Är vi styrda av ödet genom livet? Är allt förutbestämt och det är lika bra att bara följa med? Eller kan vi se förbi ödets nycker och gå vidare? Kan vi ordna ett lyckligt slut trots allt?
Jag tror inte på lycka slut som bara händer. Jag tror på lyckliga slut som man själv ser till att hända. Ibland när jag ser på maken, som igår när han gick ut med soporna. Jag satt på andra våningen och förberedde mig för att gå och lägga mig. Han gick förbi där nere och jag kände det där i magen som jag kände för snart 20 år sedan.
Då var det fyrverkerier när han vände sig om och jag såg hans ögon för första gången. Magen sögs ihop och allt blev snurrigt. Det känner jag fortfarande. Ibland helt oväntat i vardagliga händelser. Vi fick ett lyckligt slut. Jag anser att det beror på att jag var ihärdig och såg till att det hände. Medan maken anser att vi hade setts igen ändå.
Det kanske är så. Om så är fallet så skyndade jag ändå på processen. Vilket jag är väldigt glad för. Även om jag kan driva honom till vansinne ibland. Eller mest skrämma honom. Vi vet båda att vi hör ihop. Detta är vårt lyckliga slut. Och vi bestämmer hur det ska se ut tillsammans. (Jag har inte skrämt honom på väldigt länge, även om han ger möjligheterna väldigt ofta.)
Ibland är allt enkelt och det är lätt att bara följa med i strömmen. Ibland är det oerhört svårt och man kan känna att det är lättare att ge upp än att fortsätta. Frågan är om det lyckliga slutet då är tillräckligt lyckligt? Om du ger upp, så var det nog fel slut.
För ett riktigt lyckligt slut är värt oerhörda motgångar. Ett lyckligt slut är en del av motgångarna precis som framgångarna. Det är i motgångarna som man lär känna sig själv och sina vänner. I framgångarna så är det svårare att veta vem man kan lita på.
Mitt lyckliga slut pågår för fullt. Jag försöker att ta hand om det, i med- och motgångar. Mina motgångar är ganska stora för tillfället men maken fortsätter resan vi påbörjat. Tillsammans är vi starka. Jag hoppas finnas för honom på likvärdigt sätt om han skulle komma i sådana motgångar.
Jag har inte låtit ödets nyck ta min geist. Det hade lätt kunna bli att man gjort det. Gett upp livsgnistan och bara försöka överleva. Jag försöker att hitta tillbaka till livet. Inte som innan. Bara tillbaka där orken finns. Kanske på ett annat sätt. Geisten finns och mitt lyckliga slut också.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.