Inlägg

Publicerat

Maken tog mig på utflykt

Det begav sig till favoritbutiken i stan. Där alla växter finns. Tydligen hade jag varit snäll i år för jag skulle få blommor i present. Det blev det också, eller nästan. Jag var på jakt efter en magnolia. För att ha mamma lite närmre. Fast det kan jag nog inte. Att sitta i hennes fåtölj varje dag är nära. Men hennes magnolia var lite extra.

Alla sa att den skulle inte klara sig där hemma i byn. Men det gjorde den. Den är idag efter många år i mammas omsorg en jättebuske. Den ville blomma tidigt i år så frosten tog några av knopparna. Men som vanligt så bryr den sig inte om vad alla säger och fortsätter att växa.

Bara för det så skulle jag vilja ha en magnolia. Jag tycker också de är väldigt fina så det kan ju vara en anledning med. Hur som helst, vår tomt har inte plats för en flera meter stor buske åt alla håll. Jag har läst på att det ska finnas varianter som är träd. Eventuellt så är det uppslammad buske. Det spelar mindre roll, det som spelar roll är att om den är ett träd så kan den bli hög och yvig där uppe. Så att platsen är kvar att röra sig under på gräsmattan.

Nu var det ju så att det fanns ingen magnolia alls. Och det går heller inte få tag på någon. Än. Det pågår tydligen en pandemi och alla pysslar om sina hem och trädgårdar. Så det är visst lite svårt att få tag på plantor. Jag kan beställa och kanske få en i höst eller nästa vår. Jag ska leta vilken variant jag vill ha också beställer jag.

Men det går ju inte för sig att inte få present nu. Därav nästan blomman i present. Jag råkade se en japansk lönn det första jag gjorde när jag letade efter magnolian. Jag blev kär vid första ögonkastet. Men jag letade ju magnolia då så jag strök bara med handen över den och gick vidare.

Jag bad personalen om hjälp i fall jag missat någon magnolia, vilket jag inte hade. Då råkade jag se en fantastisk uppslammad smällspirea. Den var jättemörk, nästan svart, i bladen. (Vilken skulle passa perfekt i min lilla rabatt.)

Vi åkte en tur till handelsträdgården för att se om något fanns där. Ingen magnolia där heller. Vilket jag inte trodde eftersom det är sommarblommor och grönsaker som gäller där. Jag ville ändå titta. Det kan eventuellt ha följt med två dahlior hem.

Lite lunch för att samla tankarna och sedan tillbaka för att köpa mina presentER. Det blev presenter både från maken, svärmor, svägerska och systerson till maken med hem. En japansk lönn från maken och en smällspirea från övriga familjen i skaran. En japansk lönn är svårt att säga att det är en blomma. Smällspirean har blommor i alla fall. Lite blomma blev det, trots allt.

Japanska lönnen.
Smällspirea sticker upp så fint ovanför alunroten i zinkhinken.

Smällspiran fick sin plats i rabatten idag. Den fick vara på platsen där alunroten var innan. Den försvann i rabatten. Det blev bara en mörk fläck. Alunroten flyttade upp i zinkhinken och smällspran fick ta platsen som nu var tom. Jag är mycket nöjd. Flyttade lite andra växter i rabatten när jag ändå höll på. Den japanska lönnen däremot kommer att få flytta runt i kruka lite grann innan den kommer i jorden.

Jag vet inte alls vart jag vill ha den. Mer än på baksidan. Om jag hittar en magnolia så kanske de kan vara ihop. Lönnen kommer bli ungefär en och en halv meter hög. Samma som smällspirean. Men den kommer bli betydligt större i omkretsen på kronan. Upp till två meter. Jag behöver tänka lite innan jag placerar den. Gärna ett skyddat läge också. I sol till halvskugga. Krukan kommer nog att flyttas lite då och då för att få känslan.

Idag ska jag fira hela dagen. Att jag är ett år äldre. Maken bjuder på date ikväll. Svårt för honom att toppa allt han annars gör. Frukost på sängen är en självklarhet. Eftersom jag får det alla andra dagar, (förutom söndagar eftersom jag ger tillbaka då), så blir det det även på födelsedagen. Inget trädgårdsarbete idag. Ingen tvätt som behöver göras. Idag blir en dag som firas hur jag vill. Kanske i trädgården. Det återstår att se.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Varför kan vi inte vara sams?

