Maken följde med mig. Mest för att han är orolig. Han var så orolig att han glömde att vi skulle på äventyr. För ultraljud av bröstet går inte göra här hemma. Det görs på länssjukhuset. Det innebär äventyr och mat ute. Vilket han glömde bort. Jag tog det för givet och blev förvånad när han frågade om vi skulle äta korv med bröd hemma?
Jag svarade snabbt att jag trodde vi skulle åka strax för att äta innan sjukhuset. Jag kan säga att korvplanerna försvann fort. Det blev ett äventyr med mat ute innan besöket på mammografin. Han var dock fortfarande orolig. Vi har varit där innan men han kände inte igen sig inne på sjukhuset. Jag försöker påminna honom om när vi var det med saker som hände och vad vi gjorde innan och efter. Inget hjälpte.
Tills vi klev in och skulle anmäla mig. Då kände han igen sig. Jag hade ändå berätta om hur det strulade förra gången och jag inte kunde anmäla mig. Att det var extra svårt för där finns ingen bemannad reception. Eller snarare, det finns INGEN reception, bara pelare med en skärm för anmälan. Han kommer inte ihåg något av det.
Däremot så kommer han ihåg att det finns en kaffemaskin i väntrummet med gratis kaffe. Som också var gott kaffe. DÅ, vet han var vi är och har varit. Fast om jag tänkt till lite så hade jag ju kunnat räkna ut att, äventyrsmaken med ute mat, hade kommit ihåg kaffet.
När vi lämnade sjukhuset så var han inte orolig längre. Ingen cancer, varken i bröst eller lymfkörtlar. Allt såg bra ut i ultraljudet. Även om jag inte mår så bra så är jag tacksam och mycket glad för att jag inte har cancer. Jag ber för att jag inte ska få det igen heller. En dag i taget, ett steg i taget.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon,