Månad: januari 2021

Publicerat

Invanda rutiner

Äldsta sonen har sina rutiner. Dessa rutiner ska helst inte ändras. Men ibland händer det att saker och ting ändras. Eller det kanske det inte gör för er. Men för oss så ändras saker som är bestämda. Mest hela tiden. Som att ett kylskåp går sönder till exempel. Det skulle vara svårt för äldsta sonen att hantera.

Vi träffas inte så ofta. Även om vi pratar på telefon varje dag. Och då inte om hur du mår-samtal. Utan saker som som måste lösas. Som har ändrats. Det jag får hjälpa till är ofta med att göra en ny plan. Hur kan han ändra prioriteringarna. Kan han tvätta på annan dag eller tid? Vad händer då? Eller så ringer han för att se hur många det är på affären.

Vilket är omöjligt för mig att svara på. Om jag inte är på affären just då. Fast även om jag skulle vara där och svara på frågan så skulle det hinna ändras till han kommer dit. Ibland (alltid) måste jag besvara frågor som är omöjliga att besvara. Men jag svarar ändå. Så gott det går. Och är väldigt tydlig med att jag kan ha fel. Det har fungerat än så länge.

Nu har hans schema och rutiner ändrats ganska ofta. Så nu har jag hjälpt till mycket. Ibland räcker inte samtalet utan jag får fysiskt komma in och hjälpa till. Som igår. Då fick jag åka och handla åt honom. Det fanns ingen annan lösning. Då kan man tycka att jag handlar när det passar mig. Nope, jag handlar när det passar honom. Så en tid måste bestämmas när jag handlar och då det viktigaste, är när kommer jag till honom. Allt det bestämdes.

Sedan kom sista frågan. Har du med dig nycklarna? Med det menar han om jag har med mig hans nycklar. Jag har egen nyckel till honom. Det är väl inte så ovanligt. Han har också nyckel till mig. Kan vara bra att ha om något händer när man inte är hemma. Det var inte anledningen igår.

Han ville jag skulle gå ut med hans sopor. För att kasta soporna behövs nyckel för att öppna locket. Nu tycker ni att det kunde du väl ha tagit hans nyckel, gått ut med soporna och sedan lämnat tillbaka nyckel innan du åkte. Det sista är problemet. Då måste jag komma in en gång till och störa hans schema. När jag ska ta med soporna ut när jag går så är det när jag går. Inte nästan går och sedan kommer tillbaka för att gå.

Det går inte. Nu händer det nästan aldrig att jag går ut med hans sopor. Just igår var anledningen till att han inte kunde handla att han inte hade tvättat håret. Vilket innebar att han inte kunde visa sig med det så någon såg. Inte ens att gå och slänga soporna.

Rutiner är en trygghet. Ibland blir det en otrygghet. För att de ändras. Scheman är en trygghet. Att veta vad som ska göras. Ibland blir det en otrygghet för schemat kan inte följas, till följd av att omständigheterna ändras. Än så länge har vi klarat det. Han bor ensam. Han sköter sitt hushåll (nästan) helt själv. Om jag skulle jämföra med en person utan autism i samma ålder så skulle jag vilja påstå att han har mindre hjälp med hushållet än den andra.

Hur många har flyttat hemifrån när de är femton? Hur många sköter sin tvätt helt själv när de är tjugo? Att få hjälpa till med planer och någon gång då och då handla åt honom ser jag som en förmån och utvecklande för mig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Besöksförbud (igen)

Nu är vi där igen. Mamma får inte ta emot besök och hon har tappat allt. Igår var det en Sk.tdag. Igår fick hon den andra vaccindosen. Det är bara bra. Det som är mindre bra är att hon också testades för Covid-19. Då personal som bekräftats har jobbat med mamma. Tummarna går sönder här hemma. I övrigt så var det en jobbig dag för mamma för att hon inte får ta emot besök.

När jag ringde på eftermiddagen igår så visste jag att personalen hade det tufft. Många som ringer och vaccin och tester gjordes. Sedan alla andra vanliga saker som måste göras. När jag ringde tidigare under dagen så svarade ingen ens. För att de hade för mycket att göra. Därför hade jag ingen stor förhoppning om att de skulle kunna gå till mamma med telefonen.

