Josefins dagbok

1 januari 2022. Det brukar vara svårt med att byta år i början på året. Nytt år och nya möjligheter. Vi avslutade året med stillsamt firande och tvätthögen försökte att avslutas. Det blev den inte men påbörjad avslutning blev det.

Igår var det julnostalgi. Julgranen lös så grann i huset. Alla tomtar sken det som glorior om. Alla nötknäppare stod i givakt. Lyktan lös på trappan. Allt var så bra det kunde vara.

Igår var det inte ett vanligt firande. Vi var inte med vänner. Det är det vanligaste på nyår för de flesta gissar jag. Att man är med vänner. På jul är man med familjen och på nyår med vänner. Vi var ensamma hemma med digital middag med min kära syster igår.

Vilket var väldigt mysigt. Vi hade middag ihop i flera timmar. Det var mycket lyckat. Vi åt entrecote och pommes, syster ostron och havskräftor. Man kan hjälpa till att öppna ostron även via skärm kan jag meddela alla som undrade. Det var en mysig middag.

Sedan såg vi på film och åt efterrätten framför TV:n. (Det försökte vi inte att göra digitalt tillsammans.) Army of thieves blev valet efter tips från kära syster yster. Idag kommer vi antagligen se uppföljaren (om du frågar maken är det ja.) Army of the dead. Det är zombies i den så jag är lite tveksam.

Filmen var klar lagom till att det nya året skulle firas in. Min bror har tagit över mammas tradition. Att ringa på tolvslaget. Mamma har alltid ringt när klockan slagit tolv. Det spelar ingen roll vart hon har varit eller vart vi har varit. Mamma har ringt och önskat Gott Nytt År. En sådan sak som känns jobbig att veta att det inte kommer. Då känns det fint att få ett samtal från brodern.

Nya traditioner kan mixas med gamla traditioner. Att mamma lever vidare med hennes arv i oss är tydligt. Allt blev som det skulle när det inte blev som det var tänkt. Eller hur, mamma!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon,

Idag är dagen då flest löften ges. Gissar jag. Idag är sista dagen för detta året. Idag spelar det ingen roll vilket år vi haft för imorgon börjar ett nytt år. Ett nytt år där vi kan bestämma precis vad vi vill. En massa löften görs och en massa löften bryts.

Det är så det brukar se ut. Vi lovar en massa som vi sedan inte håller. Som att träna. Vi lovar att detta året ska bli det mest hälsosamma året någonsin. Första träningspasset tar vi ut oss så mycket att vi inte kan röra oss på flera veckor. Det första träningspasset är det sista passet för året.

Lite så är det med önskningarna också. Vi tar i så mycket så att det blir omöjligt att hålla löftena. Jag har alltid sagt att man kan göra precis vad man vill. Jag tror på mirakel. Jag tror på att vi ska satsa högre än vad vi själva tror på. Jag tror också att vi måste bryta ner våra mål så att det faktiskt är görbart.

Ingen kan göra allt, men all kan göra något… etcetera. För att ge oss själv löften så är ibland de svåraste besluten de enklaste att fatta. Att fatta svåra beslut är tufft. Att fatta svåra beslut är ibland också väldigt enkelt.

Jag har fattat många svåra beslut i mitt liv. De svåraste är oftast vid vägval i livet. Vid varje årsslut så påminns vi om att livet tar slut. Åren tar slut. Så börjar ett nytt. Detta nya måste vi ta om hand. Mitt förslag är att du i år tar det enkla beslutet, även om det är svårt. Se till att hålla det bara.

Gott slut och Gott Nytt År!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår fick jag lite arbete gjort. Sådant som måste göras men också lite uthyrningsärenden. Idag följer jag på samma tema tänker jag. Igår var det några timmars arbete och mycket vila. Jag håller koll på väderprognosen. Vilket i sig är ett heltidsjobb.

För så fort du släppt blicken från prognosen så finns det en ny prognos. Från att det skulle komma massor av snö och vara riktigt kallt tills idag så blev det ingenting av snön och nästan plusgrader. Det blir ingen plogning idag alltså. Men annat finns att göra så det går ingen nöd på mig.

Det kan vara lite segt med att prognoserna inte är så tillförlitliga. Jag får dock vila där emellan. Sitter inte och kollar prognoserna hela tiden. Vilan blir väl inte helt bra när man känner att man kanske kommer behöva jobba.

Vilket är fel. För jag har inte något avtal med 24-h jour på snöröjning. Jag känner dock ett ansvar för att det ska var bra. Man vill ju inte att någon ska ramla och slå ihjäl sig. Inte ens slå ut alla tänderna som maken skulle göra.

Sedan är det också så att alla har ett eget ansvar. Att jag har snöröjning som mitt uppdrag kanske är väldigt bra. Det lär mig att jag måste ha tålamod att inte göra något med en gång. Att låta andra faktiskt också göra saker.

