Min ugn var inte bra. Den hade ojämn temperatur. Gummilisten började släppa så värmen åkte ut. Värmeelementen i taket var lösa. Den var gammal så att den började ge med sig är förståligt. Inget jag anklagar den för. Den var också väldigt välanvänd. Den fick göra allt möjligt för att tillfredsställa mig. Nu när jag inte har någon ugn, och inte haft på flera veckor, så vet jag hur mycket jag saknar den.
Jag visste innan att den skulle bli saknad. Jag saknar att baka, att långsam koka maten, ja, det är så mycket jag saknar. När jag gick i lågstadiet, mellanstadiet så kom jag hem till mormor. Mamma jobbade och då fick mormor vara den som tog emot. Många barn har det inte så. Utan de kommer hem till ett tomt hus. Vi bodde ovanför mormor och morfar så efter jag varit hos mormor för att äta så kunde jag gå hem och ändå ha någon nära.
När vi, jag och min bror, kom hem från skolan så fanns det alltid mat. Ofta så gick maten att äta. Mormor var inte världsbäst i köket men det var ätligt. Mormor hade alltid lite bråttom och gjorde tusen saker samtidigt. Som att möblera om vardagsrummet samtidigt som hon lagade mat. Eller något annat projekt som pågick under tiden hon lagade mat. Som sagt ofta så gick det att äta och inget fel på maten.
Mormor använde också ugnen till mycket. Som till exempel att tillaga hare. Det kan vara gott att stoppa in i ugnen med lite lök och annat gott. Och sedan låta den småsjuda under en tid för att att få en god hare. Haren var antagligen skjuten av någon i familjen. Det vet jag inte vem för just denna haren. Denna haren som serverades just för dagen. Den haren dog förgäves. Denna haren fick antagligen en snabb död men en låååååååång tillagning i ugnen.
När mormor ställde fram ugnsfatet så var det en svart, knappt synligt att det var hare, klump i fatet. Den haren hade fått vara inne alldeles för länge i min vän ugnen. Det hade inte spelat någon roll hur bra ugnen varit. För med den tiden och den tempen så blev det en svart klump. Jag tycker synd om haren. Jag tycker synd om ugnen. Men mormor hon såg inte problemet. Hon serverade mat och det var bara att äta.
Nu lyckades vi undvika just den svarta saken som ställt fram och välja de andra sakerna. Tillbehören som hade tillagats på spisen. De var mer ätliga. Och mormor var nöjd. Det kanske är huvudsaken. Att vi alla får vara tillsammans och vi kan hjälpa varandra. Mormor hjälpte oss med att få mat och finnas för oss tills mamma kom hem. Vi hjälpte mormor med att äta hennes mat oavsett vad som serverades.
Så även om ugnar är fantastiska så behöver de någon som hanterar den. Idag tror jag att jag hade uppskattat den där haren på ett annat sätt. Om inte annat så kommer jag att minnas haren för resten av mitt liv. Så även om den fick dö utan att ge energi till oss så fick vi ett minne. Ett svart minne som vi aldrig kommer att glömma. Varken jag eller min bror.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.