Jag inledde samtalet så. Innan jag pratat färdigt så sa hon att hon var på väg till mamma. Att jag absolut skulle få prata med henne. För hon behövde det. Hon var jätteorolig. Och skulle nog må bra av att få prata med mig lite. Det är inte lätt att ha peppande ton då. Med den starten. Jag blev så ledsen för jag vet precis hur dåligt mamma mådde.

Att vara den som sitter bredvid är mycket tuffare än att vara den som är drabbad. Även om jag inte heller får träffa mamma så är jag inte ensam och isolerad. Som mamma. Nu har de större restriktion på boendet också. Att de är isolerade från varandra. Särskilt mamma då hon har hosta. Från alla sina år som rökare men också för att hon är så stillasittande hela tiden.

Nu blir det till att försöka ringa så många gånger det går. Jag hoppas att mamma får besked på sitt prov ganska fort. Jag och mamma bestämde igår att när hon har svar så ska vi ses. Med eller utan besöksförbud. Mamma är till och med villig att gå ut bara för att kunna träffas. Och så får det bli. På fredag ska vi ses. Oavsett vad som händer. Alternativet finns inte. Att inte ses. Mamma mår alldeles för dåligt för att kunna stanna vid det. När också personalen lämnar allt för att gå med telefonen till mamma. Då är det illa. Mamma är inte gnälltanten direkt.

Det enda positiva är att andra dosen är tagen. Att det inte är säkert att smittspridningen avtar med vaccin är inte så viktigt för mig. Jag kan fortsätta hålla mig isolerad. Det viktiga är att mamma kan få besök och inte vara i den stora risk som hon varit.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Simma själv

Ibland känns det som att jag tar all kraft från maken för att simma. Jag har skrivit nu några gånger om att musiken läker. Simma själv är en låt som spelas mycket från min sida just nu. En låt av Ana Diaz och som Silvana Imam har tolkat i Så mycket bättre. Båda är lika bra och varvas om vartannat. Den handlar om att båda måste bidra. Att inte bara en kan hålla uppe relationen. Den börjar så här:

Det kommer bli bättere
Du kommer andas lättare
Du kommer bli, va hettere?
Typ, störst
Kom sätt dig ner
Det kommer bli bättere
Du kommer andas lättare
Men du måste andas vet du det
De kommer bli bättre, men de kommer bli sämere
Först
Du måste simma, simma, simma, simma, själv
Du får inte dra ner mig
Orkar inte ta med dej
Simma, simma, simma, simma, själv
Du vet att jag håller av dej
Men de inte bra om jag drar dej
Nej

Och så känns det lite nu. Att maken är den som måste simma för oss båda. Vilket inte är rättvist. Varför ska han vara den som gör allt. För så är det. Han är den som bygger. Han är den som ordnar maten. Han är den som diskar. Han är den som handlar. Jag håller näsan över ytan. Knappt. Om vi fortsätter så här så kommer jag att dra ner honom.

Jag överdriver till viss del. Några saker gör jag. Men i förhållande till vad han gör så är det inte jämnt fördelat. Inte ens om vi räknar in det jag gör för andra. Som att hjälpa till att flytta. Eller mina ideella uppdrag. Han gör mer ändå. Han jobbar också och drar in pengarna. Det kan jag inte skryta med att jag gör direkt.

När köket är klart så kommer det bli bättre. Det kommer att bli lättare att andas då. Just nu i stöket så är det inte så lätt att andas. Men det kommer bli bättre om jag bara fortsätter att andas. Och till alla er som blir oroliga, det är lugnt. Jag kommer bli typ störst om jag bara sätter mig ner och kommer ihåg att andas.

Det har jag gjort förra veckan. Satt mig ner och andats. Denna veckan har börjat lugnt. Jag har andats. Fortfarande nervöst med tanke på mamma. Fick inte reda på om flera blivit sjuka. Mamma har inga symptom, vilket är det viktigaste för mig just nu. Så jag fortsätter att andas idag. Och är nöjd över att diskberget är borta. En del tog maken och en del tog jag. (Jag tog toppen på isberget.)

Vår diskstation. Numera med ren disk istället för skitig.

Nu var det absolut nödvändigt för alla gafflar var slut. Då hade vi ändå diskat två gafflar inför måltiderna några gånger. Att slippa diska i tvättstugan ser jag fram emot. Maken med. Han ser nog fram emot att få tillbaka diskmaskinen. Den har vi varit utan i tre veckor nu. Allt går om man bara kämpar. Maken simmar för fullt och jag hänger på med det jag kan. Snart blir det bättre.

För simma själv det ska jag igen. Och kanske också ge hjälp till maken. Frågan är bara när. Jag glömde ju en massa frågor till läkaren när jag var där. Allt för att hjärnan inte är med mig. Det blir bättre. Jag kommer andas lättare.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Nervöst

Idag hade mamma och jag bestämt att jag skulle åka till henne. Vi skulle antagligen fixa med hennes nya telefon. Men det blir det inget med. Det blir nervös väntan istället. Det är två bekräftade fall på mammas boende. Det är två ur personalen som blivit sjuka i Covid. Och idag ska de få sin andra dos av vaccinet.

Mamma och jag bestämde att vi nu ska avvakta lite och ser hur det utvecklar sig. Om de stannar på dessa två eller om fler blir sjuka ur personalen. Tyvärr så kommer den andra dosen först idag. Eller snarare tyvärr så har Covid kommit in på boendet nu. Nu när vaccinet bara påbörjats. Nu håller vi allt som går att hålla att ingen av de boende blir sjuka.

Mammas besvikelse igår. Det gör så ont i hjärtat att veta hur ledsen hon blir. Dessutom när hela förra veckan var värdelös. Det var inte mycket som var bra, förutom när hon fick besök. Det piggade upp lite sa hon. Nu får det bli samtal istället. Igår pratade vi en halvtimma. Om både det ena och det andra. Idag kanske det blir två samtal för att lätta på besvikelsen.

Eftersom det är mest jag som pratar så måste man ha något att prata om. Det blir mycket som har hänt i ungdomen. Men också sådant som händer just nu. Sådant som händer nu får man ofta ta flera gånger. Eller om man refererar till något så får man ta det igen innan referatet. För det är inte säkert mamma kommer ihåg det som hände igår. Mycket av det som varit tidigare kommer hon ihåg.

När jag var liten så hade mamma (och pappa men han var aldrig hemma, så vet inte om han räknas.) kennel. Mamma födde upp Old English Sheepdogs. Hon hade en Champion hane för aveln. Ofta kan man köpa den delen men mamma hade hela själv. För ett tag sedan kunde jag för mitt liv inte komma på vad han hade hetat. Jag försökte fråga mamma om hon kom ihåg honom. Ja. Tydligt ja, det gjorde hon minsann. Han som hoppade ner från balkongen på andra våningen för att det fanns en tik som löpte på gården.

Jo då, hon vet. Och hon visste vad han hette. Mer kom det inte. Hon hade koll men kunde inte få fram det. Det gick en tid och mamma visste men kunde inte säga det och jag kom inte ihåg det. Till slut så frågade jag min bror. Han kom ihåg tack och lov. Han hette Gottfrid. Det hade nog gått långt innan jag kommit på det. Men mamma visste. När jag vid nästa samtal sa att han hette Gottfrid så var det ja, det visste jag ju.

Ibland kan det vara så att hon inte kommer ihåg namn eller annat. Nu för tiden så är det inte så jobbigt för henne. Nu blir det mest att nej, jag kommer inte ihåg. Om det kommer senare så gör det. I början var det väldigt frustrerande för henne allt som hon inte minns, men vet att hon borde minnas.

Att viruset har kommit in på hennes boende är en sådan sak som inte är säkert att hon minns. Men att att jag ska ringa, det minns hon. Att jag ska komma det minns hon. Men varför jag inte ska komma, det är inte säkert. Så kanske det blir besvikelse idag igen. När jag berättar varför jag inte kom idag. För då kanske jag inte kommer imorgon heller.

Ta hand om dig. Idag får du göra det dubbelt när jag glömde be dig igår. Vi hörs imorgon. Då vet vi om fler blivit sjuka.

Publicerat

Mammas skrikilla

Mamma och jag var ute och handlade till mig en dag. Det var en fin dag och jag behövde kläder. Jag var i tio-års åldern. Det hörde inte till vanligheterna att vi var ute och shoppade. Det brukade snarare bli något plagg då och då. Men denna dagen blev det mera. Det blev en hel outfit. Ett par rosa och svart rutiga byxor. Jag var så himla glad för de räckte till på längden. Sedan en tröja som matchade i rosa. Jag tror det var strumpor också.

Just de här två var jag så glad i. Jag ville ha på de på en gång när vi kom hem. Vilket jag självklart fick. På kvällen skulle jag iväg på Vi unga. En gång i veckan var det aktivitet med Vi inga uppe i bygdegårdslokalen. Så även denna dag. Jag kommer inte ihåg alls vad vi gjorde denna dagen. Det jag kommer ihåg är att jag var ganska (lat) trött denna dagen. Så jag bad om skjuts nerför backen av ledaren. Alltså vi pratar om nerför backen. Ingen sträcka alls.

Självklart fick jag det. Hon skulle ändå åka där. Vi åker nerför backen och jag hoppar av vid kyrkan. Vi bodde i gamla prästgården. Så för att komma hem så behövde jag korsa vägen. Följa utmed kyrkan och kyrkogården för att sedan vara hemma. Det är nu det händer.

Jag kollar höger och vänster. Till höger ingenting och till vänster bara bakljusen på bilen jag precis har hoppat ur. Så jag går över vägen. Det skulle jag inte gjort för det kom en bil som var dold av den jag lämnat. Upp på motorhuven. Upp i luften. Ner på motorhuven och till sist tillbaka på marken. Denna gången liggandes istället för stående.

Eftersom det varit en mötande bil så var det låga hastigheter. Jag landade och var vi medvetande. Vilket alla i byn tydligen hörde. Passageraren till bilen som körde på mig, springer till grannen till oss. Hon är min mammas svägerska och dessutom sjuksköterska. Till henne springer han nog sitt snabbaste lopp i sitt liv och ber om hjälp. Hon kommer fort. Någon ringer efter ambulans. Jag skriker fortfarande.

Mamma har inte kommit än. Min bror dyker upp på cykel. Hans coola cykel med limpsadel och förhöjt styre. Utan reflexer och lyse. Himla cool. Fler från byn samlas. Ingen kunde undgå att höra (sirenen) mig. Mamma har inte kommit än. Efter tag så kommer min hund. En stor Old english sheepdog. Och strax efter kom mamma. Men en cigarett. Och alla undrade varför hon tog så lång tid på sig. Svaret: Jag hörde ju att hon lever. Så det var ingen brådska.

Alla hörde att jag levde. När det gick upp för min bror att polisen också skulle komma till platsen inte bara ambulansen. Då tog han sin cykel och kastade ut den på åkern. Och jag blev vansinnig och skrek till honom. Tror du att dem bryr sig om din dumma cykel när jag ligger här! Han lyssnade inte på mig. Han tog det säkra före det osäkra. Polisen skulle inte få beslagta hans coola (olagliga) cykel.

Mammas svägerska var snabbt på plats även om hon också precis som mamma kunde göra bedömningen väldigt fort att jag levde. Men hon hade lite andra kriterier också. Som att se vart jag var skadad. Det var benet som var av. Jag fick snällt ligga kvar på marken stilla tills ambulansen kom. Som inte var långt efter mamma. På med nackkrage. På med benkrage. De blåste upp något runt hela benet för att inget skulle flytta sig till vi kom till röntgen.

Mamma och jag åkte in. Benet är av på två ställen. Både vad ben och skenben. Dessa har åkt ihop och jag måste opereras. Då får jag reda på att de måste klippa av mig kläderna. Kläderna som jag oroar mig för om de gått sönder under min flygtur. På benet var det ett hål. Det visste jag. Vilket jag tyckte skulle lagas. Och nu fick jag reda på att de klippte sönder alltihop. Även strumporna. Inte ens en dag fick jag ha min nya fina kläder.

Mamma tog allt som vanligt med stort lugn. Jag vet inte om det blev något försäkringsärende. Jag fick inga nya kläder omgående i alla fall. Och jag kunde dessutom inte lösa det omgående heller. För det blev gips upp till höften i tio veckor. Sedan att gipset gick sönder vid knäet en gång räknas kanske inte. Eller att jag fick en blåsa på benet som var tioxtio cm som ingen trodde på. Det är helt andra historier om hur vi löste det. Mamma och jag.

Publicerat

Mammografi

Eftersom jag är opererad för bröstcancer så har jag kontroller varje år. För att se att ingen cancer har uppkommit i andra bröstet. Nästa vecka är det dags igen. Nu till att jag inte vill åka. Inte för att undersökningen är ett problem utan var undersökningen ska göras. Jag ska åka en dryg timma bort för att göra undersökningen.

Jag tycker det är helt absurt att jag ska åka en dryg timma för att undersökas. För det första, det är snö och dåligt väglag. För det andra, DET PÅGÅR EN PANDEMI. Varför ska jag åka så långt och riskera smittspridning i ett sådant här läge? Jag tycker det är konstigt hur de tänker.

Det kanske är viktigare att jag kollar att ingen ny cancer har kommit än att jag riskerar Covid-19, både att ge det eller att få det. Jag antar också att just nu är mammografivagnen just där och då får alla ta sig dit. Första gången gick jag här hemma. Andra gången fick jag åka i tjugo minuter. Och nu då en dryg timma.

Utöver dessa aspekterna så ska jag också orka köra den sträckan. Vilket blir tufft för mig om jag haft en natt helt utan sömn. Tiden är så klart kl 09.00. Vilket innebär resa hemifrån 07.30. Senast för att ha marginal på väglaget och annat som kan hända på resan. Jag kan ju heller inte vara där 09.00. Borde ju vara minst tio minuter innan för att parkera bilen och anmäla sig. Jag ska hitta också. För jag har ingen aning om vart det är.

Vi får se hur det går med resan. Och undersökningen vill jag så klart göra. Men frågan är vilket som är viktigast? För att göra resterande med färdigställandet av min kropp, det är bortprioriterat på grund av pandemin. Vilket är helt okej. Frågan är hur allt prioriteras? Behöver jag vara rädd för ny cancer eftersom jag uppenbarligen prioritera att åka så långt för att undersökas.

Frågorna är många och inga svar lär jag få. Igår lyckades jag få ner adventsstjärnorna. Alltid något. Nu är julen helt ute ur vårt hus. Att det behövde städas (och fortfarande behövs) struntade vi i. Det blev en kväll med chips, choklad och supergod hamburgare istället. Maken läser monteringsguider och jag lyssnar på musik. Bra arbetsfördelning. Dessutom så serverade han mig maten och allt snacks.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Inget vettigt

Denna veckan har hittills varit helt obrukbar. Det enda vettiga som skett är att jag varit hos mamma och jag har varit på ett läkarbesök. Som inte var helt vettigt heller. För jag glömde hälften av det jag skulle ta upp. Men det blev gjort så i sig blev det vettigt.

Annars har det bara varit en massa strul med det ena och det andra. Dagarna har bara försvunnit fast man inte har hunnit med något. Idag är det städdag och när det är det tråkigaste som finns i hela världen så blir det inte mer inspirerande när man är helt slutkörd. För det är jag. Trots att inget har gjorts av fysisk karaktär i veckan.

Om man inte räknar bilkörandet till mamma. För lite fysiskt blir det med körandet. Mest hjärnan blir påverkad dock. Jag tror inte jag är ensam om att bli trött av bilkörande. Mamma har också haft en dålig vecka. Varje dag denna vecka så har det var kass när jag frågat. Hon blev lite gladare när jag var där. Det hade varit skönt om man kunde vara oftare. Vi klarade av gårdagens skvaller ganska fort. Eftersom vi hörs varje dag. Sedan sov hon en stund. Hon sa till mig att jag också skulle sova. Men som vanligt så satt jag där bredvid utan sömn.

Läkarbesöket gick ut på min sjukskrivning. Och den har varit alldeles för länge och de vill ha mig tillbaka i arbete. Jag vill också tillbaka till arbete. Men när man inte klarar av att bara vara och ha en vardag hur ska man då kunna lägga på arbete? Det blir som det blir. Och jag gör vad jag kan. Jag glömde fråga en massa frågor om sömn. Men så är det när man inte kan sova. Hjärnan fungerar liksom inte som den ska och en massa saker glöms. Tur att läkarna finns kvar. Får vi hoppas i alla fall att inte alla strejkar för ohållbar situation.

Igår var musiken med mig som så många andra dagar. Den behövs för läkande egenskaper. Jag satte på dina mest lyssnade låtar 2020. Det var lite nostalgi och insikt om att jag har åkt mer bil än maken 2020. För maken 2020 lista är bara julsånger. Undrar om det är så att vi fuskade och startade våra julsånger lite för tidigt förra året. Fast vi borde ha hålla oss till oktober. Men om man räknar snabbt så blir det tre månader med bara julmusik. Som tydligen har gått på makens konto. Jag har haft mer musik en jul i tre månader hur som helst. Även om jag älskar julmusik så är den tiden förbi. Nu är det annat som gäller.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Att sova eller inte sova

Det är frågan. Jag sover inte för tillfället. Definitivt inte just nu när jag skriver. Men inte annars heller. Jag glömmer mer och mer. Det snurrar mer och mer. Men jag får fortsätta med det och bara hoppas på att det blir bättre. Jag har en alldeles för snäll make som gör mer än han borde för mig.

Han snickrar, han lagar mat, han handlar, han diskar, han städar och han passar upp på mig. Jag sitter mest ner och gör inte så mycket. Jag gör saker men inte i samma utsträckning som honom för att jag kan inte. Så även när han snickrar och jag bara sitter och vilar, då kommer han och kollar om han ska göra thé åt mig.

Att inte sova år inte bara ett problem för mig. Det påverkar också maken i allra högsta grad. Jag behöver tänka mig för så jag inte kör slut på honom nu. För md allt som sker här hemma så är allt lite jobbigare. Och jag har inte mer krafter för det. Så han använder sina. Har ni provat att städa när det är grejer överallt?

Det går inte. Jag förstår när man ser på städprogram att det första man gör är att ta ut allt. Sedan kommer en tredjedel tillbaka om de har tur. Ofta är det för mycket grejer som gör att de inte har städat. Så har vi det nu. Det går inte städa. Fast vi försöker, mest maken.

Igår gjorde jag vitkålssallad. Det går att göra med osthyveln och en liten kastrull. Saker som hittas lätt för tillfället. Lock till skålen för all sallad som blev över efter maten var inte lika enkelt att hitta. Efter att, maken så klart, letat länge och väl så hittade han ett lock. Nu har vi vitkålssallad för ett tag framåt. Enkelt och gott. Om man vet var mandolinen finns så är det ännu enklare.

Att inte sova börjar bli tröttsamt. Inte bara för mig utan även för maken. Inte bara fysiskt för honom för att ha gör allt. Utan även för att han oroar sig för mig. En dag i taget. Idag blir en dag då jag är extra trött. Mamma ska få ett besök. I eftermiddag så då kanske jag har piggnat till och haft tid för lite vila.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Pruttar

Idag tänkte jag att vi inte ska prata om vårt golv. Vårt golv som det inte händer så mycket med nu. Men som mattläggaren sa när han var här igår. Chefen kan inte träffa kunder men vi ska det. Nej, idag tänkte jag att vi kan prata om roligare saker. För en del. En av mina vänner uppskattar ämnet väldigt mycket.

Pruttar. Vi pruttar alla (inte jag då men alla andra.) 16 pruttar om dagen är tydligen det normala. När farmor började höra dåligt så pruttade hon mer. Antagligen för att hon inte hörde själv. Sådana där långa pruttar som bara kommer ut. Då fick man hålla masken. Mest för ljudet. De luktade nästan aldrig.

En annan som jag känner som jobbade som ortopedtekniker i Stockholm en tid pruttade en gång på jobbet. Antagligen fler gånger men bara en gång som det blev riktigt pinsamt. Har ni någongång varit bubblig i magen och inte kunnat prutta fast ni behövt. Och sedan kan det komma utan att du vill så var jag, eller just det någon jag kände som jobbade i Stockholm, en dag. Hade nästan som knip. Och även om jag försökte gå på toaletten och lätta på knipet så gick det inte.

