De små sakerna i livet. De sakerna som gör det värt det. Det är dem sakerna som jag nu tänker på. Som att kunna äta chips varje dag tillsammans med maken. Minstingen är ibland med på ett hörn. Det är en sak som gör livet lite bättre. Att kunna sitta i mammas fåtölj och äta lite chips och bara vara.
Om man äter chips varje dag så måste man tänka sig för. Det är inte hållbart att göra det. Det är en liten skål och det är istället för annat som jag inte tycker om längre. Innan kanske det varit en chokladbit till teet. Nu är det chips tillsammans med maken. Det viktiga är vår stund tillsammans när vi inte gör någonting mer än äter lite chips. Om minstingen är med så kontemplerar vi livet.
Eftersom chipsätandet varje dag bara kan berättigas under en viss begränsad tid så finns det också andra saker som gör livet bra, även nu. Som att ta hand om blommorna. Tyvärr verkar en av klematisarna från mamma ge upp. Den som blev planterad i kruka. Vet inte om det är krukan som är problemet eller något annat. Det spelar ingen roll. Att se allt annat växa ger en tillfredsställelse. Lite extra nu när jag bara kan dela det med mamma i tanken.
De senaste dagarna har det varit mer tårar. Det kommer utan förvarning också. Från att kunnat ha prata om minnen kring mamma så går det knappt längre. Det kommer tårar direkt. Då är det skönt att se det växa och tänka på mamma. Hur hon ser på och ler där hon är och vet att det blev en trädgårdsmästare av mig också. Jag har inte haft orken att dra igång något nytt. Med nytt menar jag sommarblommorna till exempel. Men det kommer. Jag ska bara andas och hitta kraften igen.
Vilket jag gör i de små sakerna. Att kunna sitta och njuta av solen på altanen medan man väntar på grillen. Eller att kunna hänga tvätten utomhus. Alla de där sakerna som faktiskt gör livet lite bättre. Att minstingen är hemma igen. Dessutom att han faktiskt vill hänga med oss och kontemplera om livet. Det är ingen liten sak. Det är stort. Jag finner styrka i att jag talar om för mina barn att jag älskar dem. Att jag också gör som japanerna och visar det med handling. För i Japan säger man tydligen aldrig, jag älskar dig. Där visar man att man älskar. Genom att laga mat eller sy ihop något trasigt eller vad som helst. Om du inte får hjälp så är du inte älskad.
Det lärde jag mig ganska nyligen. Så det är bara en passus. Det viktiga är att jag gör det. Precis som jag visade mamma att jag älskade henne. Samt sa det till henne varje dag. Mamma jag älskar dig och vi hörs imorgon. Jag säger det fortfarande, bara att det är i tanken nu. Det är en sak som jag varje dag uppskattar och är tacksam för. Min mammas styrka som hon gav till mig.
Att se hur världen slår ut i blom är en fantastisk sak som många missar för att livet snurrar i hjulet. Kom ihåg att stanna upp och lukta på blommorna. Kom ihåg att stanna upp och känn efter. Livet är bra. Det går upp och det går ner. Utan uppförsbackarna kan du inte uppskatta nedförsbackarna. Livet är bra för att du upplevt det dåliga. Annars hade du inte vetat om hur bra du har det. Kom ihåg att stanna en stund och bara andas. Det är i det lilla som vi utvecklas.
Ta hand om dig. Det gör jag just nu. Jag andas i det lilla och kan inte ta hand om mig bättre. Vi hörs imorgon.