När äldsta sonen var ungefär nio år så skulle vi åka på besök på annan ort med övernattning. Vi skulle umgås och ha trevligt med ganska många andra. Från början så var det middag som var anledningen till att träffas. Detta utökades eftersom tiden gick.
Det var många olika alternativ men till slut så blev det att vi skulle gå ut i skogen och grilla tillsammans. Tillsammans är ungefär tio till femton vuxna och barn totalt med oss fyra i vår familj. Planen var en lång promenad i skogen, inslag av terräng, med lunch som avslutning på promenaden. Efter det skulle vi gå hem och ordna middag till kvällen.
Allt detta skulle göras tillsammans. En sådan här utflykt är dömd att misslyckas på så många plan. Sista minuten planerat. En annan ort än hemma. Inget eget rum med egna saker i. Minst hälften av alla är nya människor som vi aldrig träffat innan. Det ska vara ett socialt tillfälle hela dagen. Maten kommer inte vara som vanligt. Drickan kommer inte vara som vanligt. Helt enkelt, INGENTING som de vanliga rutinerna och sociala koder som kommer att gälla under en hel helg men peak på lördagen.
Vi försökte avstyra detta. Vi försökte med massor av olika alternativ för att inte vara med på denna utflykten. Vi existerar i normer hela tiden. Det är inte socialt accepterat att inte vara en del av vad gruppen ska göra. Alla måste vara med annars gör ingen. Vi, jag och maken, gav upp och sa att vi följer med. Vi visste båda att detta kommer inte gå bra. Vi hade inte haft tid med att förbereda för detta med sonen. Fast om du inte visste det innan så gillar ju alla barn att klättra. Svaret kan vara ja, men det hjälper ju inte när alla andra komponenter utgör ett problem för att klättringen ska bli kul för alla barnen som är med.
Vi börjar att gå. Och det fungerar i början. Så klart så var promenaden mycket längre än vad som berättats för oss. Vilket innebär att sonen hade fått fel info. Ett av de största felen som du kan begå. Säga något som sedan visar sig att inte stämma. Det blir ingen korv för oss. Utan äldsta sonen vill undvika utbrottet och börjar traska därifrån. Vi hänger på. Inte bara vi utan även en av dem som ivrade mest för att vi skulle följa med på utflykten. Nu börjar övertalningen. Men så illa var det inte. Det är ingen fara. Ingen av de andra barnen tycker det är ett problem. Det personen inte inser är, att det är inte det som är problemet. Det är allt i ett paket som är problemet och det gick för långt. Nu är gränsen passerad och det är bara att rida ut vågen innan det kan bli bättre.
Efter ett tag med övertalning så kommer kommentaren: Det kommer inte bli någon Robinson av dig! PANG! Från att ha haft en förmiddag och lunch som var förstörd så var det ingen räddning kvar för något. Ett skarpt tillrättavisande och sedan de långa kliven efter sonen som har försvunnit.
Det är svårt att veta hur man ska hantera alla situationer. Jag har alltid varit duktig på att ha en aning om hur det kan bli. Jag har alltid haft fokus på att det ska bli bra för äldsta sonen, för då blir det också bra för oss övriga. Denna gången släppte vi garden för grupptrycket. En sak är säker, det har aldrig hänt igen.