På eftermiddagen när vi hade stängt för patienter (TACK och lov) så är jag med två av kollegorna och diskuterar något. Kommer inte ihåg vad. Vi blir färdig och jag går därifrån. I slutet av korridoren som var ganska lång. Fick plats med säkert fem patientrum i korridoren. Där kommer det en SMÄLLPRUTT. Eller en SMÄLLBOMB kanske är bättre ord. Det skallrar i väggarna av smällen. Vad gör man. Man vänder sig om till kollegorna och ber om ursäkt. Kollegorna sitter båda omvända med STORA ögon och bara glor med hakorna vid golvet.

Tur de satt ner så det inte var så långt till golvet. Det var oerhört pinsamt för personen i fråga. Luktfri bomb. Bara ljud. Men det ljudet, jag har aldrig hört något liknande. Och jag skulle bara vilja höra mina kollegor återberätta situationen medan de antagligen håller sig för att inte kissa på sig av skratt.

Men jag pruttar ju inte så jag vet inte hur det är att vara i prekära situationer. Maken däremot har kommit till en ålder där han pruttar på affären. Lite som farmor fast han hör fortfarande bra. Maken har aldrig pruttat offentligt innan. Antar att det ändå är åldersrelaterat. Kanske att man bryr sig mindre om vad andra tycker med åldern. Jag pruttar dock inte (än i alla fall) offentligt.

För er som skaffat munskydd så har maken hittat ett nytt användningsområde. Eller nytt och nytt. Det används fortfarande för att täcka mun och näsa. Tanken med munskydden är ju att man ska skyddas och skydda mot viruset. Maken har insett att det är bra som otrevliga lukter som man inte vill inandas. Jag säger inte att jag var hemma när det hände. Jag säger bara att maken har insett att om det släpps en stinkbomb inomhus så är munskydd effektivt för att överleva.

Notera reklamen på munskyddet.

Jag har en del prutthistorer som andra gjort. Inte jag. Bara andra. Konstigt nog så är det roligt med pruttar och pinsamt. Om man inte heter maken. För han bryr sig inte längre. Pryd är han dock fortfarande. Det kanske släpper om några år. Jag lovar att rapportera om det om så blir fallet. Han har fortfarande bacillskräck också. Om den lättar så lovar jag att rapportera det med.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Kanske om pågående renovering då.

Publicerat

Haddock har lämnat

Även om han lämnat så är jag inte glad. Efter lunch fick vi veta att det kommer idag. Med förberedelser. Och imorgon kommer de och lägger in mattan. Mattan fanns så klart inte. Och kommer tydligen idag. Det får vi se. Verkligen. På eftermiddagen hade jag lugnat ner mig lite och ringer till hantverkaren för att säga att jag inte är nöjd. Inget svar och jag skickar ett mejl. För att jag ska kunna släppa det.

Efter en kort stund så ringer han tillbaka. I mitt mejl står det att jag varit arg, att jag inte är nöjd, att jag lugnat mig och kunde därför ringa men fick inget svar och mejlade då. Nu blir jag nästan ännu argare. Ingen gång under dagen har han bett om ursäkt. Inte ens när han säger att mattan inte fanns men den kommer imorgon. När han ringer nu så hänvisar han till mitt mejl från i höstas.

I höstas skickade jag ett mejl med bilder på köket samt måtten. Allt för att de inte ville komma hit under rådande pandemi. Det kan jag förstå och skickade naturligtvis mejlet. Innan jag skickade det så pratades vi vid på telefon. Där jag frågade om det går att de kommer den 11 januari. Det borde gå är svaret. Eftersom de inte jobbade veckan innan så kunde de inte tidigare. Vi kommer överens om att jag skickar hur det ser ut för oss i mejlet och han bekräftar när det går. Jag skriver i det att vi räknar med köket i början på vecka 3 och de kan komma under vecka 2.

Detta hänvisar han till i telefon. Nu ska tilläggas att när maken ringde så sa han det första att han som skulle komma till oss igår var sjuk. Varför sa han det om de ändå inte hade tänkt komma. Eftersom han trodde de hade hela vecka 2 på sig. Han hade vecka 2 på sig att komma med ett datum. Eftersom han inte återkom så förutsatte jag att det gick den 11 januari.

