Då kan det hända att man utvecklas och inser saker. Jag har bara haft tråkigt och inte utvecklats så mycket idag. Det jag har gjort är att jag har sovit och tänkt på tider som varit. Idag för ett år sedan så höll jag till i soffan på altanen. Inte hela dagen men en del av den. Det var en skön dag men inte med samma värme som idag.
Exakt ett år sedan.
Som ni ser på bilden så är det lite blåsigt och svalare. Skönt att vara ute i med långärmat och en poncho. Inte mammas favoritfärg på mitt huvud, men jag tycker det är fint fortfarande.
Idag för två år sedan, då var mamma och hennes sambo här. Det var sista gången mamma var och hälsade på. Mamma och jag hade bestämt att i år så skulle vi se till att hon orkade åka hit igen. För att kunna se allt som hänt i trädgården. Hade hon kommit idag så hade hon fått se den japanska lönnen och smällspirean. Nyheterna som hon aldrig fick ta del av.
Exakt två år sedan.
Vi sitter under solseglet och fikar. Det är inte heller så varmt för två år sedan. Man kan se i högra hörnet att carporten håller på för fullt att byggas färdigt. Idag är den klar och även asfalterat helt under. Mamma fick aldrig se det. Jag kommer att fortsätta se på bilder och minnas. Jag kommer också ta nya bilder och göra nya minnen alla med mamma med mig.
Idag har varit en sådan dag. En dag med mamma. Tråkig och minnesvärd.
Ibland har man tråkigt. Inget händer och man har inget att göra. Då har man heller inte så mycket att skriva om. Vilket kan leda till tråkigt blogginlägg. Faktum är att det är bra att ha tråkigt ibland. Det är bra att inte hela tiden vara stimulerad.
För om du aldrig har tråkigt så har du heller aldrig roligt. För du skulle inte vet att du hade roligt då. Jag ska fortsätta ha tråkigt idag. Jag ska njuta av att ha tråkigt. Jag ska också njuta av att vädret är bra. Att det är lagom varmt och att livet lagom just nu. Lagom tråkigt.
Jag har en kund som vid varje leverans de två senaste åren har frågat mig de om jag har sminkat mig? Jag har svarat nej, om inte alla, nästan alla gånger på den frågan. Då kommer motfrågan: Varför inte då?
Ja, varför inte då? Vad är det som gör att vi sminkar oss? Är det för att göra oss fina för andra eller för oss själva? Inget illa om min kund. Hon undrar bara. Hon är alltid själv sminkad och skulle aldrig någonsin kunna tänka sig att vara utan smink. Inte hemma ensam eller utanför hemmet. Hon har alltid smink. Det är helt okej med mig.
Frågan är vem vi sminkar oss för? Jag har aldrig sminkat mig speciellt mycket. Sedan började jag med att sälja hudvård och makeup. Då började jag använda mer och mer makeup. I början sminkade jag mig mycket för att prova. Det är svårt att sälja något när man inte vet hur det fungerar. Men jag har alltid sålt mest hudvård. Om du tar hand om din hud så behöver du inte så mycket smink.
Efter en tid så hade jag provat det som behövde provas och hittat det jag tyckte om och fortsatte med det. De senaste två åren har det inte funnits ork till att sminka sig. Jag har inte alltid haft ork till att tvätta ansiktet heller. Men det märks. Som om man låter bli att borsta tänderna. Ansiktet har alltså prioriterats i att tvättas mot att sminkas. Bara av orkes skäl.
Igår sminkade jag mig lite grann. Lite rouge, lite fransar och lite ögonbryn. Inget på läpparna. Sedan bjöd maken på middag ute. Vem sminkade jag mig för? Vi gick ut och åt för första gången på jag vet inte när. Sminkade jag mig för alla andras skull eller för min egen? Jag satte på en fin blus och höll på att gå med sneakers till det. Men hejdade mig och satte på mig ett par finare skor.
Jag skulle vilja påstå att allt gjorde jag för min skull. För att jag mår bra av att få piffa till mig lite. Problemet är att jag har antagligen fel. Antagligen så mår jag bra av att piffa mig och få göra mig fin för att andra ser mig. Även om jag skulle vara hemma och vara piffad så kan någon komma och ringa på dörren. Vilket gör att jag mår bra med att vara i ordning för oförutsedda saker kan hända utan att jag bryr mig om mitt utseende.
