När äldsta sonen började fyran så började han på en ny skola. Att vara autistisk och vilja ha vänner och aldrig passa in har sina utmaningar. Om reglerna inte följdes så fick äldsta sonen utbrott. Det kunde vara ganska kraftfulla utbrott. Barn följer nästa aldrig reglerna. Vilket ledde till många utbrott. Och det ledde också till att ingen ville var vän med sonen. De tyckte han var oförutsägbar.
Sonen är lång idag, han var lång och stor då. Något av barnen kom på att man kan hämta äldsta sonen så han slår någon åt denna. Vilket sonen gjorde. Sonen har inga problem att utföra rättvisa. Det finns många problem med detta. Ett problem var att min son förstod inte lögner. Han såg (och ser) inget skäl till varför man ska ljuga. Att ljuga är något han fått lära sig att göra. Klart att den som ville ha hjälpen ljög om varför. Det sonen fick var vänskap av den han hjälpte. Vilket är ett annat problem, för det var inte vänskap. Så från att ha varit mobbingoffret så blev min son mobbaren.
Vi valde därför att bryta allt och byta skola. I samråd med sonens första äkta vän, skolpsykologen. Det bästa alternativet vi hade var den nybyggda skolan i stan. Det innebar att skolan var ny för alla elever, inte bara sonen. Det innebar att osäkerheten för alla blev tryggheten för sonen.
En annan trygghet för sonen var när vi skaffade en mobiltelefon till honom, när problemen var som störst i trean. När man infört något som funkar är det svårt att ta bort det. Denna mobilen var hans livlina. Han använde den bara när han behövde prata med mig för att inte få ett utbrott. På den nya skolan funkar det ett tag. För naturligtvis så börjar alla barn att ha mobil alldeles för tidigt. Och alla barn som inte är som min son använder telefonen till annat än att ringa på.
Så klart inför skolan ett förbud för mobiler på skoltid. Detta för att det har tagits bilder som sedan har skickats runt. Den tidens nättroll. Jag förstår förbudet. Jag förstår att man måste göra något för att stävja problem. Det jag inte förstår är att du måste tillämpa den regeln på ett barn som enbart överlever dagen genom den saken som blir förbjuden.
Att någon kan vara så oförstående är för mig obegripligt. Jag kommer aldrig att acceptera orättvisor. Med den skillnaden att jag inte anser att detta var en orättvisa. Medan det var det enda skolan hänvisade till, att det var orättvist mot alla andra barnen. Barn är smarta! Om barnen fått reda på varför så hade det inte varit något problem.
Tyvärr resulterade det i en del utbrott, bland annat ett som gav ett totalförstört kapprum. Var det värt det? Nej, och då sk..ter jag i kapprummet. Men att min son skulle behöva uppleva det utbrottet, det var det inte värt. Fast den incidenten är en helt egen historia.