Senare hördes vi en gång till på hösten. Jag hade begärt en prisuppgift och skulle få det enligt butikssäljaren av han som kom ut och mätte köket. Jag mätte köket själv och mejlade in det tillsammans med tiderna. Han återkom inte med tid eller med prisuppgift. Jag hör av mig igen. Då får jag till svar att det var en miss från honom och här var priset. Han kunde skicka offerten om jag ville. Jag svarade att det behövdes inte. Jag frågade igen, den 11 januari går det bra? Svaret, det borde gå.

Sedan hörs vi inte igen förrän igår. Om du var hantverkare, borde inte man inte höra av sig till kunden och säga när man kommer. Eller dyker man bara upp vilken dag man vill? Eller jobbar alla kunder hemma så det är bara att knacka på dörren kl 07.00? Och om kunden då inte är hemma och öppnar så är det kundens fel?

Han sa att han fått ett tråkigt mejl. Ja sa jag. Men jag skrev också att ni löst det men inte igår. Nej, för han hade ju hela veckan på sig. Är det mitt fel att han inte gjort som vi kommit överens på telefon? Är det mitt fel att han inte tar in information? Först i mejlet skrev jag att jag precis hade ringt. Det hade han inte läst. Och tyckte att det kan jag inte gjort. Han hade ju minsann haft telefonerna tillgängliga. Han hade ju också butikens telefon. (Vilket lät som att det var synd om honom.)

Mitt svar: ja, du var nog upptagen i telefon då. Jag ringde på ditt nummer och inget svar. Därför skickade jag mejlet. Inte en gång ber han om ursäkt. Han tycker att problemet är löst. Dessutom så behövdes ju underarbete som vi inte hade meddelat. Haddock kom en stund då. Fast jo, det har vi. Vi har pratat om det i butiken och du och jag på telefon om att avlopp ska flyttas så vi kommer såga i golvet.

Då går han till offerten och läser för mig. Men det står ju inte i offerten. Den skickade jag ju till dig i höstas. Mitt svar igen: Nej, det gjorde du inte. För jag ville bara ha en prisuppgift och det räckte för mig muntligt. Jaha, fast jag pratade med din man och skickade den då. Mitt svar IGEN: Nej, det var mig du pratade med. Och jag nöjde mig med det muntligt. Jaha, så var det kanske.

Med tanke på hur mycket fel det är i hans version mot vad som har hänt så undrar jag om vi får någon matta. För efter ett tag så fanns det ju viss del underarbete med i offerten. Jag vet att det råder en pandemi. Jag vet att det kan vara svårt att lösa vissa saker. Men om man inte kan utföra sitt jobb så kanske man ska stänga verksamheten och hitta på annat att göra under tiden.

Om han kommit hit och mätt hade det blivit bättre? Tar han in information lättare när han är på plats än på telefon? Jag vet inte. Men man kan inte skylla allt på en pandemi. Då skulle han ha ringt och sagt det innan beräknat datum han skulle vara här. Vi har det lite körigt nu, så vi kanske inte kan komma på ett exakt datum. Går det bra att vi hör av oss strax innan i den veckan och ger dig dag? För han har ju inte fått veta allt som pågår i vårt kök. Det är ju andra som också vill in och göra andra saker. Vi ska ha upp plåten till exempel.

Ingen ursäkt blev det. Det enda jag fick vara att han tog på sig att han missat att det var bestämt den 11 januari. Han tog på sig, inte samma som en ursäkt. Resten av samtalet kändes det som att det var mitt fel att det blivit som det blivit. Fast det tar jag inte. Kanske därför det blev ett långt samtal.

Det blev målat som planerat. Med enda skillnaden att jag hade inte ett golv att täcka innan jag målade. Det räckte med att skydda fönster och tak. Får se om det kommer någon mattläggare idag. Och om det kommer någon matta imorgon. De hade glömt, varför fanns annars inte mattan?

Kommer upp mässingplåt på stor del. Och jag har målat bakom kylen.
Här blir det svart där det är svart.

Ta hand om dig så hörs vi imorgon. Förhoppningsvis Haddockfri.