Jag skrev om äldsta sonen och när skolan inte tog ansvar för honom för ett tag sedan. Du kan läsa om det här: https://josefinsdagbok.se/tar-inget-ansvar/. Det är svårt att ta ansvar. Men det är också den största friheten du har. Om du tar ansvar så finns det ingen som kan ta det ifrån dig.
När sonen började sjuan så sa biträdande rektorn till oss att han skulle börja 7-9 b. Det var en särklass för barn med särskilda behov. Jag sa att de fick sätta sonen där, men att det skulle inte vara länge. Att sonen är alldeles för smart för att få tillräckligt med utmaning i den klassen. Att han kommer att få det svårt att anpassa sig till gruppen. Fast prova gärna ni det eftersom ni fått det i överlämningen från sexan.
I tre veckor så gick han i den klassen. Sedan förstod de att det inte var hållbart. Biträdande rektorn (en annan ljusglimt i skolan) bad att få träffa mig och sonen för att hitta lösningar. Det första han sa när vi började vårt möte var: Du, sonen, är så duktig på matte att jag hänger inte med dig. Då ska du veta att mitt ämne är matte. Där och då blev det många ändringar.
Vi, jag och sonen, kom med massor av förslag på hur de skulle kunna jobba med honom för att det skulle fungera för honom. Han fick en resursperson. Han började i vanlig klass, men var mycket ensam med resursen. Han började med gymnasiematte (kom ihåg han går i sjuan och han kunde inte matte enligt mellanstadiet). Skolan lyssnade på oss. Nu kom många ljusglimtar. Sonens resursperson var helt otrolig. Sonens handledare var helt otrolig.
De gjorde så mycket förändringar för att skoldagarna skulle bli hållbara för honom. De hade alla proven muntligt. Alla hjälpmedel som finns för dyslexi fungerar inte ihop med autism. Allt blir datoriserat i uttalet. Och det som en med autism hör då är felen och inte informationen. Självklart så behövdes det inlärningstid för skolan. Men så värt det, både för skolan och sonen.
När sonen gick i åttan, andra terminen, så slutade den biträdande rektorn. Han flyttade till annan ort. Detta var tufft för sonen. Han visste exakt hur mycket som rektorn hade bidragit med för att möjliggöra alla positiva saker på skolan. Han ritade ett kort till honom som tack för allt. Kortet föreställde himlen, med solsken och blå himmel. Och därnere ett brinnande helvete. Där emellan var sonen. Helvetet hade varit så stort tidigare så han kunde inte vara uppe i himlen. Att vara ovanför elden var det bästa han kunde känna. Antagligen är också himlen aldrig inom räckhåll.
Det är väldigt beskrivande vad sonen fått gå igenom. Att han upplevt helvetet på riktigt och kommer antagligen aldrig helt därifrån. Att vuxna människor kan utsätta barn för helvetet, det är för mig en gåta.
Nu går sonen i skolan igen. Denna gången en skola anpassad för personer med autism. Vi behöver fortfarande utbilda skolan till viss del. Och han litar fortfarande inte på vad lärarna säger, inte om det är något positivt.
