Jag är tacksam för många saker. Det har jag sagt många gånger innan. Bland annat är jag tacksam för att jag är långsam nu. Jag är långsam för att jag är sjuk. Inte allvarligt. Vilket jag också är tacksam för.
Vaccinet och alla restriktionerna som gjort att det dröjt så länge innan någon av oss blev sjuka i covid är det som gjort att vi med stort sannolikhet inte är allvarligt sjuka. Någon av oss i familjen och för det är jag väldigt tacksam.
Långsamheten är jag också tacksam för. Den lilla orken som jag hade är som bortblåst. Och jag är tacksam. För det innebär att jag hade en ork innan. Det är lätt att bli hemmablind. Väldigt lätt. Därför är jag tacksam. För påminnelsen om att jag har ork. Inte mycket men mer än för tillfället.
Alla som varit sjuka någon gång vet hur det är att vara sjuk. Alla som varit sjuka någon gång vet hur lätt man glömmer bort hur bra man har det när man sedan är frisk. Det finns ingen frisk människa som går och är glad för att man inte är sjuk. Kanske om du har någon som är sjuk i närheten. Inte annars. För vi glömmer bort det.
Precis som alla kvinnor glömmer bort hur det faktiskt är att föda barn. Det är först när man är där igen som man kommer ihåg hur det faktiskt var. Däremellan kommer man ihåg att det var jobbigt. Bara inte HUR jobbigt. Smärtan finns inte i minnet. Inte däremellan. Bara minnet om smärtan finns, vilket inte är verkligt.
Det är som det ska vara. För hur skulle det vara om alla bara gick och tänkte på hur det var när man var sjuk? Upplevde alla jobbiga stunder verkligt hela tiden. Om jag skulle behöva uppleva smärtan när mamma var sjuk om och om igen så skulle jag bli galen. Minnet finns om smärtan, men inte verkligheten.
Det är kanske därför man säger att tiden läker alla sår. Tiden läker såren men ärren är kvar. Ärren gör inte ont, inte som såret. Ärret påminner oss bara om att såret funnits. Mina ärr är inte ännu helt och fullt ärr. Det är fortfarande sårskorpor. Som jag (gärna) pillar på och så blöder det igen. Snart kanske skorporna är bort.
Jag är tacksam för mina skorpor. Jag är tacksam för mina ärr. Jag är tacksam för att jag är långsam. Allt visar på att jag lever. Allt blir lite bättre hela tiden. Det är bara lätt att bli hemmablind när man vill så mycket mer, att man missar de små, små framstegen som skett. Jag har ork till att leva lite mer än innan, när jag inte har covid. Det är jag tacksam för.
Ta hand om dig vi hörs imorgon.