Inlägg

Publicerat

Vi har en bit kvar

Caroline Seger har nu gjort 215 landskamper och är den person som gjort flest någonsin i Europa. Både på dam- och herrsidan. Hon har gjort 67 st fler än Anders Nilsson som har gjort flest på herrsidan i Sverige.

Det är supercoolt på alla sätt. Hon har gjort 215 landskamper. Bara tanken på hur hon har klarat det är hisnande. Att ha fysiken att orka. Att vara skadefri så hon är den som spelar. Det är så många aspekter på det hela. Helt fantastiskt helt enkelt.

När Anders Nilsson gjort flest landskamper på herrsidan 2013 så fick han en bil från fotbollsförbundet. Samma år var det Therese Sjögran som lyckats med 214 landskamper. Hon fick ingenting av fotbollsförbundet. Då var hon inte ensam i Europa, det var faktiskt en kvinna till som gjort 214 landskamper.

Hon var alltså BARA ensam i Sverige och den som gjort flest landskamper genom tiderna. Fler än Anders och det är Anders som åker hem med en bil för sin bedrift. Nu har vi en tjej som lyckats slå Therese rekord och dessutom vara bäst i hela Europa på både herr- och damfotbollen. Vad fick hon?

Ännu värre än Therese. För Caroline hade ingen från fotbollsförbundet som var med när det uppmärksammades. De var på EM i Spanien. De hann inte hem för att uppmärksamma Caroline. Tydligen är herrarna viktigare, för de spelar ju EM.

Vi har en bit kvar innan det är jämställt. För åtta år sedan fick fotbollsförbundet en hel del kritik för att de gjorde sådan skillnad på dam- och herrprestationer. Där herren dessutom inte klarat av att prestera lika bra. Nu åtta år senare så visar det sig att fotbollsförbundet inte hade lärt sig någonting. Tragiskt.

Caroline Seger är värd en bil och inte minst uppmärksamheten från topparna på förbundet. Hon fick inget av det. Jag grattar och håller tummarna för att det blir någon form av utdelning för prestationen.

Vad tycker du? Går EM före Carolines fantastiska prestation? Här kan du läsa mer om det: https://www.expressen.se/sport/fotboll/landslaget/har-blir-seger-storst-overraskas-av-familjen/

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Tror du på Gud?

Jag har under många år haft samtal med min äldsta son kring Gud och om han finns eller inte. Äldsta sonen är inte konfirmerad för han vet inte om Gud finns eller inte. Jag är också en dålig kristen som inte kunnat få honom att tro. Det borde jag kunnat om jag varit en god kristen.

Minstingen är konfirmerad men har efter det slutat att tro. Och jag försöker vara en god kristen men inte heller någon som prackar på. Jag anser att alla har rätten att tro eller inte tro. Äldsta sonen har lite svårt med mig och våra samtal kring Gud.

Äldsta sonen har frågat mig så många gånger hur jag vet att Gud finns. Jag har svarat att jag ställt frågan till Gud och att han har svarat mig genom att svaret blivit besvarat med en händelse. Alltså att min fråga har blivit besvarad av att det har hänt något.

Det är ett för flummigt svar för en med autism. Sonen har inte kunnat förstå detta och jag har sagt attan får försöka fråga själv men det har tydligen inte lyckats. Tror du på Gud? Hur hade du besvarat frågan? Hur vet du att Gud finns?

Jag har provat andra saker också. Som att jag kan inte bevisa att Gud finns men hur skulle det annars vara möjligt att vi finns. I flera år som sagt har detta samtal pågått. I helgen så kom min son med att jag borde lyssna på Bishop Robert Barron. En katolik som kunde besvara sonens fråga.

Han tror fortfarande inte själv. Däremot så är han väldigt intresserad av att ta reda på mera. Han läser bibeln. Han gör som sagt mycket för att ta reda på om han kan tro eller inte. Många saker i kristendomen tycker han är bra. Men det är inget bevis för att Gud finns.

Det denna katolik fick fram till att Gud finns var att han måste finnas för annars hade inte världen kunnat existera. Något sådant. Säkert mer ingående och fler teser kring det hela. Men ungefär så sa sonen till mig. Och det tyckte han var ett fullgott svar. Att det är bevis för att Gud finns. Han tror så klart inte (än) men det var ett svar so han kan förstå och eventuellt hålla med om.

Han vill att jag ska lyssna på honom på Youtube. Jag får försöka göra det. Jag tycker bara att poddar och annat är ganska tråkigt att lyssna på. Ljudböcker är min absoluta mardröm. Det går så långsamt att jag kan bara inte lyssna. Jag zoomar ut och hör inget. Vilken bok det än gäller. Om jag läser den själv så kan den vara hur spännande som helst. Men ljudbok, nej.

Har du lyssnat på Bishop Robert Barron? Något du rekommenderar? Sonen har förvarnat mig om att han inte står bakom homosexuellt äktenskap. Han känner mig och vet vad jag kommer reagera på.

Jag tror på Gud. Jag har också föreslagit för sonen att han ska bli delaktig i en kyrka för att se om han kanske tror på Gud. Samt att han har en massa människor som han kan vara social med. Jag hoppas vi hamnar där.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

In och ut

Det blev en dag ute som jag trodde. Eller inte hela dagen men stora delar av dagen. Det blev lite altanhäng och fika på goda kakan också. Det jag hann med var att placera ut de två stora krukorna som vi köpte förra året. De var tänkta att ha inne i carporten. Då de inte kan stå ute året runt. Med stor säkerhet kan de inte det. Nu gamblas det helt enkelt på hög nivå.

Jag har isolerat den ena krukan. Frigoliten var slut i affären så då får man kompromissa. Jag tänker att krukan vid minstingens altan får snurras in under balkongen och skyddas på det sättet under vintern. Samt att vi isolerar med tovad juteväv runt omkring krukan på utsidan. På båda krukorna, även den som är isolerad vid stenen.

Minstingens kruka fick hamna där det var planterat ett av gräsen innan. Tanken är att altanerna ska byggas ihop på något sätt i framtiden så gräset hade ändå behövt flyttas. Och nu syns det dessutom väldigt fint från andra sidan altanen.

Gräs Ferner och vintergröna.
Från andra sidan.

Det blev toppen enligt mig. Sedan satte jag den andra krukan vid den stora stenen. Jag passade på att sätta en kant runt om också. Så att det är lättare att trimma samt att gräset inte växer in i rabatten. Bredvid krukan hamnade hortensian som jag köpte förra hösten på rea. Jag tycker om hortensia väldigt mycket. Gjorde ju den första rabatten bara för att plantera ut en hortensia. Jag tog en alunrot, höstsilverax, murgröna samt lysimachia och planterade i den krukan.

Höstsilver ax samt murgröna var tanken att det skulle var i krukorna från början. Tyvärr har jag eller vintern lyckas döda en murgröna samt en höstsilverax. Nu hamnade ju gräs i den andra så det spelar ingen roll. Jag råkade också ta död på mina underbara julrosor som var tanken att ha i också. Vilka var fantastiska ändå till i våras när de tinade upp från köldknäppen som varde i tre veckor på mer än minus 10 grader.

Jag tänkte att jag skulle ansa lite i de vissna bladen. Eftersom jag tyckte att de var lite väl hängiga så tänkte jag att jag ansar hela vägen ner och låter de komma på nytt. Jag kan meddela att så går inte göra med julrosor. De lever genom sina blad. Kanske gör ett nytt försök längre fram nu när jag vet hur jag INTE ska göra.

Alunroten är från mamma. Som bara trycktes ner i jorden när mamma flyttade hem. Lysimachian är från min första rabatt som håller på att svämma över av den. Jag kanske tar lite till och sätter tillsammans med gräset i andra krukan också. Får se om andan faller på. Jag är mycket nöjd över gårdagens arbete, det är det viktiga.

Även om det blev en del kroppsarbete så blev det ju också en del fika så jag tror att igår gick in och ut jämt upp. När jag ville att det skulle bli mer ut än in. Med tanke på alla andra fikar som det varit utan kroppsarbete. Ja, ja, det var en bra dag. Idag ska jag ta det lugnare för att hinna med att återhämta mig bättre.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Bänkar

Jag älskar mitt kök. Att ha en tillräckligt hög bänk att jobba på är fantastiskt. Att vara rak i ryggen när man jobbar där är helt underbart. Vi har en meter höga bänkytor. Om jag ska var noga så är de en meter ch en centimeter samt en meter och två centimeter på sina ställen. Golvet är inte rakt men det är stommarna.

Vi bytte inte golv när vi bytte köket. Allt för att spara på material och miljön. Det som inte behövde bytas bytte vi inte. Det innebär att var har två svara i golvet där vi drog avloppet till köksön. Samt att golvet är ojämnt och därav våra olika höjder till bänkens topp. Vilket är oviktigt. De är fantastiska och jag älskar att stå och arbeta vid de överallt.

Jag är ju den som bakar i hushållet. (Eftersom jag blivit förpassad från matlagningen.) Maken tycker också om vårt kök så han lagar gärna maten. Mycket spännande mat har det också blivit. Även om det fortfarande är mycket hamburgare och han älsklingsrätt korv (ofta med bröd). Igår blev det grillost som hamburgare. Till det chips och egengjord dipp.

Bakning tycker han inte om (än). Även om han gärna äter av det jag bakar. Förutom igår. Igår blev det chokladbiskvier. Vilket jag tycker om mycket. Vilket maken inte tycker om alls. Minstingen gav med beröm godkänt. Det var ganska länge sedan jag gjorde biskvier. För det är lite meckigt. Inte svårt bara meckigt.

När du ska ta på chokladen så ska du doppa varje biskvi och det brukar bli kladdigt överallt. Igår gjorde jag den i form. Det var superenkelt. Det enda jag behöver tänka på är att det inte ska bli för tjockt lager med choklad. Eftersom man inte doppar den. Nästa gång kommer jag luta och låta det rinna över den istället för att hälla på och låta stå.

Maken såg formen i kylskåpet när han varit ute och grejat. Han frågade vad det var för gott som stod i kylen. Mitt svar blev att han inte behövde bry sig för han är inte intresserad. Han förstod då omgående vad det var. Han vet ju att jag tycker om biskvier. Besvikelsen i rösten gick inte att ta miste på.

Han kommer smaka tror jag. Även om det inte blev igår. Häromdagen gjorde jag vaniljbullar. Då var han desto gladare. Sedan att det blev stora som dasslock var han heller inte ledsen över. De blev så stora att det rymdes bara sex bullar på varje plåt. Då gjorde jag helt enligt receptet. Jag provade ett nytt, nästa gång får jag korrigera lite.

Täcker nästan hela assistenten.

Men goda var dem. Mina biskvier också. Även om det inte finns bildbevis. Idag blir det trädgårdsarbete. Måste jobba bort bakandet lite med kroppsarbete idag. Får se vad jag hittar på.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Hur nära är vi varandra?

Hur nära är vi varandra? Vad vet vi som är viktigt? Hur är ditt förhållande med din partner, dina barn, dina föräldrar, dina vänner? Jag tror att jag vet väldigt mycket i mina. Men jag kan ju ha väldigt fel.

Jag tror att jag vet hur min man fungerar. Jag tror att jag vet hur mycket han uppskattar ensamheten. Jag tror jag vet vad han vill i livet. Jag tror jag vet att han älskar mig. Men frågan är om jag vet på riktigt. Om man har levt ihop länge så ökar chanserna för att jag vet och tror rätt. Mina känslor har inte ändrats på de 16 år vi har varit tillsammans. Men det jag vet har ändrats.

Mycket av det jag vet är med från början. Kanske för att vi båda hade varit gifta innan och rädda för att bli missuppfattade. Vi hade nästan en checklista som vi gick igenom. En checklista som behövde bli avbockad på alla punkter om det skulle finnas en chans för att vi skulle våga bli tillsammans. (Mest maken, eftersom han inte ville ha mig.)

Checklistan kvarstår. Sedan händer saker i livet som gör att man utvecklas och det tillkommer på listan vad som behövs för att trivas. Jag tror jag vet att allt är bra.

Min äldsta son tycker inte att han vet hur jag är. Han vet inte varför jag inte kan ge svar på hans frågor. Han förstår inte varför jag inte kan besvara: Hur vet du att Gud finns? Den frågan har vi brottats med ett tag. Vad jag än har sagt så har han inte varit nöjd med mitt svar. Han tror inte på Gud. Eller han vet inte om han tror på Gud. Eftersom han inte har några bevis för att han finns.

Jag tror jag vet hur min son fungerar. Jag har god vetskap om det. Och det är samma sak där. Jag har levt tillsammans med honom och hans bror i så många år att man lär sig vad som är och inte. Ändå finns dessa frågor hos äldsta som gör att han tycker att han inte har koll på mig. Vad vet vi om varandra egentligen?

Jag tycker att jag kände min mamma. Jag tror jag vet vad mamma tyckte om och ville. Vilket visade sig stämma de sista åren när mamma hade svårt att tala. Då jag ofta fick prata åt henne. Vilket ofta blev rätt men ibland så var det en suck och jag visste inte vad mamma ville. För vi är människor. Vi har känslor som påverkar vad det är vi vill och vad vi känner för. Så klart så kunde jag inte veta allt som mamma ville även om jag tror jag känner min mamma.

Jag kände min pappa med. Tyvärr för hans del så var han ingen bra pappa. Vilket gjorde att jag inte släppte in honom. Han hade passerat det stadiet för hur många gånger han missbrukat mitt förtroende, att jag lät honom inte missbruka det igen. Lättast lyckas man med det genom att stänga dörren och lämna personen ute. Vilket jag gjorde. Jag tror jag vet hur min pappa var.

Det kan vara så enkelt att han försökte så gott han kunde. Att han inte ville vara en dålig pappa. Han hade bara inte förmågan till att vara det. Jag kan bara utgå ifrån hur jag uppfattar saker och ting. Sedan måste jag göra min bedömning. Eftersom vi är människor så finns det alltid en historia för varje enskild person. Även om vi har varit med i samma gemensamt så uppfattar vi den olika.

Av den anledning så kan vi nog aldrig helt veta precis allt. Det vi kan veta är det av vikt om vi har insikten om att vi måste samspela kring vad som är viktigt. Jag tror att jag har varit och är nära de som betyder något för mig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Köpa ut…

Det har varit ett antal artiklar om att vuxna köper ut åt minderåriga. Den senaste om en mamma som dömts för att hon gjort det. Den kan ni läsa här: https://www.expressen.se/kvallsposten/krim/mamma-kopte-ut-sprit-till-sonens-kompisar/

Att någon blir dömd är för mig nytt. Jag vet inte om att det har hänt tidigare. Jag hoppas det har hänt. Jag gissar att nyhetsvärdet inte har varit så stort tidigare. För det är något som så många har kunnat tänka sig att göra.

Jag vet inte varför det inte skrivits om tidigare. Jag vet inte om det är så att fler döms idag. Det jag vet är att jag har noterat det i tidningar vid flera tillfällen nu på kort tid. Jag blir ledsen över att det finns vuxna som tycker att det är rimligt att de köper ut åt barn. Det jag blir glad över är att det bli konsekvenser. Att den vuxna får straff för sitt brott.

Är det jag som är för hård? Är det rimligt att man som vuxen köper ut åt barn? Barn är du så länge du är under 18 år. Är det rimligt att köpa ut åt en som fyllt 18 men inte 20 år?

För mig är det helt orimligt. Våra barns hjärnor växer tills de är 25 år ungefär. Alkohol är lättlösligt och tar sig in överallt i kroppen, också hjärnan. Vill vi förstöra möjligheterna för våra barn att göra det absolut bästa av sitt liv, med de bästa förutsättningarna?

För mig är det helt orimligt att köpa ut åt någon. Den som är 20+ kan köpa åt sig själv och det räcker. Maken var på systemet för ett tag sedan. En son och hans pappa var där inne. Sonen sa till sin pappa att han kunde gå ut och vänta så tog han allt. Med tanke på smittrisk och pappans ålder så var det smart.

Problemet uppstod vid kassan. Sonen hade inte sin legitimation med sig. Han fick inte handla utan den. Sonen säger att han då fick be sin pappa komma in och köpa det. Att han var utanför. Svaret blev att det går inte, eftersom de visste att sonen skulle ha också.

Han fick snällt lämna och åka hem utan alkohol. Pappan också. Jag tycker detta är rätt. För hur ska personalen kunna vet hans ålder utan leg? När de också har hört att de är till båda så kan de inte agera annorlunda. Jag gissar att han åkte hem och hämtade sitt leg och handlade det de skulle ha. Det blev alltså bara lite jobbigare för honom, ingen katastrof.

Vad tycker du? Ska de vara lite justa på Systembolaget? Beror det på situation till situation? Elller är våra regler bra? Du får inte handla om du är under 20 år. Du får inte handla till någon annan som är under 20 år. Det är reglerna, är det för hårt?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

När man har tråkigt

Då kan det hända att man utvecklas och inser saker. Jag har bara haft tråkigt och inte utvecklats så mycket idag. Det jag har gjort är att jag har sovit och tänkt på tider som varit. Idag för ett år sedan så höll jag till i soffan på altanen. Inte hela dagen men en del av den. Det var en skön dag men inte med samma värme som idag.

Exakt ett år sedan.

Som ni ser på bilden så är det lite blåsigt och svalare. Skönt att vara ute i med långärmat och en poncho. Inte mammas favoritfärg på mitt huvud, men jag tycker det är fint fortfarande.

Idag för två år sedan, då var mamma och hennes sambo här. Det var sista gången mamma var och hälsade på. Mamma och jag hade bestämt att i år så skulle vi se till att hon orkade åka hit igen. För att kunna se allt som hänt i trädgården. Hade hon kommit idag så hade hon fått se den japanska lönnen och smällspirean. Nyheterna som hon aldrig fick ta del av.

Exakt två år sedan.

Vi sitter under solseglet och fikar. Det är inte heller så varmt för två år sedan. Man kan se i högra hörnet att carporten håller på för fullt att byggas färdigt. Idag är den klar och även asfalterat helt under. Mamma fick aldrig se det. Jag kommer att fortsätta se på bilder och minnas. Jag kommer också ta nya bilder och göra nya minnen alla med mamma med mig.

Idag har varit en sådan dag. En dag med mamma. Tråkig och minnesvärd.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Tråkigt blogginlägg

Ibland har man tråkigt. Inget händer och man har inget att göra. Då har man heller inte så mycket att skriva om. Vilket kan leda till tråkigt blogginlägg. Faktum är att det är bra att ha tråkigt ibland. Det är bra att inte hela tiden vara stimulerad.

För om du aldrig har tråkigt så har du heller aldrig roligt. För du skulle inte vet att du hade roligt då. Jag ska fortsätta ha tråkigt idag. Jag ska njuta av att ha tråkigt. Jag ska också njuta av att vädret är bra. Att det är lagom varmt och att livet lagom just nu. Lagom tråkigt.

Vi hörs lite senare. Ta hand om dig under tiden.

Publicerat

Vad gör oss fina

Jag har en kund som vid varje leverans de två senaste åren har frågat mig de om jag har sminkat mig? Jag har svarat nej, om inte alla, nästan alla gånger på den frågan. Då kommer motfrågan: Varför inte då?

