Josefins dagbok

Även jag. Det är enkel matematik, för att kunna leva så måste man ha pengar. Eller något värt pengar som man kan byta. Alla vill ha något för att ge något. Inget konstigt. Det som är konstigt är hur någon kan utnyttja sitt barn?

I Colorado USA så har en kvinna blivit dömd för att ha vållat sitt egna barns död. Dottern var 7 år gammal när hon dog. Varför? Pengar! Kvinnan sa att dottern hade cancer. För att kunna betala behandlingarna så tiggde hon om donationer av andra.

Hon lyckades med att få in runt en miljon kronor genom donationer. Om det bara varit en berättelse om att kvinnan lurat andra människor om att hennes dotter var sjuk, då hade det varit en sak. Tyvärr är nog det ganska vanligt. Tråkigt även det.

Det som är helt horribelt är att i detta fallet så har även kvinnan lurat läkare till att få dem till att tro att dottern är sjuk. De har utfört operationer och gett henne en massa medicin som hon inte behövt. Vilket är orsaken till att hon dog. Behandlingar för sjukdomar som hon inte hade.

För det första, hur kan en mamma göra så? Jag kan inte förstå hur man kan utnyttja sitt barn på det viset? Det är så långt ifrån all verklighetsuppfattning som finns för mig. Att skada sitt eget barn, dessutom för pengar.

För det andra, hur kunde läkarna inte se det? Hur kan man genomföra operationer (ja, flera) utan att märka något? Att ge medicin kan jag förstå mer. För om mamma ljög om symptom som är otydliga så kan det vara lätt att ge medicin. Fast nästa steg att det går så längt att barnet dör, då förstår jag det inte längre. Måste inte läkare ha koll på att det blir bättre? Innan man skriver ut mera?

Detta stackars barn blev så misshandlat genom livet. Den enda trygga platsen var hennes dödsdom. Allt för pengar. Alla behöver pengar. Men vad är vi beredda att göra för att på tag på dem, det är frågan?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Min make har en advokatröst om han vill. Både maken och jag har hjälpt vänner som behövt hjälp. Vi har kanske inte varit advokater men vi har fått till resultat som en advokat hade kunnat ordna. Frågan är om det är det jag ska bli när jag blir stor?

Det är många som behöver en advokat. Många som inte har råd att anlita en advokat. Då tänker jag inte på alla brottslingar som alla får en offentliga tilldelad kostnadsfritt. Som sedan du och jag betalar genom skatten. För advokaten är inte gratis. Det är bara vem som betalar som skiljer sig.

Sedan är inte alla brottslingar. Så det är bra att vi har det systemet. Och även de som faktiskt har gjort fel borde ha en bra hjälp på sin sida. När jag skrev att jag inte menade brottslingar, menade jag att det finns så många fler som behöver hjälp som faktiskt inte blir tilldelad någon offentlig försvarare.

Denna veckan är Spela roll-veckan. https://duspelarroll.se. En vecka som är till för att uppmärksamma alla barn som lever i ett hem med för hög alkoholkonsumtion. Vem finns för alla dessa barnen? Vad jag vet så får aldrig barnen någon offentlig försvarare som ser till barnens bästa.

Det är många barn som bara blir glömda. Alla fokuserar på de vuxna. Om en förälder hamnar i rätten för något fel som begåtts, knark eller rattonykterhet, vad det än kan vara med droger så ser aldrig någon till barnens bästa.

Då handlar det bara om att den vuxna ska få straff och vård. Om det då dessutom finns en vuxen till som inte står i rätten så blir det än mer ett svek mot barnen. För då anser alla att den nyktra vuxna tar hand om barnen. Vilket inte kan vara mer fel. Den nyktra vuxna fokuserar bara på den vuxna som är i rätten och dess missbruk.

Kanske ska jag bli advokat? För att finnas där för alla barnen som ingen annan finns för. Vi kan alla göra något och just nu känner jag att jag vill göra mer än vad jag har gjort hittills. Jag lider med alla barn som har vuxna som dricker. Oavsett om den vuxna har ett missbruk eller ej. Barnen vet och de flesta upplever det jobbigt om det är återkommande.

När man ser föräldrar som är inne på Systembolaget med en barnvagn samt ett mindre barn gående bredvid, köpandes cider och öl på burk samt en flaska whisky. Burkarna läggs under barnvagnen och flaskan läggs i barnvagnen hos det lilla barnet under täcket. Jag mår illa av den bilden. Kanske dessa barn inte far illa. Men jag vet att när alkohol dricks så tappar man omdömet. Då far barn illa.

