tvärtom. Att han bara hör av sig när han behöver något. Och det är väl precis så det ska vara. Jag är väldigt glad och tacksam för att han vill fråga sin mamma om hjälp om både högt och lågt. Det senaste är att han behövde glasburkar. (Som han tagit efter sin mor på).
Jag har ju i stort sett alla mina skafferivaror i glasburkar. Det är både snyggare men också lättare. Att ta mjöl, socker etcetera från en burk istället för en påse är så mycket lättare. Blir inte så skräpigt på det sättet. Det har minstingen också upptäckt nu när han flyttat hemifrån. Han ville därför ha glasburkar.
Det ordnade vi igår. Han är dessutom lik sin mamma med att tala om när det inte duger. Precis så gjorde jag med min mamma. Som att hon hade gamla nötter som inte gick att äta. Eller hennes senap som var hundra år. Samtidigt som det kunde vara åt andra hållet. Att hon hade supercoola saker som jag gärna skulle ta över. Vilket minstingen också säger.
Igår visade det sig att jag hade burkar som var väldigt dåliga och det fick jag också höra. Efter lite övertalning, lirkande och visande så kunde han tänka sig ett antal burkar. Lirkande kunde innebära att jag tömde någon av mina som jag använde och tog en annan som han ändå inte ville ha. Till slut blev det en låda med saker som han tog med hem. Han fick också några glas som inte får plats i mina skåp längre.
Dessutom får jag alltid de där mysstunderna när han fått hjälpen som han behövde. Vilket är kärlek. Han vill gärna umgås och prata. Det blir ofta många timmar varje gång han kommer. Samtalen blir också ofta långa men stannar på kanske en timma. Vilket är väldigt mysigt. Att det blir i en kombination med att han behöver hjälp gör mig verkligen ingenting.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.