Igår tränade jag väldigt mycket på att låta andra göra saker. Jag jobbade lite och vilade mycket. Det blev mycket tid under julklappen. Den varma filten. Som nu när det inte är så kallt ute är väldigt varm utan ström också. Jag tittade på film och såpopera samt Fader Brown tillsammans med maken på kvällen.

Om ni inte sett Fader Brown någon gång så kan jag rekommendera det. Den går på SVT. En deckare som är precis lagom för att hålla hjärnan igång samtidigt inte för mycket igång. En bra serie. Har du något tips på vad man måste se? Jag tänkte jag skulle ordna fler vilodagar. Eller i alla fall mer vila än arbete. Med start idag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Julens sista dag har passerat. Det har legat och grott lite där bak om hur det ska bli och hur man ska känna. Känna av att inte få vara med mamma. Alla högtider eller alla gånger vi träffats så har allt kretsat kring mat.

Särskilt vid högtider. Det har alltid varit fullt organiserat kaos. På något sätt så har mamma fått fram alla mat så att alla kunnat äta när det varit utsatt tid. Då trots att det verkar som att inget ska vara klart i tid. Inte riktigt så illa men ibland har det varit upplevelsen.

Men maten har alltid gått före, att mamma själv har varit i ordning. Hon har gått in i duschen fem minuter innan det är bestämt att gästerna ska komma. Kanske tio minuter innan men absolut inte mer. Då har allt stått och småputtrat på spisen eller i ugnen och mamma har kommit nyduschad tills det är dags att äta. På pricken klockan som det var bestämt.

Ungefär så har vi haft det under helgen. Vi har haft fullt organiserat kaos. Som blivit klart i tid men sett ut som att det inte skulle bli riktigt klart när det var tanken. Nu börjar resterna sina. Och julen är över. Idag kommer det bli lutfisk till lunch. Mammas älskade lutfisk. Inte älskad av alla men jag och min bror tycker om det också.

Mamma är med oss. Snart är det nyår. Det blir en annan högtid som kommer bli konstig utan mamma. Men det får bli en annan gång. Nu ska jag fokusera på att vi ska äta lutfisk och tillsammans ska vi göra precis som mamma brukade göra. Kallt ska det vara också. Riktigt härlig vinterdag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det verkar som alla hade en ganska lugn juldag här i stan. Det var fint väder med strålande sol och minus tio grader ungefär. Det kändes i kinderna men var samtidigt härligt att vara ute.

Det var många som var ute och promenerade i det fina vädret. Maken och jag hade också en lugn dag. Vi passade på att ta hand om skottningen där det behövdes i solskenet. Vi fick motion men inte så lång promenadsträcka.

Det var jätteskönt. Solen sken och det var lagom kallt för att inte bli jättesvettig. Både för att man blev kyld hela tiden men också för att snön är så lätt när det är riktigt kallt ute. Enda nackdelen (om det måste finnas en) var att snön kom till julafton och många hade ”använt” snön. Det är svårare att få bort nedtrampad- och nedkörd snö, än orörd.

Det är inget stor bekymmer. Det var skönt att få röra på sig lite efter massor av god julmat. Vi har rester för några dagar till. Vilket är en av de saker som jag gillar med julen. Resterna. Att man har god mat under en tid som är enkel att värma på. Maken tröttnar fortare på Janssons än rotlådan. Jag tror dock att vi klarar oss utan att han hinner tröttna på Jansson i år.

Efter det så blev det flera fåtöljer och i varje fåtölj filten. En fantastisk uppfinning för en frysen själ. Först var vi i vardagsrummet och hade julmusik, godis och mys. Sedan var vi i TV-rummet och hade julfilm och godis och mys. Det blev middag framför TV:n under filten till och med.

Juldagen var precis lika fridfull som julafton. Massor av tid för återhämtning, inga måsten och krav. Även om vi klarade av skottningen så blev det istället för en promenad och det är säkrare för alla boenden.

Vi får se vad dagen har med sig idag. Kanske lika fridfull om inte annat lika uppskattad. Hoppet finns med mig för en lyckad dag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Om det är anledningen till att tomten ger en paket så är jag för snäll. Den delen av året som tomten kollar på i alla fall. Jag fick många paket och bara bra saker. Även det som inte fanns på önskelistan.

Vår julafton var precis så fin som den kan vara på TV. I sådana där filmer där allt händer. Men efter en del fnurr på tråden så löste sig allt till just det där som man vill ha på jul. Julefrid med mycket skratt från gott sällskap och mycket god mat.

Tindrande ögon hade vi nog alla när vi försökte lösa smällkaramellernas metallpussel. Vi var fem men jag hade bara hittat fyra olika så maken och jag delade på ett. Sedan turades vi alla om. Det är en som vi fortfarande inte har löst. De tre andra har vi alla fem lyckats lösa. En del tog längre tid på sig än andra. (Säger inga namn.)