För det är andra som gör att vi bryr oss om oss själva. Det är för att vi bryr oss om oss själva som vi bryr oss om andra. Lite hönan och ägget, vad kom först? Mest är det nog för att andra bryr sig. Vi har vuxit upp med att människor påverkar oss på olika sätt. Mamma påverkade mig till att sträcka på mig. Men andra negativa saker som kunde komma från andra räcker med en gång så sitter det för resten av livet. Uppsträckningen krävdes många tillsägelser. Giraffen satt kvar men inte resten av livet. Inte flaggstången heller.
Saker påverkar oss till att vi vill se fina ut. Vi vill inte att någon ska ge en kommentar om vårt utseende om det är negativt. Jag skulle inte gå till en kund i trasig mjukisbyxor för att leverera produkter. Jag kan åka osminkad med rent ansikte men inte smutsiga och trasiga kläder. Jag kan åka och handla smutsig om det är i mina trädgårdskläder. Då vet alla varför jag är smutsig. Så svaret är att vi gör det för andra. Frågan är vad vi är bekväma med att andra ser oss i?
Mitt svar är varje gång till min kund: För att jag är fin med smink och jag är fin utan smink. Hon har svårt att förstå det så nästa gång vi ses igen kommer jag antagligen få frågan ännu en gång. Det viktiga är att jag är nöjd med mig själv och jag tycker att jag är fin som jag är. Även i smutsiga trädgårdskläder.
Det begav sig till favoritbutiken i stan. Där alla växter finns. Tydligen hade jag varit snäll i år för jag skulle få blommor i present. Det blev det också, eller nästan. Jag var på jakt efter en magnolia. För att ha mamma lite närmre. Fast det kan jag nog inte. Att sitta i hennes fåtölj varje dag är nära. Men hennes magnolia var lite extra.
Alla sa att den skulle inte klara sig där hemma i byn. Men det gjorde den. Den är idag efter många år i mammas omsorg en jättebuske. Den ville blomma tidigt i år så frosten tog några av knopparna. Men som vanligt så bryr den sig inte om vad alla säger och fortsätter att växa.
Bara för det så skulle jag vilja ha en magnolia. Jag tycker också de är väldigt fina så det kan ju vara en anledning med. Hur som helst, vår tomt har inte plats för en flera meter stor buske åt alla håll. Jag har läst på att det ska finnas varianter som är träd. Eventuellt så är det uppslammad buske. Det spelar mindre roll, det som spelar roll är att om den är ett träd så kan den bli hög och yvig där uppe. Så att platsen är kvar att röra sig under på gräsmattan.
Nu var det ju så att det fanns ingen magnolia alls. Och det går heller inte få tag på någon. Än. Det pågår tydligen en pandemi och alla pysslar om sina hem och trädgårdar. Så det är visst lite svårt att få tag på plantor. Jag kan beställa och kanske få en i höst eller nästa vår. Jag ska leta vilken variant jag vill ha också beställer jag.
Men det går ju inte för sig att inte få present nu. Därav nästan blomman i present. Jag råkade se en japansk lönn det första jag gjorde när jag letade efter magnolian. Jag blev kär vid första ögonkastet. Men jag letade ju magnolia då så jag strök bara med handen över den och gick vidare.
Jag bad personalen om hjälp i fall jag missat någon magnolia, vilket jag inte hade. Då råkade jag se en fantastisk uppslammad smällspirea. Den var jättemörk, nästan svart, i bladen. (Vilken skulle passa perfekt i min lilla rabatt.)
Vi åkte en tur till handelsträdgården för att se om något fanns där. Ingen magnolia där heller. Vilket jag inte trodde eftersom det är sommarblommor och grönsaker som gäller där. Jag ville ändå titta. Det kan eventuellt ha följt med två dahlior hem.
Lite lunch för att samla tankarna och sedan tillbaka för att köpa mina presentER. Det blev presenter både från maken, svärmor, svägerska och systerson till maken med hem. En japansk lönn från maken och en smällspirea från övriga familjen i skaran. En japansk lönn är svårt att säga att det är en blomma. Smällspirean har blommor i alla fall. Lite blomma blev det, trots allt.
