Det är inte ofta det händer. Att äldsta sonen knackar på dörren. Det är inte ofta det händer även om det är förväntat, men när det är oväntat är ännu mer sällan. I förra veckan var det väntat. Igår var det helt oväntat. Två gånger på kort tid, nu har vi en högoddsare som ingen trodde skulle inträffa.
Det händer att sonen kommer. Han knackar alltid på. Även när han är väntad. Nu vet han att om ingen öppnar så kan han han låsa upp själv. Det lärde han sig när maken trodde vi hade en yxmördare utanför dörren. (Det kan du läsa om här: https://josefinsdagbok.se/nar-yxmordaren-kommer/). Förra veckan så visste vi att han skulle komma. Det var något han skulle hämta och skulle göra det efter skolan. Det var precis enligt rutinerna. Han kom när det var sagt. Knackade på, blev insläppt. Tog det han skulle ha och sa att han stod lite olämpligt och så åkte han.
Med olämpligt så betydde det att det kommit en massa snö. Snön tog lite plats från vägkanten så han kom inte in så nära som han brukar när det inte är snö. Så för alla andra människor stod han perfekt parkerat utmed kanten av vägen. Men inte för honom, han stod lite olämpligt så han kunde bara hämta det som han skulle hämta och sedan åka igen. Vilket han hade gjort även om snön inte varit i vägen. För om det är sagt att han ska hämta något är det bara det. Han kommer inte in och småpratar, för det var inte bestämt.
Denna gången råkade snön vara olämplig och han var tydlig med att det blir inget småpratande idag (heller). Maken hann säga Hej och se ut genom fönstret att han stod perfekt. Sonen hann inte höra makens Hejdå, för då var han reda ute och dörren stängd. Bilen stod ju olämpligt.
Igår kom han alltså oväntat och knackade på. Maken hörde inte knackningen. Sedan vi gjorde om köket och ordnade el där så fixade vi till en ringklocka på samma gång. Vi har alltså nu en ringklocka. Äldsta sonen har inte varit hos oss många gånger under pandemin så ringklockan har han aldrig fått veta att vi har. Jag hörde knackningen så jag öppnade. Utanför står sonen i kavaj (utan ytterjacka) och frågar om han kan få skjuts hem.
Jag förstår att något har hänt. Jag förstår att han är upprörd. Men det är erfarenhet som säger det. Ett, sonen knackar på oväntat. Två, han har inte kläder på sig för vintertid. Tre, han ber om skjuts. Alla dessa sakerna skulle inte behöva innebära upprördhet om det vore någon annan. Särskilt när personen i fråga inte uppvisar upprördhet.
Jag frågar så klart. Han svara ja, att han är upprörd och att något har hänt. Han hade fått skjuts tidigare, vilket förklarar att han inte hade jacka med sig. Det är normalt för min logiska son. Om han ska åka bil behövs inte jacka. Dessutom om något skulle hända så bor jag nära och det finns en lösning. Vilket behövdes denna gången.
Han hade behövt säga nej för många gånger. Personen han var med hade inte förstått hans argument och de var på helt olika plan vid detta tillfället. När då personen frågar om han vill ha med sig lösteet hem som han tyckte om då var gränsen nådd. Äldsta sonen sa nej igen men när propsandet då kom så gick det inte. Ni vet hur vi svenskar kan vara med hur man ska ta en kaka till. Ett nej räcker inte. Och då när äldsta sonen inte har det som behövs för att brygga löste hemma så är det nej. Det finns inga lösningar på det just då. För att kunna tacka ja till att få löste så måste lösningen redan finnas hemma. Det går inte att ordna efter man fått teet.
Om han däremot skulle lösa nu att ha tesil och vattenkokare, samt tekoppar hemma, så nästa gång han får frågan om han vill ha lösteet som han tyckte om, då kan han säga ja. Inte tvärtom. Då valde han att lämna utan att få skjuts tillbaka. Han har dock lärt sig från andra tillfällen när hans nej inte har varit tillräckligt att han måste svara i telefon när den han är upprörd på ringer. Det gjorde han denna gången. Personen försökte också hitta honom med bilen för att skjutsa hem honom. Allt i sin ordning.
Nu har sonen också lärt sig att han kan ringa på istället för att knacka om det skulle vara så att ingen hör honom. Han påtalade dock för mig att om ingen öppnat så hade han använt nyckeln. Han tyckte bara att det var trevligare att knacka på och inte bara gå in. (Mest för att inte skrämma slag på maken gissar jag.)
Nästa gång någon säger nej, fundera över varför. Det kanske inte är ett nej. Det kanske är ett vänta. Eller ett nej, det kommer inte att lös sig. Oavsett varför någon säger nej så finns det en anledning. Även om du inte får veta anledningen så är ett nej, ett nej. Inte ett kanske eller ett ja om du bara frågar en gång till.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.