Minstingen har flyttat hemifrån. Allt är inte klart, varken hos honom eller hemma hos oss. Han har tömt sitt rum. Vi måste alltså fylla på i det rummet. Min plan är att ha ett gästrum där. Med en bäddsoffa, skrivbord och något mer. Minstingen tycker jag ska ha en TV också. Det sista är jag kanske inte så inne på. Soffa och skrivbord, ja.
Soffan är införskaffade för flera månader sedan. Den var nerburen i källaren till rummet skulle bli ledigt. Det är en väldigt tung två meter bred soffa. Med säng som viks framåt. Passar perfekt att lägga i två extra skum-madrasser på 90 centimeter. Den är stor och TUNG. Detta visste både maken och jag. Det är vi som burit ner den.
Nu när det gått några dagar sedan rummet blivit tomt så ville jag få upp soffan. Jag frågar maken om hjälp och han säger ja. Nästan omgående. Mest för att han visste att om han sa nej, skulle jag göra det själv. Om jag inte sa det, den är tung.
Madrass-delen är bortskruvad från soff-delen. Ändå så är den både tung och otymplig. Vi börjar med den tyngsta som är madrass-delen. Vi har bundit ihop den med ett spännband så den inte ska fällas ut. Maken tar änden som är först upp för trappan. Jag tar botten.
Innan vi kommit upp så har maken dött några gånger. Han pustar och frustar som vargen som ska blåsa omkull grisarnas hus. Svetten rinner på honom. Han måste vila lite vid nästan varje trappsteg. Han ställer ifrån sig och jag har tyngden mot mig neråt. Han kämpade på bra.
När vi fått upp första delen så är det en skarp sväng in till rummet i en korridor så man får inte rum att svänga. Madrassen gick in med lite våld. Soff-delen har armstöden som sticker ut. Den kommer vi inte kunna trycka in med lite våld. Maken ger nästan upp innan vi försökt. Han tycker vi ska ta den via altanen. Alltså gå ut och runt hela huset med soffan. Ner för två trappar och upp för en altan utan trappa. Det tyckte han. Det tyckte inte jag.
Jag stannade kvar (han med då). Vi fick inte plats med att vika in den för väggar var i vägen mot armstöden. Som vanligt så snurrar jag runt på sakerna så att det går. Upp, vika, vrida och litet tryck så var den inne. Maken är tacksam att allt är inne. Den ställs inte på plats eftersom han håller på att dö så det är vila som gäller nu. Vilket han får.
Han har väldigt mycket insikt om hans roliga sätt. För när vi ska sätta oss för lite vila så flämtar han fram att nu har jag minsann något att skriva om i bloggen. Han dog inte heller denna gången. Han svettades och flämtade som om han skulle dö men det blev inte mer än så. Idag ska han få fortsätta att leva. Jag har flyttat soffan till rätt plats själv. Nu ska jag bara känna in lite om det är rätt plats eller om den ska flyttas. Inte ut från rummet utan inne i rummet till annan plats. Vilket jag kan höra själv.
Som tur är så har maken insikt om hur roliga han är så förhoppningsvis blir han inte kränkt av att jag delar med mig av hans pustande och frustande.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.