Vi har tittat på Raya och den sista draken i helgen. En fantastisk film. Om du inte sett den så gör det. Alla borde se den. Den handlar om människor mer än drakar. Drakarna är med som en kit för att hålla ihop mänskligheten.

Så är det på många sätt. Vi kan inte hålla sams utan att någon är med och medlar. Kanske inte alltid men det känns så ibland. Alla krig mellan månniskor. Vi krigar för att vi har olika religioner. Vi krigar för att vi har olika hudfärg. Vi krigar för att vi vill ha makt. Varför kan vi inte bara vara sams?

I Raya så var det väldigt fint berättat. Hur människor på grund av drakarna kunde hålla sams men när de försvann så började de bråka. Mycket bra sensmoral i den filmen. Vilket det ofta gör i Disneys filmer.

Varför kan vi då inte hålla sams. Kanske är det som Hjalmar Söderbergs sa:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”

Allt vi gör är för att vi vill bli älskade. Det är det enda som vi vill i världen. Att bli älskad. Om vi ser på min äldsta son så visar det hur svårt det kan vara. För att bli älskad så måste man passa in. Det finns så många sociala koder som måste fungera innan du har en chans att bli älskad. För om du inte passar in så åker du ut.

Du blir nästa steg att få bekräftelse på att man kan och är bra. Om du åkte ut så måste du bevisa att du är duktig. När du inte kan det så går du in och mobbar. Om det inte fungerar ja, då behöver alla veta att du finns. Eftersom du inte är älskad så får det bli genom förakt. Bara någon vet att du finns.

Jag hoppas att vi alla kan stanna och tänka till ibland. Vad är det som gör att den andra människan agerar som den gör? Vad är det som gör att personen beter sig som en hemska människa? Har det hänt något? Hur ska jag då göra? Vi kan inte älska alla kanske. Men vi kan se till att inte avsky någon. Vi kan se till att alltid lämna en möjlighet för alla att hitta rätt väg.

Nästa gång du möter en person som beter sig illa, tänk på Hjalmar. Vad är det som gör att personen inte blivit älskad. Försök att se det positiva och lämna situationen utan att bete dig illa tillbaka.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Saknaden blir större

Desto mer tid som förflyter desto mer ökar saknaden. Jag har har olika stadier i hur det är. Jag har haft stora gråtattacker. Jag har haft små. Jag har saknat utan gråt. Jag har skrattat åt minnen. Jag har saknat lite mindre. Jag har känt en känsla av välsignelse. Allt är bara en stor sorg som nu blir större när jag väl börjar förstå.

Jag har skrivit om Sorgens år, https://josefinsdagbok.se/sorgens-ar/, där jag har insikt. Men ändå inte. Jag vet vad som kommer ske fast jag förstår det inte. Det är min födelsedag som närmar sig som är problemet. Alla dagar som jag nu inte kan dela med mamma.

Mammas sista tre år i livet var inget bra. Mamma var instäng i en kropp som inte kunde göra något för henne. Hon kunde styra vänsterhand halvbra. Hon kunde inte prata och få fram vad hon ville. Ja och nej frågor fungerade heller inte alltid. Det var inget liv. Inte för någon. Men att ha gått från att vara aktiv och väldigt med i tanken till att inte kunna någonting, inte ens att tänka, det är inte värdigt.

Mamma och jag hade massor av tid tillsammans dessa tre åren. Vi kunde inte göra något av det mamma tyckte om. Så det viktiga var bara att vi hade tiden tillsammans. Mamma tyckte om att vara i skogen. Mamma tyckte om att läsa. Mamma tyckte om allt som var omöjligt att göra de sista tre åren.

Vi skaffade böcker att lyssna på men det gick inte. Hon orkade inte ta in det som hon hörde. Vilket var tydligt när vi umgicks också. Många gånger så var vi bara tysta tillsammans och hon kikade på mig ibland för att se att jag var där. Ibland kunde hon orka att se på TV. Då behövde det vara sådant som var enkelt att följa. En gammal deckare i långsamt tempo, Mord och inga visor till exempel.

