Sorgens år

Sorgen. Jag börjar förstå innebörden av sorgen. Ett sorgeår är vanligt inom olika religioner. Jag förstår nu. Jag förstod innan också men jag känner innebörden nu. Man behöver ett år där alla händelser hinner passera. Som när sorgen grep tag i mig på gudstjänsten. För mamma sjöng aldrig med i psalmerna. Hon låtsades inte ens. Hon öppnade inte psalmboken. Hon satt bara tyst och lyssnade. Rak i ryggen. Stolt, utan den minsta skam att inte sjunga med. Den sorgen av att veta att mamma nu är tyst för alltid.

Snart kommer sommaren. Första sommaren utan mamma. Ingen hjälp med trädgården. Ingen att visa bilderna för. Ingen mamma som kommer och ser på skapelsen. För det var vår plan. Att i år så skulle mamma orka åka hit för att se min skapelse som hon uppmuntrat. Rabatterna som hon log över när hon fick se mina bilder. De gånger hon log för att hennes dotter kunde bli en trädgårdsmästare. I början var hennes dotter skeptisk men inte hon. Trots alla växter som dött genom åren av min hand. Hon trodde på mig. I sommar skulle hon se skapelsen.

Sedan kommer hösten med allt som det innebär. Plocka svamp. Jag försökte förra året. Det gick så där. Som tur är så har jag en vän (jag har faktiskt en vän), som var med mig så jag faktiskt hittade lite svamp. Svamp som mamma och jag åt i stuvning med smörstekt rostmacka. Hemma hos henne. Vi njöt båda. Eller alla blåbär som blev plockade och mamma fick pajer och muffins av. Eller kräftorna. Kräftkalasen som inte kommer att ätas. Det kommer en höst och inget av detta kommer delas med mamma denna gången.

Sedan kommer vintern. Vintern med snögubbesäsongen. Den som fick starta när det låg snö länge på marken. Då kunde snögubbarna komma fram. Inte tomtarna. De är välkomna till första advent som tidigast. Snögubbarna fanns möjlighet att få tjuvstarta med. Julgranen kunde man absolut inte tjuvstarta med. Den kommer in den 23 december. Denna vintern så kommer inget av detta vara tillsammans med mamma.

Sedan kommer våren. Då är vi tillbaka på ruta ett. När jag ska möta våren ensam igen. Då har vi inte ens gått in på alla födelsedagar eller högtider med mat som ska ätas. Påsken med god mat. Julen med god mat. Födelsedagar med god mat. Eller räkorna bara för att det fanns fina räkor för bra pris. Det tar minst ett år för att inse hur mycket som har gått förlorat. Alla tillfällen som man inte längre kan dela.

Men saknaden kommer inte ta slut där. Saknaden kommer för alltid att bestå. Den kommer att skölja över mig när jag inte är förberedd. Det vet jag redan nu. Jag har upplevt sorg. Både av att människor har lämnat jordelivet men också för att människor lämnat mitt liv. Jag har upplevt sorg från skilsmässa. Jag har upplevt sorg över sjukdom. Men inget är som denna sorg.

Min mamma fanns alltid där. Hon var aldrig påträngande. Hon visste att om det var något så skulle vi alltid tala om det. Jag är glad att jag fanns för mamma när hon behövde det även om hon inte bad om det. För det skulle hon aldrig göra. Men hon skulle heller aldrig låtsas som att allt är bra om det inte var det. Svaret på hur mår du idag de senaste tre åren var nästan alltid: Sk*t. För det var det. Det var lite mindre av den varan när hon hade besök. Jag är glad för att jag fick ge tillbaka när hon fanns. När möjligheten var där. För nu finns hon inte längre. Sorgens år har bara börjat.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.