Jag älskar allt som naturen ger oss just nu. Vi har massor av blåbär för tillfället. Maken går gärna och plockar på busken. Han plockar också gärna plommon på grannens träd. Ett par när han går förbi.
Nu har grannen bett oss plocka. All frukt håller på att ta sönder trädet. Någon gren har redan brutits av. Det är ändå stagat för fullt.
Maken tar som sagt ett par när han går förbi. Inte jättemånga plommon han avlastat trädet med. Jag har lovat länge att jag ska ta lite flera. Det har jag gjort nu.
Jag är inte så förtjust i plommon. Men om man gör inkokta plommon så tycker jag om det. Förra året fick grannen ett plommon. Det tog varken maken eller jag. Året innan var det betydligt fler än förra året, dock inte i paritet med årets skörd.
Men för två år sedan så hjälpte jag också till att ta ett gäng plommon. Det blev inkokta även då. Med ett plommonfritt år så har jag glömt hur man borde göra. Jag ska göra mig till för mig själv och skålla plommon, skala plommon och lägga in i sockerlag. Det är såååå gott. Problemet är glömskan.
Skållade lila plommon färgar av sig. Om man inte kommer ihåg att ska använda plasthandskar och skalkniv, då får man skylla sig själv. Därför har jag nu niktotinfingrar från en som rökt två paket cigg utan filter i 50 år.
Men plommonen blev goda. Det är ingen som ska äta mina fingrar. Får se om jag kommer ihåg till nästa gång att det är smartare med kniv än naglar att skala plommonen med? Tveksamt.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.