Kanske jag ska bli advokat? Det är kanske det som är grejen? Jag vet inte, men jag vet att du spelar roll. Om du ser något som du inte tycker känns rätt, gör en orosanmälan till socialtjänsten. En orosanmälan är just bara det. En anmälan om oro. Kanske den var felaktig och då får du veta det. Kanske den var helt rätt och då får du reda på det. Oavsett så var det rätt att göra anmälan. Du spelar roll!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag kan bara säga att jag ändå är ganska stolt över mig själv. Jag fick en julblomma till julafton. Den var fantastiskt fin med orkidéer samt en liten julros, höstglöd samt plättar på tråd. Med tanke på hur lite vatten den fått så är jag imponerad.

Den har överlevt hela julen. (Eller inte plättarna, de dog ganska omgående.. Blir så när man inte får vatten). Men julrosen har levt tills nu. Den vita höstglöden lever än. och så klart även orkidéer lever än.

Det har nog aldrig hänt innan. kanske det är för att de fått så lite vatten att de överlevt? Ett tag slokade till och med orkidéerna . Då är det illa.Men med lite vatten så blev de glada igen.

Det är alltså först nu som livet har lagt av i julrosen. Jag känner mig stolt. Ända tills jag vrider på huvudet mot fönstret. Då kommer insikten tillbaka att jag har inte koll på blommor inomhus ännu.

Den här stackars fikusen har ju typ tappat alla sona blad. När jag köpte den så var den fin och fyllig i bladen. En himla fin kontrast till den svängda stammen. Nu är den bara sorglig och alldeles spretig, som en stackars fågel som har några enstaka fjädrar kvar.

Jag vann med en blomma som jag aldrig gjort innan. Den klarade sig till i mitten på februari. Den dog inte innan nyår. En vinst och en liten större förlust. Som tur är så lär man sig bäst på misstagen. Två vinster alltså.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag kollar väderappen ganska frekvent nu för tiden. (Maken också för han litar inte på SMHI eller mig). Det kan vända fort och rätt som det är kommer det mängder med snö. Som innan jul. Då skulle det komma massor lång tid innan men kom ingenting. Rätt som det var kom allt när det inte skulle komma.

Jag har varit vän med SMHI ändå. Man får ett hum om hur det blir och ofta stämmer det bra. Sedan att maken sitter och tittar ut på nederbörden och samtidigt i appen som säger att det inte ska komma någon nederbörd alls. Det är en helt annan sak. För på det stora hela så är det rätt. (Även om maken inte håller med).

Innan hade maken en massa olika väderappar men nu har han gett upp och har en. Han anser att alla är lika värdelösa så då kan han hålla sig till en som han blir arg på.

Jag kan också bli fundersam. Jag blir inte arg som maken. Jag blir fundersam. Det kan vara okej att ha fel litegrann. Som att det regnar väldigt lite och det skulle inte regna alls. Det kan inte vara lätt att läsa av vad som ska ske i framtiden.

Jag köper det, att det är svårt att sia om framtiden. Mina funderingar kommer när de uttalar sig om dåtid och dessutom gör varningar om denna. Eller den inkluderad. Som den senaste veckan. Vi har haft regn och åter regn. Lite blåst och sedan regn igen. Vi har vattenpölar överallt för att det är så fuktigt. Då lägger de ut en varning för vårt län som säger att det är stor risk för gräsbrand!

Då tänker jag att när man pratar om dåtid – det blåsiga och torra vädret gör att – så borde man kunna pricka in lite bättre vart varningarna ska vara. För hos oss kan jag säga att du skulle kunna försöka tända eld på något utan att lyckas hur mycket du än försökte. Marken är helt frusen och täckt av vatten. Svårt att tända eld på det även om du försöker.

Nu ska inte jag försöka. Verkligen inte. Jag har inget som behöver eldas upp. Så ingen risk finns att jag kommer starta någon gräsbrand av olyckshändelse heller. Det är väl bara mina funderingar som kommer av att tolkningarna på vädret som varit blir lite fel ibland. Framåt förstår och accepterar jag. Bakåt inte lika mycket.

Ta hand om dig. Försök att låta bli att starta en gräsbrand. Vi hörs imorgon.

En sak är bra. Det är att maken inte har blivit inhämtad för förhör. Polisen hade ärende här i stan. Det har begåtts inbrott och Lokus var här för att undersöka om det fanns några spår. Eller det är min tolkning då det står i tidningen om flertalet inbrott och sedan är polisen med hund och äter lunch här.

Nu spårade jag iväg lite. Maken är inte misstänkt. Han kom undan med sitt underliga beteende och de letar efter de riktiga inbrottstjuvarna. Hoppas de får fast dem. Det var det ena. Och när han då klarade sig från det så kommer det andra.

