Närhet

Närhet är väldig viktigt. För alla. Maken är inte så mycket för att kramas. Om han fick bestämma så kramades man aldrig med varandra. Han vill ha sin egna sfär orörd. Det finns dock några han gärna kramar. Jag är en (tack och lov). Mig kramar han gärna, ofta och länge eller ofta och kort tid. Allt däremellan. Jag antar att han tar igen närheten han förlorar av andra med mig. Jag är ju en kramare och älskar att kramas. Med vem som helst. Kanske inte stämmer helt men du förstår nog vad jag menar.

Alla behöver närhet och om vi då kan ge den så är ju det bra. Någonstans läste jag att om man kramas i minst 16 sekunder så får kroppen en massa positivt från det. 16 sekunder är lång tid i en kram. Testa. Det är nästa så långt så att det blir pinsamt. Med fel person så är 16 sekunder alltid så långt att det blir pinsamt. Maken och jag har nästan alltid kramar som ger oss positiva fördelar i kroppen. Man utsöndrar tydligen en massa saker som stärker kroppen.

Även om maken tycker om att kramas med mig så är han inte riktigt på samma nivå som mig vad gäller kyssar. Pussar går bra med kyssar är lite otäckt. Han vill gärna att jag behåller mina baciller för mig själv. Då jag gärna kramas med fler än min make så blir kyssen något som är exklusivt för honom. Det blir mer intimt. Något man aldrig skulle göra med någon annan. Pussar skulle man faktiskt kunna göra med någon annan. Kanske inte på munnen men pannan eller kinden pussar man andra nära. Barn, föräldrar eller riktigt nära vänner.

Som sagt maken vill gärna inte ha en tunga inblandad. Om han skulle ha det vill han vara förberedd och veta innan att nu är det ingen puss utan tunga kommer vara inblandat. Bara det gör ju att alla fjärilar är borta. Som tur är så har jag fjärilar i magen ändå för maken. Det är bara kysstillfällena som inte är så pirriga eftersom de alltid är förutbestämda.

Med det sagt så kan jag ju inte låta bli att blanda in tunga när maken inte är beredd. Varje gång spottar och fräser han. Jag överdriver inte ens. Han vrider bort huvudet och frustar och fräser och kan inte stå still. Han trycker också (försiktigt) bort mig. Sedan kommer han tillbaka och vill ha en riktig PUSS. Vilket han alltid får.

Nu har jag lovat att aldrig överraska honom med tunga när han inte är beredd. Med undantaget att jag kan ha stuckit ut tungan redan innan han kommer fram för pussen OCH att då måste det vara okej. Han pustar och frustar lika mycket men han får inte skälla på mig. Det roliga är att han ser aldrig min tunga. Varje gång så hoppar han undan och pustar och fräser. Han skyller alltid på något, som ljuset i ögonen eller något annat som gör att han inte såg. Jag skrattar lika gott varje gång. Undrar om det kan vara så att han uppskattar det men kan inte erkänna det nu efter så många år?

Jag får vara glad över att maken är en kramare när det gäller mig. Jag kan inte gå hemifrån utan att han måste få en kram. Oftast också en puss. När jag är arg så kommer han och kramas. Även om jag då spottar och fräser av ilska så kramas han ändå. Kramar är viktigare för närheten än en kyss. Jag tror inte jag hade överlevt utan alla kramar på samma sätt som jag överlever utan kyssarna. Är du en kramare eller inte?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.