Då hann hon med. Inte hela handlingen med alla säkerhet. Fast det viktiga var tiden. Tiden vi hade tillsammans. Jag satt i hennes fåtölj och hon bakåtlutad i sin rullstol. När det var reklam så kikade hon på mig. Ett tecken som visade på att hon ändå förstod att det var något att se däremellan.

Mamma läste många deckare i sina dagar. Tittade på många mordhistorier på TV. Det var något som fick hennes hjärna att arbeta. Hon var väldigt duktig på frågesport. Hon hade en allmänbildning utan dess like. Idag finns saknaden kvar. Mammas intresse för frågesport har jag inte. Men deckare ser och läser jag gärna.

Skogen har inte varit ett favoritställe för mig. Förra året så började jag att vara där. Till mammas glädje. Hon fick av blåbären som jag plockade. Dock så plockade ju aldrig mamma själv bär. Svamp värmer hennes grej och skogen i sig. Hon tyckte om att bara vara omgiven av skogen. Även om hon inte plockade själv så åt hon gärna de som jag plockat.

Alla minnen som vi samlat på oss tillsammans finns kvar. En del blir man påmind om efter att titta på bilder. En del poppar upp efter en händelse eller ett ord. De kommer för alltid finnas. Tillsammans med andetagen så fins minnena. Och saknaden…

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Pollen och bin

Sommaren är här och det är underbart. Dock så har pollen blivit lite av en känslighet här hemma. I några år har maken känt av det. Jag har nyst lite i bland om det har varit mycket. Som 2019. Då var det hemskt. Kommer ni ihåg efter den otroligt heta sommaren 2018. Då trodde alla växterna att de skulle dö så de öste ut pollen 2019. Det var gult täcke. Inte som nu att allt blir lite gult. Det var ett ogenomträngligt gult täcke.

Den sommaren så kände jag av pollen också. Detta året så har minstingen börjat känna av det. (Inte covid-19, han är testad många gånger.) Kanske börjar vi alla bli mer känsliga i vår familj eller så är det klimatet som ger igen. Vår fina jord vi lever på ger tillbaka för att vi inte tar hand om henne. Jag vet inte, något är det.

Även om vi alla känner av pollen så är sommaren underbar. Varmt väder och naturen börjar leva igen. Allt som gått i idé börjar komma fram. Precis som oss människor. Vi börjar också komma fram och är utomhus.

På äldsta sonens brf så håller jag på att planera för en sommaräng. Igår var jag uppe med bästa grävaren som skulle kolla på vad det kostar. Han räknade ut att det skulle gå åt tio vänder med släp och frakta bort. Och då är det inte ett bilsläp vi pratar om. Jag tror det kommer bli ljuvligt med en sommaräng. Den kommer glädja oss människor. Men framförallt så görs den för humlorna och bina. Att det ska finnas mat till alla.

Äldsta sonen har en jättestor innegård. Så det finns plats för fotbollsplan, fruktträd och en lekplats samt grillplats. Det finns också utrymme för en boulebana som det finns planera på att anlägga. När man har så stor yta att förfoga över så kan man se till att vara snäll mot vår insekter. Den biologiska mångfalden är säkrad på en tomt snart.

Idag blir det inte så många knop. Thujorna ska få vatten. Det är det enda som står på agendan idag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Varenda dag

Jag minns inte alla dagar i mammas liv. Största anledningen är att jag inte fanns de första 34 åren av hennes liv. Sedan minns man inte allt från första dagen man föds. Frånsett detta så minns jag inte alla dagar av mammas liv. De dagar jag minns är jag mycket glad över att minnas. Min mamma är den bästa av alla mammor och en underbar mormor. Även de gångerna man kom hem till barnvakten och hittade minstingen högst upp i bokhyllan.

Bokhyllan som så klart inte var förankrad i väggen. Hyllan höll och hyllan stod kvar. Minstingen var glad. Mormor var glad, mamman till barnet var lite mindre glad. Men ett minne jag bär med mig med glädje. Mamma var en person som var orädd. Hon kanske inte var det från sin första dag i livet men hon var det sin sista dag i livet.