Mina barns familj på andra sidan har som tradition att öppna ett paket i taget. Jag tycker det är en fin tradition och i år hade vi också tiden för det och ändå tid över att få testa sina nya presenter. Minstingen har fått hintar om att han snart är redo att flytta hemifrån. Så hans är inte testade än. All mat var färdiglagad och uppäten när vi öppnat. Fanns inget att testa på.

Alla hade varit snälla tror jag. Alla var nöjda med sina paket. Jag är väldigt nöjd. De finaste jag fick var örhängen och ring. Jag har nu både armband och halsband i samma. Lily and Rose.

De varmaste för utomhus bruk var ett par mamelucker i merinoull från Damella. Äldsta sonen frågade under maten när jag blev tant? Nu skulle jag kunna säga när jag fick mameluckerna. Men det var många år tidigare så det skulle vara en lögn. (Jag är tant för att jag bakar och gör trädgårdsarbete.)

På önskelistan fanns en borste som är smidig när man är ute och reser. För på önskelistan finns faktiskt mer resande än vad som har varit de senaste två åren. Borsten kom i ett paket, resandet får jag lösa själv.

Jag fick mer från önskelistan. Ytterligare en varm present som också är en tantpresent. En elektrisk filt. Som också har lite storlek. De vanligaste är ganska små. Denna är två meter lång. Kommer nog aldrig att behöva lämna stora fåtöljen i källaren mer.

Jag fick också presenter som inte fanns på önskelistan men som är perfekta. De vassaste presenterna är en grensåg och en morakniv. Det måste man ha, eller hur?

Nu är frågan hur länge måste man vara snäll. Är det hela året fram till julafton. Kan jag vara stygg fram till 1 januari och det räknas inte? Eller gäller det från idag. Måste man var snäll varje dag 365 dagar per år? Räknas inte den 29 februari då?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Lär vi oss bäst när vi pluggar till något eller när vi faktiskt gör något? Om man ska lära sig ett språk till exempel, lär vi oss bäst genom att läsa böcker eller genom att prata språket hela tiden? Om man åker till landet där du måste tala språket hela tiden, då lär du dig bäst, enligt min åsikt.

Så är det väl med allt? Om man vill bli duktig på något så är övning bästa sättet. Om du inte kan laga mat så lär du dig av att laga mat. Om du då misslyckas och förstod varför så är väl det bästa sättet? Eller? Du glömmer aldrig felen du gjorde men har svårt att komma ihåg det som gick bra.

Kanske att det blir lite av båda när det gäller matlagning. För om du gjort något bra så kommer du att göra det igen med stor sannolikhet. Svårigheten för mig är ju att jag aldrig använder recept. Eller som maken börjat med, att ha ett recept som inspiration och ändå göra som man vill.

Oavsett så kommer man kanske inte ihåg till nästa gång hur man gjorde. Äldsta sonen gillar min lasagne. Vi har lagat den tillsammans flera gånger. Varje gång har han meddelat att så gjorde vi inte förra gången, i något moment. Vilket stämmer, eftersom jag går på känsla. Han gillar den varje gång så något blir ju ändå rätt. Idag skulle han säkert tycka att han gör bättre än mig.

Någon gång måste vi lära oss och då måste vi också tillåta oss att göra fel. Om vi inte tillåter oss det så kommer vi aldrig att komma framåt. Att misslyckas och göra fel är ibland det bästa vi kan göra. Vi kan aldrig se ett misslyckande som förlorad tid. Inte så länge vi lär oss vad som gick fel.

Jag lär mig bäst när jag gör. Vad det än är så lär jag mig bäst när jag utövar det jag ska lära mig. Det spelar ingen roll om det är att lära sig att sminka, eller göra en protes. Det bästa är att försöka själv. När jag håller så, händer si. När jag uttalar så, förstår någon si. Allt blir bättre när man utövar det. Och för att bli ett proffs krävs tiotusen timmar av utövande.

Jag har några timmar kvar i bakning gissar jag, innan jag är proffs. Men jag har haft personer som sagt att de tycker jag ska börja sälja mina kakor. Något rätt har det blivit och mycket tack vare alla missar på vägen. Nu gör jag inte samma kakor hela tiden vilket gör att det blir några fler timmar än tiotusen som krävs.

Det viktiga är att komma ihåg att misstagen är lika viktiga som att vi lyckas. Du mår dessutom mycket bättre när du väl lyckas efter att försökt ett tag. Maken lärde sig fort att toalettdörren stannar innan den slår i väggen. Inga tänder utslagna och han är nöjd över att den INTE tjongar upp så fort. Han är väldigt nöjd med att HAN kom på den smarta idén att dra ner mattan lite.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.