Just nu är jag oerhört självisk. Jag önskar att mamma var i livet. Jag önskar att mamma satt här bredvid mig och kunde ge mig kraft och mod som bara hon kunde. Ibland genom att säga till mig att skärpa mig. Ibland med att säga att jag gjort allt rätt. Ibland med att bara var där bredvid och inte säga någonting. Jag saknar mamma så vansinnigt mycket. Varför kunde hon inte få bli minst 100 år?
Jag vet att jag är självisk. Mamma hade många år i livet. Jag tycker bara att de inte räckte just nu. Just nu vill jag ha mamma. Just nu vill jag kunna bara vara med mamma. Just nu vill jag ha mammas piggvar med färsk pepparrot och skirat smör. Just nu vill jag gå med mamma i trädgården och njuta av vädret. Just nu vill Jag att mamma ska tala om för mig att allt blir bra.
För att orka så tänker jag på hur mamma lever i mig. Minstingen påminde mig i veckan att det är inte bara mammas andetag som lever genom mig. Han påminde mig om hur lik jag är mormor. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde eller sa men tydligen så var det precis som mormor. Det gör mig gladare. Jag vet att jag är lik min mamma.
Även om jag är självisk så är jag så tacksam för att jag hade min mamma. Hon är anledningen till att jag är jag. Nu ska jag se till att hämta kraften från henne, för kraft det hade hon. Hon behövde vara stark i sitt liv, många gånger. Även för mig. Jag är tacksam för att hon visade mig att allt är möjligt. Jag lever och hennes andetag med. Jag saknar dig mamma! Tårarna rinner och evigheten fortsätter fast sekunden tog slut.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.