Jag fyller år snart. Mamma kom alltid med liljekonvaljer till min födelsedag. Även om våren hade varit sen (som detta året) så kom hon med de få blommorna som fanns. Ibland kom hon med så många att doften tog över hus och hem. Jag älskar liljekonvaljer. Anledningen till det är min mammas kärlek till blomman. Ett minne som jag också bär med mig med glädje. På min födelsedag kommer det dock vara ett tungt minne.

Jag minns inte varenda dag. De dagar jag minns är som om att jag skulle minnas varje dag. Varje dag som mamma gjorde skillnad för mig och så många andra. Jag minns hur mamma om och om igen sa till mig att sträcka på mig. Jag har varit lång hela mitt liv. Mamma var också lång hela sitt liv. Utan mamma hade jag inte varit stolt över min längd. Jag hade inte använt högklackat som är så snyggt. Jag minns alla uppsträckningar med glädje.

Mamma och jag fick för lite tid tillsammans. Mamma hade många år kvar i själen men inte i kroppen efter stroken. Mamma var otroligt stark och det kommer jag minnas. En styrka som hon gett vidare. En styrka att tro på sig själv men också att våga visa svaghet. För det är en styrka i sig.

Ett annat minne av mammas orädsla är när mamma står i skyliften högst upp vid nocken på uthuset. Uthuset i två våningar. Och målar. Hon är den som är där uppe i en svajig skylift för hon var inte höjdrädd. Jag kommer heller aldrig glömma hennes svar när någon där nere visade lite oro över höjden, Håll käften! Det var svaret. För hon behövde ingen som oroade sig. Bara hon fick måla klart.

Jag minns inte varenda dag men jag minns och det räcker. Även om det var för lite tid så fick vi ändå mycket tid. Tid som faktiskt mamma gjorde rätt saker med. Mamma väntade inte på att det skulle komma en bättre tid. Mamma gjorde nu. Det är något jag bär med mig och minns. Att våga säga ja till saker som är nu. Att inte vänta på senare.

Mammas liv var ett rikt liv. Det fanns mycket jobbigt i hennes liv men också mycket kul. Ibland gav hon vika men aldrig när det var viktigt. Som att hon lät mig drick ljummen saft istället för välling. Då gav hon vika och mina mjölktänder var svarta. På riktigt, svarta. Mamma visste att det var ingen viktig match, för då hade hon aldrig vikit sig. Hon lät mig vinna för det spelade ingen roll. Idag har jag friska vita tänder. Då var jag nöjd och glad, vilket gjorde mammas liv lättare.

På samma sätt som hon vek sig för min saft så vek hon sig när jag skulle äta. Jag fick sitta i barnstolen liggande så jag hade bordet framför mig. Jag fick äta på behörigt avstånd från resten för att jag åt med hela mig. Det var mat överallt. När jag var klar så tog mamma mig och stolen och ställde in i duschen. Det gjorde mammas liv lättare att låta mig äta själv än att försöka mata mig under protest.

Hon visste alltid när det var en match hon behövde ta. Jag har lärt mig från mamma när jag behöver vika mig. Jag har också lärt mig när jag behöver ta matchen. Mamma tog ofta matcherna. Men då för mig eller någon annan. Oftast inte emot oss barn. Inte för att det alltid var lättare. Med oss behövde hon inte ta matcherna när det var viktigt. Vi tog inte matchen mot mamma. För det hade varit lönlöst. Jag var mycket medveten om det.

Jag visste ju också att mamma var den bästa som fanns till min hjälp när det behövdes. Vilket det gjort ganska många gånger genom livet. Mamma har alltid funnits där. Det gör hon än. Genom minnena. Även att jag inte minns varenda dag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Jordärtskockorna

Kanske att jag kan skaffa det där växthuset. För jordärtskockorna tar sig i hinken. Jag kan inte vara annat än nöjd över att min trädgårdsmästaretalanger utvecklas hela tiden. Jag tycker om jordärtskockor så det ska bli spännande att se hur det går med skörden. Det tråkiga är väl att jag inte kommer kunna ta åt mig äran. Äran ligger hos skockorna. När du planterat en jordärtskocka på friland så kan du nästan aldrig bli av med den. Mina är i hink (som ni ser).

