När du är med andra människor hur gör du då? Är du den som tänker dig för? Den som nästan aldrig pratar? Är du den som är osäker när du är i nya sällskap? Eller är du den som pratar hela tiden? Är du den som styr samtalet? Är du den som tar plats i rummet? Det finns fler alternativ. Sedan är allt också beroende på hur du mår och vilken energi du har.
Jag är nog ofta den som tar plats i rummet. Jag pratar gärna. Jag kan också gärna styra samtalet. Då är frågan hur är mitt bemötande mot andra? Jag träffar så klart på andra som inte gärna tar palts och pratar. Inkluderar jag då i samtalet eller kör jag på? Om jag skulle bli avbruten, hur gör jag då? Hur gör du?
En sak som jag har lärt mig tillsammans med min äldsta son är att det är väldigt oförskämt att avbryta någon. Äldsta sonen har ofta behövt få säga något på en gång för annars glömmer han vad det var han skulle säga. Det har vi jobbat på och nu väntar han. Han frågar också gärna nu för tiden, var du klar? Och så säger han vad han skulle säga. Det enda sättet för att komma dit är att öva.
När man övar på det så är inte det bästa sättet att snäsa av någon när man avbryter. Det bästa sättet är att säga, varsågod, du får säga vad du skulle för att du glömmer men jag var inte färdig. Efter ett tag så kan man säga, Vänta, jag är inte färdig ännu. Och han lärde sig att fortsätta tänka på sin tanke och kom ihåg vad han skulle säga. Nu blir det i diskussioner aldrig några problem. Han kan också avbryta någon gång och inse med att då säga, oj, jag trodde du var klar. Förlåt. Sedan väntar han.
Detta förutsätter att han är i en trygg miljö. Äldsta sonen tar också gärna plats i rummet. Han leder gärna samtalet och pratar gärna. Allt förutsatt att han är trygg i sällskapet. Annars är han helt tvärtom. Han lyssnar, säger ingenting. Svara på tilltal men väldigt kort. När träffen är slut så går han igenom allt en gång till. Han frågar hur han borde ha agerat och vad de andra då hade sagt eller hur de hade reagerat. Han behöver lära sig. För att en grupp med människor är en helt nu värld för honom. Den går inte relatera till någon tidigare situation med andra människor.
Hur skulle det då bli om han fick ett väldigt snäsigt bemötande om han gjorde något som inte passar in? Hur bemöter du dina medmänniskor? Tillåter du dig att ditt dåliga humör eller dåliga dag att gå ut över andra? Om du kommer hem från jobbet och är slut, märker familjen det på ditt bemötande? För att vi ska må bra behöver vi hjälpas åt. Äldsta sonen vet direkt om något inte stämmer med mig. Även om jag bemöter honom fint så känner han att det är något. Inte alltid vad. Då frågar han, är du arg? Är du trött? Om det är nej, på båda så måste jag säga vad det är. Så även om du tror att du har ett bra bemötande så är det inte bara orden du behöver tänka på. Kroppsspråk och uttal och tonläge är lika viktigt. Och det är då mitt kroppsspråk som avslöjar mig för sonen. Tonen har jag lärt mig att ha rätt. Och rätt ord och uttal.
Om han skulle få ett bemötande av någon med rätt ord och uttal men fel kroppsspråk som inte är familj, då skulle han inte fråga. Du vet inte vem du har framför dig alltid. Vi måste alltid tänka på hur vi är och agerar. I allt. Det är inte alltid du möter min son. Och då är det lättare. För han känner och märker den minsta lilla förändring som andra aldrig märker. Du kan alltså hålla masken med ditt kroppsspråk för nästan alla. Men inte min son. Vilket har varit en bra övning för mig. Jag är duktig på det tycker jag. Men jag är också ärlig när någon frågar hur jag mår. Jag är inte den som säger att allt är bra om det inte är det.
Långt inlägg som kan kännas oviktigt. Men det är det inte. Jag hoppas du tänker på hur du bemöter andra människor. Tänk också på att det kanske inte är rätt läge att betunga en annan person med din bekymmer. Ibland måste du lyssna på deras behov. Kanske är det att du är tyst. Där har jag fortfarande lite kvar att jobba på.
Ta hand om dig så hörs vi imorgon igen.