Ja, varför inte då? Vad är det som gör att vi sminkar oss? Är det för att göra oss fina för andra eller för oss själva? Inget illa om min kund. Hon undrar bara. Hon är alltid själv sminkad och skulle aldrig någonsin kunna tänka sig att vara utan smink. Inte hemma ensam eller utanför hemmet. Hon har alltid smink. Det är helt okej med mig.

Frågan är vem vi sminkar oss för? Jag har aldrig sminkat mig speciellt mycket. Sedan började jag med att sälja hudvård och makeup. Då började jag använda mer och mer makeup. I början sminkade jag mig mycket för att prova. Det är svårt att sälja något när man inte vet hur det fungerar. Men jag har alltid sålt mest hudvård. Om du tar hand om din hud så behöver du inte så mycket smink.

Efter en tid så hade jag provat det som behövde provas och hittat det jag tyckte om och fortsatte med det. De senaste två åren har det inte funnits ork till att sminka sig. Jag har inte alltid haft ork till att tvätta ansiktet heller. Men det märks. Som om man låter bli att borsta tänderna. Ansiktet har alltså prioriterats i att tvättas mot att sminkas. Bara av orkes skäl.

Igår sminkade jag mig lite grann. Lite rouge, lite fransar och lite ögonbryn. Inget på läpparna. Sedan bjöd maken på middag ute. Vem sminkade jag mig för? Vi gick ut och åt för första gången på jag vet inte när. Sminkade jag mig för alla andras skull eller för min egen? Jag satte på en fin blus och höll på att gå med sneakers till det. Men hejdade mig och satte på mig ett par finare skor.

Jag skulle vilja påstå att allt gjorde jag för min skull. För att jag mår bra av att få piffa till mig lite. Problemet är att jag har antagligen fel. Antagligen så mår jag bra av att piffa mig och få göra mig fin för att andra ser mig. Även om jag skulle vara hemma och vara piffad så kan någon komma och ringa på dörren. Vilket gör att jag mår bra med att vara i ordning för oförutsedda saker kan hända utan att jag bryr mig om mitt utseende.

För det är andra som gör att vi bryr oss om oss själva. Det är för att vi bryr oss om oss själva som vi bryr oss om andra. Lite hönan och ägget, vad kom först? Mest är det nog för att andra bryr sig. Vi har vuxit upp med att människor påverkar oss på olika sätt. Mamma påverkade mig till att sträcka på mig. Men andra negativa saker som kunde komma från andra räcker med en gång så sitter det för resten av livet. Uppsträckningen krävdes många tillsägelser. Giraffen satt kvar men inte resten av livet. Inte flaggstången heller.

Saker påverkar oss till att vi vill se fina ut. Vi vill inte att någon ska ge en kommentar om vårt utseende om det är negativt. Jag skulle inte gå till en kund i trasig mjukisbyxor för att leverera produkter. Jag kan åka osminkad med rent ansikte men inte smutsiga och trasiga kläder. Jag kan åka och handla smutsig om det är i mina trädgårdskläder. Då vet alla varför jag är smutsig. Så svaret är att vi gör det för andra. Frågan är vad vi är bekväma med att andra ser oss i?

Mitt svar är varje gång till min kund: För att jag är fin med smink och jag är fin utan smink. Hon har svårt att förstå det så nästa gång vi ses igen kommer jag antagligen få frågan ännu en gång. Det viktiga är att jag är nöjd med mig själv och jag tycker att jag är fin som jag är. Även i smutsiga trädgårdskläder.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Maken tog mig på utflykt

Det begav sig till favoritbutiken i stan. Där alla växter finns. Tydligen hade jag varit snäll i år för jag skulle få blommor i present. Det blev det också, eller nästan. Jag var på jakt efter en magnolia. För att ha mamma lite närmre. Fast det kan jag nog inte. Att sitta i hennes fåtölj varje dag är nära. Men hennes magnolia var lite extra.

Alla sa att den skulle inte klara sig där hemma i byn. Men det gjorde den. Den är idag efter många år i mammas omsorg en jättebuske. Den ville blomma tidigt i år så frosten tog några av knopparna. Men som vanligt så bryr den sig inte om vad alla säger och fortsätter att växa.

Bara för det så skulle jag vilja ha en magnolia. Jag tycker också de är väldigt fina så det kan ju vara en anledning med. Hur som helst, vår tomt har inte plats för en flera meter stor buske åt alla håll. Jag har läst på att det ska finnas varianter som är träd. Eventuellt så är det uppslammad buske. Det spelar mindre roll, det som spelar roll är att om den är ett träd så kan den bli hög och yvig där uppe. Så att platsen är kvar att röra sig under på gräsmattan.

Nu var det ju så att det fanns ingen magnolia alls. Och det går heller inte få tag på någon. Än. Det pågår tydligen en pandemi och alla pysslar om sina hem och trädgårdar. Så det är visst lite svårt att få tag på plantor. Jag kan beställa och kanske få en i höst eller nästa vår. Jag ska leta vilken variant jag vill ha också beställer jag.

Men det går ju inte för sig att inte få present nu. Därav nästan blomman i present. Jag råkade se en japansk lönn det första jag gjorde när jag letade efter magnolian. Jag blev kär vid första ögonkastet. Men jag letade ju magnolia då så jag strök bara med handen över den och gick vidare.

Jag bad personalen om hjälp i fall jag missat någon magnolia, vilket jag inte hade. Då råkade jag se en fantastisk uppslammad smällspirea. Den var jättemörk, nästan svart, i bladen. (Vilken skulle passa perfekt i min lilla rabatt.)

Vi åkte en tur till handelsträdgården för att se om något fanns där. Ingen magnolia där heller. Vilket jag inte trodde eftersom det är sommarblommor och grönsaker som gäller där. Jag ville ändå titta. Det kan eventuellt ha följt med två dahlior hem.

Lite lunch för att samla tankarna och sedan tillbaka för att köpa mina presentER. Det blev presenter både från maken, svärmor, svägerska och systerson till maken med hem. En japansk lönn från maken och en smällspirea från övriga familjen i skaran. En japansk lönn är svårt att säga att det är en blomma. Smällspirean har blommor i alla fall. Lite blomma blev det, trots allt.

Japanska lönnen.
Smällspirea sticker upp så fint ovanför alunroten i zinkhinken.

Smällspiran fick sin plats i rabatten idag. Den fick vara på platsen där alunroten var innan. Den försvann i rabatten. Det blev bara en mörk fläck. Alunroten flyttade upp i zinkhinken och smällspran fick ta platsen som nu var tom. Jag är mycket nöjd. Flyttade lite andra växter i rabatten när jag ändå höll på. Den japanska lönnen däremot kommer att få flytta runt i kruka lite grann innan den kommer i jorden.

Jag vet inte alls vart jag vill ha den. Mer än på baksidan. Om jag hittar en magnolia så kanske de kan vara ihop. Lönnen kommer bli ungefär en och en halv meter hög. Samma som smällspirean. Men den kommer bli betydligt större i omkretsen på kronan. Upp till två meter. Jag behöver tänka lite innan jag placerar den. Gärna ett skyddat läge också. I sol till halvskugga. Krukan kommer nog att flyttas lite då och då för att få känslan.

Idag ska jag fira hela dagen. Att jag är ett år äldre. Maken bjuder på date ikväll. Svårt för honom att toppa allt han annars gör. Frukost på sängen är en självklarhet. Eftersom jag får det alla andra dagar, (förutom söndagar eftersom jag ger tillbaka då), så blir det det även på födelsedagen. Inget trädgårdsarbete idag. Ingen tvätt som behöver göras. Idag blir en dag som firas hur jag vill. Kanske i trädgården. Det återstår att se.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.