Mina jordärtskockor.

Det som jag har tagit livet av (än så länge) detta året är mina julrosor. Jag har två murgrönor som inte heller är så glada. De är inte döda, bara mindre glada. Annars lever nog allt av det som planteras. En av mammas klematisar hänger på en skör tråd. Fast där chansade jag j också med att sätta den i en kruka. Det verkar den inte vara så glad i. Jag satte läkar förra året som jag fick av en vän. De har kommit allihopa. Jag visste inte vad det var för lökar. Nu vet jag.

Tulpanen är ljuvlig.

Det blev ett gäng i hörnet av tunnan också. Vi har klippt gräset några gånger så i gräsmattan är inte bästa stället. Jag tycker dock att där i hörnet gör inget om det också blir lite högt gräs. Sedan när blommorna vissnat så trimmas också hörnet.

Nu hoppas jag på stor skörd från skockorna. Så jag kan utöka projektet med att odla saker som går att äta. Det enda ätbara som odlats innan är örter och smultron. Förra året tillkom björnbär och minikiwi. Björnbären har jag förhoppning om att de kommer att komma kiwin är tveksamt. Mest för att vi har för kall växtzon. Hoppet är det sista som överger oss, hoppet är alltså kvar. Nu är nästa soppa på skocka. Får se vad nästa blir efter det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vi har en uppfart!

Igår så kom den sista asfalten på plats på vår uppfart. Mycket skönt. Vi har under några år nu haft en grusplan under carporten. För uppfarten är det sista som skulle göras. Förra året kom vi överens med grannarna att vi skulle asfaltera om vägen som vi har tillsammans. Det smartaste då var att asfaltera om uppfarten och göra nytt under carporten.

Underarbetet gjort
Lilla lastbilen
Nästan klart.

Idag ska vi få köra på uppfarten. Känns mycket högtidligt att få köra in bilen i carporten för första gången. Nu ska jag vara med på digital student.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Kärleken

Den kommer i alla former. Precis som människan kommer i alla former. Lika mycket sk*t som våra kroppar få ta, får kärleken ta. Allt är tillåtet att kommentera när det gäller våra kroppar. Hängbröst, hängrumpa, stora magar, valkar, alldeles för smala, knotor som syns, långa halsar, stora öron… Precis allt är okej att kommentera.

Inte direkt till personen men ingen skäms om det skulle vara så att personen det berör hör. Som om en med övervikt sitter och äter på en snabbmatsrestaurang, då kommenteras det gärna högt om varför den personen väljer just det stället att äta på. Kanske av samma anledning som många andra, det går snabbt.

Kärleken blir som sagt behandlad på samma sätt. Man är för ung, man är för gammal, man är girig, man är fattig… Om du träffar någon som är tjugo år äldre än dig och du vet att det är den äkta kärleken, ska du du låta bli den? Eller när man är under femton så kan du inte veta vad kärlek är. Det kommer aldrig hålla för att man är för ung. Eller man är ute efter pengarna för det är inte möjligt att man kan älska den fula personen.

Jag blir så ledsen. Maken är åtta år äldre än mig. Det är socialt acceptabelt. På gränsen. Men om han varit tolv år äldre än mig så hade det inte spelat någon roll. Jag hade inte kunnat välja bort kärleken för tänk om. Tänk om han går bort? Tänk när ni är gamla och han dör före dig. Det enda vi inte vet är när man dör. Det kan hända precis vad som helst när som helst. Ska jag låta bli kärleken för tänk om.

Jag fick cancer. Tänk om jag dör före min make. Jag förstår så klart varför alla säger som de gör. Om någon är tjugo år äldre så är det självklart att tiden är ett problem. Fast tänk så här: Jag avsäger mig kärleken för jag är rädd för att jag ska bli ensam. Jag väljer att försöka hitta en annan. Det kan ju sluta med att jag för alltid istället är ensam. Barnen som hade kommit med kärleken finns inte. Bara ensamheten.