Japanska lönnen.Smällspirea sticker upp så fint ovanför alunroten i zinkhinken.
Smällspiran fick sin plats i rabatten idag. Den fick vara på platsen där alunroten var innan. Den försvann i rabatten. Det blev bara en mörk fläck. Alunroten flyttade upp i zinkhinken och smällspran fick ta platsen som nu var tom. Jag är mycket nöjd. Flyttade lite andra växter i rabatten när jag ändå höll på. Den japanska lönnen däremot kommer att få flytta runt i kruka lite grann innan den kommer i jorden.
Jag vet inte alls vart jag vill ha den. Mer än på baksidan. Om jag hittar en magnolia så kanske de kan vara ihop. Lönnen kommer bli ungefär en och en halv meter hög. Samma som smällspirean. Men den kommer bli betydligt större i omkretsen på kronan. Upp till två meter. Jag behöver tänka lite innan jag placerar den. Gärna ett skyddat läge också. I sol till halvskugga. Krukan kommer nog att flyttas lite då och då för att få känslan.
Idag ska jag fira hela dagen. Att jag är ett år äldre. Maken bjuder på date ikväll. Svårt för honom att toppa allt han annars gör. Frukost på sängen är en självklarhet. Eftersom jag får det alla andra dagar, (förutom söndagar eftersom jag ger tillbaka då), så blir det det även på födelsedagen. Inget trädgårdsarbete idag. Ingen tvätt som behöver göras. Idag blir en dag som firas hur jag vill. Kanske i trädgården. Det återstår att se.
Vi har tittat på Raya och den sista draken i helgen. En fantastisk film. Om du inte sett den så gör det. Alla borde se den. Den handlar om människor mer än drakar. Drakarna är med som en kit för att hålla ihop mänskligheten.
Så är det på många sätt. Vi kan inte hålla sams utan att någon är med och medlar. Kanske inte alltid men det känns så ibland. Alla krig mellan månniskor. Vi krigar för att vi har olika religioner. Vi krigar för att vi har olika hudfärg. Vi krigar för att vi vill ha makt. Varför kan vi inte bara vara sams?
I Raya så var det väldigt fint berättat. Hur människor på grund av drakarna kunde hålla sams men när de försvann så började de bråka. Mycket bra sensmoral i den filmen. Vilket det ofta gör i Disneys filmer.
Varför kan vi då inte hålla sams. Kanske är det som Hjalmar Söderbergs sa:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”
Allt vi gör är för att vi vill bli älskade. Det är det enda som vi vill i världen. Att bli älskad. Om vi ser på min äldsta son så visar det hur svårt det kan vara. För att bli älskad så måste man passa in. Det finns så många sociala koder som måste fungera innan du har en chans att bli älskad. För om du inte passar in så åker du ut.
Du blir nästa steg att få bekräftelse på att man kan och är bra. Om du åkte ut så måste du bevisa att du är duktig. När du inte kan det så går du in och mobbar. Om det inte fungerar ja, då behöver alla veta att du finns. Eftersom du inte är älskad så får det bli genom förakt. Bara någon vet att du finns.
Jag hoppas att vi alla kan stanna och tänka till ibland. Vad är det som gör att den andra människan agerar som den gör? Vad är det som gör att personen beter sig som en hemska människa? Har det hänt något? Hur ska jag då göra? Vi kan inte älska alla kanske. Men vi kan se till att inte avsky någon. Vi kan se till att alltid lämna en möjlighet för alla att hitta rätt väg.
Nästa gång du möter en person som beter sig illa, tänk på Hjalmar. Vad är det som gör att personen inte blivit älskad. Försök att se det positiva och lämna situationen utan att bete dig illa tillbaka.
Desto mer tid som förflyter desto mer ökar saknaden. Jag har har olika stadier i hur det är. Jag har haft stora gråtattacker. Jag har haft små. Jag har saknat utan gråt. Jag har skrattat åt minnen. Jag har saknat lite mindre. Jag har känt en känsla av välsignelse. Allt är bara en stor sorg som nu blir större när jag väl börjar förstå.
Jag har skrivit om Sorgens år, https://josefinsdagbok.se/sorgens-ar/, där jag har insikt. Men ändå inte. Jag vet vad som kommer ske fast jag förstår det inte. Det är min födelsedag som närmar sig som är problemet. Alla dagar som jag nu inte kan dela med mamma.