Lite bakgrund. Maken har en hudflik i armhålan. Det har han antagligen haft sedan, alltid. Han har aldrig upplevt några obehag av den här fliken. Tills nu. Då började han att pilla på den. Kolla läget, ni vet som man kan göra när något stör en. Man kan liksom inte låta bli.

Han påpekade för mig att den störde. Han funderade på om man kunde klippa bort den. Vilket jag svarade att det kan man absolut men det bästa är att inte göra det själv. Utan låta en doktor klippa bort den där hudfliken. Den är helt hudfärgad så ingen risk att det är någon cancer. Men ändå.

Det där fortsatte lite och till slut så blev han väl så irriterad att han klämde åt den där fliken. (Att gå till doktorn ligger långt bort i hans värld). Hudfliken blev inte så glad på behandlingen och blev väldigt irriterad tillbaka. Den svällde upp och blev alldeles blodröd.

Jag är makens betrodda privata husläkare. Självklart kommer han till mig. Jag säger att det är ingen fara och det är inte så konstigt om den blev röd. Han klämde säkert sönder något blodkärl och allt kommer bli bra. Där lämnade jag det med orden, du kanske ska boka en tid för att ta bort den.

Igår, då kom det. Det andra. Maken pekar sig mot pannan och säger jag kan ha kallbrand. Pekar som, se hur smart jag är. Med ett lite leende på läpparna också. Sedan säger han: Kolla, är det svart som sprider sig. Kallbrand blir svart och sprider sig. Hudfliken har nu gett honom kallbrand. Jag kan inte hålla mig för skratt.

När jag skrattat och sagt att det är säkerligen kallbrand så fnissar han lite och säger, jag hör ju hur det låter när jag säger det högt. Alltså att det låter knäppt att han har kallbrand. Problemet med det uttalandet följs av ett nytt, men kolla då! Jag måste bara få höra att du säger att det inte är kallbrand.

Jag lugnar honom och säger att det är inte kallbrand. Vilken tur svara han. Jag har funderat på hur de ska amputera bort armen för att få bort kallbranden. Det skulle bli svårt, då den är i armhålan. De kanske hade behövt ta hela övre delen av överkroppen! Japp, mycket troligt att de amputerat bort huvudet, säger jag.

Är det inte det ena så är det, det andra. Maken blir inte inkallad som misstänkt men han har kallbrand i en liten hudflik. Han lever än kan jag avslöja. Han blev inte lugnad när jag meddelade att kallbrand kan ha ett väldigt snabbt förlopp. Att det kan ta livet av honom på ett dygn. Att det bästa är att vara inlagd för observation.

Jag kan inte hjälpa att jag blir så elak när möjligheten ges. Jag har dock intygat igen att han har inte kallbrand. Att han inte behöver bli inlagd och att han verkligen inte behöver amputera bort varken arm eller hela överkroppen.

Hudfliken är kvar. Vilket den lär vara tills han dör. Om det inte skulle visa sig att han får just kallbrand och måste amputera bort en del. Då kanske. För doktorer är läskiga i allmänhet. Om ni undrar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken och jag har ju varit sjuka. Så tacksam för att det inte blev så farligt. Men vi har följt alla regler och varit isolerade. Eftersom vi gjort det så har vi heller inte varit utanför dörren och handlat. Detta har resulterat i en väldigt utelunch-sugen make.

Nu när vi räknas som smittfria så var det dags för en utelunch. Maken brukar fråga mig om jag också vill ha. Igår var det ingen fråga om jag vill ha. Igår talade han om att han skulle ha. Eftersom vi varit sjuka i Covid så är vi ändå fortsatt försiktiga. Jag tycker det är onödigt att vi åker båda för att hämta mat. För att äta på plats på utestället var inte med i planen alls.

Maken åker ensam. Maken kommer hem och berättar att han sett en Toyota Hilux. För er som varit med har kanske läst mitt inlägg om att vi använder vår privata bil i jobbet. Det finns här: https://josefinsdagbok.se/verktyg/. Vi kommer nog inte skaffa en bil till men vi har pratat om Toyota Hilux. Att det skulle vara en passande bil att ha i arbetet.

Klart maken blir intresserad när det står en Toyota Hilux på parkeringen när han hämtar maten. Han ställer sig precis bredvid. Han glider förbi lite obemärkt men bakluckan står helt öppen så han sneglar in lite så där i förbifarten. Det skulle han inte gjort. Det kommer ett skall, enbart ett, som gör honom döv på ena örat. (Kanske också lite blötare kläder).

Självklart var det en hund där bak. Som inte tyckte om snokande personer. Maken traskar vidare och in för att hämta maten. Gissningsvis försöker han se helt oberörd ut. Tills han ser poliserna. Tre stycken som sitter där inne och äter. Han kopplar ihop bilen med poliserna. Han ser Polisen Lotus på kläderna. (Jag gissar att poliserna undrar vem han är.)