Eller att jag väljer att vara med någon som jag inte riktigt är kär i. Kanske ändå värre än att vara ensam. Detsamma gäller unga som som väljer att inte lita på sina känslor. De kanske aldrig hittar den rätta kärleken efter det. Vi ska inte gå in på alla fördomar kring äldre kvinnor med yngre män. Det finns så mycket som vi inte kan styra. När människan inte kan styra så försöker den på sig det ändå. Genom att prata illa om andra.

Alla som får uppleva riktig kärlek är välsignade. Jag hoppas att vi i framtiden kan låta kärleken få avgöra istället för form, ålder och alla andra fördomar. Jag kan inte låta bli kärleken för att jag kanske dör.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vill bara säga TACK

Jag måste bara få tacka er alla som läser min blogg. TACK! Det är nu ganska många som kommer in och läser om min vardag och det som kretsar kring mig. Jag började skriva för min skull. För att ha någonstans att släppa ut det som händer. Det har visat sig bli en större sak än bara för mig. Jag la upp den som en blogg för att nära och kära skulle kunna ha koll på vad som händer men nu är ni många fler än nära och kära. Det är kul, väldigt kul. Tack för att ni vill vara med mig på min resa.

Igår var det strålande solsken och jag jobbade i trädgården. Maken jobbade med kanterna som behövs för att kunna asfaltera. För det är idag. Idag kommer det asfalt till oss. Just nu håller de på att göra grundarbetet i carporten. Vi är klara med vårt, kanten är på plats. För att få dit den så behövde postlådan flyttas. För som vanligt så var det sten (många stenar) vägen för att kunna trycka in kanten.

Kanten på plats.

Hålet framför kanten håller på att fylls med grus nu. Vår plåtkant är betydligt mindre än kantstenen som var innan. Så nu blir det asfalt på en decimeter till. Det fanns ingen ork för att rätta till underlaget för att ställa tillbaka postlådan. Den står på andra sidan nu.

Postlådan får stå på andra sidan så länge.

Maken var arbetaren bakom kanten. Jag var hjälpreda bara. Under tiden jag inte var hjälpreda så passade jag på att göra iordning mina krukor på kanten in. Jag har inte haft ork att fixa med det. Igår tog jag mig orken. Jag har inte köpt några nya växter. Jag har tagit ifrån rabatten på baksidan. Där börjar lysmakian och kantrevan att ta över så jag tog gräsen därifrån och stoppade i krukorna.

Lite vintergröna fick följa med också. Den är är som ett ogräs så jag gissar att den kommer att klara sig där. Den gillar mest skugga så jag får se hur det går. Jag gissar att den klarar sig. Jag hade ju vintergröna i mina plåtfälgar hela sommaren och vintern på framsidan. De var i sol mer än dessa kommer vara. Samt i mycket mindre jord. Jag håller tummarna helt enkelt. Jag har en förhoppning om att de ska överleva hela vinter så här också. Det är en chansning men man måste chansa för att vinna ibland.

Rabatten syns knappt att den blivit länsad på växter.

Ett gräs fick flytta till kvarnstödet

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Tack igen!

Publicerat

Idag är det morsdag

Den första av många utan mamma. Jag har inte alltid besökt mamma på morsdag. Men jag har alltid ringt henne om jag inte besökt henne. De senaste åren har jag alltid besökt just på morsdag. Förra året fick hon en orkidé av oss barn. En rosa orkidé. En av hennes favoritblommor. Hon föredrog vit men förra året blev det rosa eller en aning åt lila. Den var så mycket finare än de som var vita.

På väg till mamma 31 maj 2020 med blomma och presenter

Förra året fick hon den. Sedan har den blommat hela tiden. Det har inte gått en dag utan att den haft minst en blomstängel. Mamma gick bort den 18 april. Då följde den sista blomman med mamma. Idag har jag kvar den utan blommor på. Jag har förhoppning om att den ska blomma igen. Vi får se om den tycker om mig lika mycket som mamma.

Just nu gillar den mig inte så mycket.

Morsdagsblomman fick följa mamma med in i döden. Idag är det morsdag. Ingen blomma till mamma men kanske att det kommer nya blommor till nästa år på hennes egna blomma. Andetagen lever vidare. Grattis på morsdag!

Ta hand om dig. Särskilt mycket din mamma just idag. Vi hörs imorgon.