Han kontrollerar snabbt vad det innebär. Span på inbrott. Då har man självklart en hund som söker. Han tar maten och går ut. Denna gången går han FRAMFÖR bilen till vår bil och åker hem. Han kunde inte snabbt nog få fram sin äventyrsfyllda resa (som skrämde livet, lite, ur honom).

När han fått fram allt och jag skrattat så jag grät åt hans dövhet och rädsla av det enda skallet, då fick han fram att det har lärt dig en läxa. Det är bara det att jag hör, det har lärt mig en läxa. Jag säger att ja, det är dumt att snoka i polisen öppna bagage. Även om polishundar är vältränade och inte håller på att skälla så gör de det när de ser suspekta personer. Sådana som kan tänkas vilja stjäla saker.

Maken rättar mig och säger att DU har lärt dig en läxa. Alltså till mig. Jag skulle lära mig läxan av att jag borde följt med. Så jag hade fått uppleva hans äventyr i verkligheten istället för efteråt. För det var tydligen roligare i verklighet än i historia. Jag är mycket tveksam. När han sa att han spanat in i bilen och höjer rösten när han säger ett skall för att sedan tala om att det fortfarande ringer i hans öron. Det var obeskrivligt.

Självklart har han försökt ta reda på mer om det kanske var span på ett inbrott som begåtts i stan. Vilket jag inte hoppas på. (För då har de en misstänkt person som betedde sig underligt vid lunchen). Och att bilen hörde ihop med poliserna har han säkerställt. Då när han gick FRAMFÖR bilen, så såg han de dolda blåljusen i fronten. Vilket en efterkonstruktion kunde säga berodde på att han gick framför bilen, just för att göra det. Se om det fanns ljus eller annat som avslöjade bilen som polisbil.

Jag har inte lärt mig en läxa. Inte maken heller. Kul har vi om inte annat. Även om vi inte spendera varje minut ihop. (Bara nästan).

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon..

Är vi styrda av ödet genom livet? Är allt förutbestämt och det är lika bra att bara följa med? Eller kan vi se förbi ödets nycker och gå vidare? Kan vi ordna ett lyckligt slut trots allt?

Jag tror inte på lycka slut som bara händer. Jag tror på lyckliga slut som man själv ser till att hända. Ibland när jag ser på maken, som igår när han gick ut med soporna. Jag satt på andra våningen och förberedde mig för att gå och lägga mig. Han gick förbi där nere och jag kände det där i magen som jag kände för snart 20 år sedan.

Då var det fyrverkerier när han vände sig om och jag såg hans ögon för första gången. Magen sögs ihop och allt blev snurrigt. Det känner jag fortfarande. Ibland helt oväntat i vardagliga händelser. Vi fick ett lyckligt slut. Jag anser att det beror på att jag var ihärdig och såg till att det hände. Medan maken anser att vi hade setts igen ändå.

Det kanske är så. Om så är fallet så skyndade jag ändå på processen. Vilket jag är väldigt glad för. Även om jag kan driva honom till vansinne ibland. Eller mest skrämma honom. Vi vet båda att vi hör ihop. Detta är vårt lyckliga slut. Och vi bestämmer hur det ska se ut tillsammans. (Jag har inte skrämt honom på väldigt länge, även om han ger möjligheterna väldigt ofta.)

Ibland är allt enkelt och det är lätt att bara följa med i strömmen. Ibland är det oerhört svårt och man kan känna att det är lättare att ge upp än att fortsätta. Frågan är om det lyckliga slutet då är tillräckligt lyckligt? Om du ger upp, så var det nog fel slut.

För ett riktigt lyckligt slut är värt oerhörda motgångar. Ett lyckligt slut är en del av motgångarna precis som framgångarna. Det är i motgångarna som man lär känna sig själv och sina vänner. I framgångarna så är det svårare att veta vem man kan lita på.

Mitt lyckliga slut pågår för fullt. Jag försöker att ta hand om det, i med- och motgångar. Mina motgångar är ganska stora för tillfället men maken fortsätter resan vi påbörjat. Tillsammans är vi starka. Jag hoppas finnas för honom på likvärdigt sätt om han skulle komma i sådana motgångar.

Jag har inte låtit ödets nyck ta min geist. Det hade lätt kunna bli att man gjort det. Gett upp livsgnistan och bara försöka överleva. Jag försöker att hitta tillbaka till livet. Inte som innan. Bara tillbaka där orken finns. Kanske på ett annat sätt. Geisten finns och mitt lyckliga slut också.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.