Mammas sista tre år i livet var inget bra. Mamma var instäng i en kropp som inte kunde göra något för henne. Hon kunde styra vänsterhand halvbra. Hon kunde inte prata och få fram vad hon ville. Ja och nej frågor fungerade heller inte alltid. Det var inget liv. Inte för någon. Men att ha gått från att vara aktiv och väldigt med i tanken till att inte kunna någonting, inte ens att tänka, det är inte värdigt.
Mamma och jag hade massor av tid tillsammans dessa tre åren. Vi kunde inte göra något av det mamma tyckte om. Så det viktiga var bara att vi hade tiden tillsammans. Mamma tyckte om att vara i skogen. Mamma tyckte om att läsa. Mamma tyckte om allt som var omöjligt att göra de sista tre åren.
Vi skaffade böcker att lyssna på men det gick inte. Hon orkade inte ta in det som hon hörde. Vilket var tydligt när vi umgicks också. Många gånger så var vi bara tysta tillsammans och hon kikade på mig ibland för att se att jag var där. Ibland kunde hon orka att se på TV. Då behövde det vara sådant som var enkelt att följa. En gammal deckare i långsamt tempo, Mord och inga visor till exempel.
Då hann hon med. Inte hela handlingen med alla säkerhet. Fast det viktiga var tiden. Tiden vi hade tillsammans. Jag satt i hennes fåtölj och hon bakåtlutad i sin rullstol. När det var reklam så kikade hon på mig. Ett tecken som visade på att hon ändå förstod att det var något att se däremellan.
Mamma läste många deckare i sina dagar. Tittade på många mordhistorier på TV. Det var något som fick hennes hjärna att arbeta. Hon var väldigt duktig på frågesport. Hon hade en allmänbildning utan dess like. Idag finns saknaden kvar. Mammas intresse för frågesport har jag inte. Men deckare ser och läser jag gärna.
Skogen har inte varit ett favoritställe för mig. Förra året så började jag att vara där. Till mammas glädje. Hon fick av blåbären som jag plockade. Dock så plockade ju aldrig mamma själv bär. Svamp värmer hennes grej och skogen i sig. Hon tyckte om att bara vara omgiven av skogen. Även om hon inte plockade själv så åt hon gärna de som jag plockat.
Alla minnen som vi samlat på oss tillsammans finns kvar. En del blir man påmind om efter att titta på bilder. En del poppar upp efter en händelse eller ett ord. De kommer för alltid finnas. Tillsammans med andetagen så fins minnena. Och saknaden…
Sommaren är här och det är underbart. Dock så har pollen blivit lite av en känslighet här hemma. I några år har maken känt av det. Jag har nyst lite i bland om det har varit mycket. Som 2019. Då var det hemskt. Kommer ni ihåg efter den otroligt heta sommaren 2018. Då trodde alla växterna att de skulle dö så de öste ut pollen 2019. Det var gult täcke. Inte som nu att allt blir lite gult. Det var ett ogenomträngligt gult täcke.
Den sommaren så kände jag av pollen också. Detta året så har minstingen börjat känna av det. (Inte covid-19, han är testad många gånger.) Kanske börjar vi alla bli mer känsliga i vår familj eller så är det klimatet som ger igen. Vår fina jord vi lever på ger tillbaka för att vi inte tar hand om henne. Jag vet inte, något är det.
Även om vi alla känner av pollen så är sommaren underbar. Varmt väder och naturen börjar leva igen. Allt som gått i idé börjar komma fram. Precis som oss människor. Vi börjar också komma fram och är utomhus.
På äldsta sonens brf så håller jag på att planera för en sommaräng. Igår var jag uppe med bästa grävaren som skulle kolla på vad det kostar. Han räknade ut att det skulle gå åt tio vänder med släp och frakta bort. Och då är det inte ett bilsläp vi pratar om. Jag tror det kommer bli ljuvligt med en sommaräng. Den kommer glädja oss människor. Men framförallt så görs den för humlorna och bina. Att det ska finnas mat till alla.
Äldsta sonen har en jättestor innegård. Så det finns plats för fotbollsplan, fruktträd och en lekplats samt grillplats. Det finns också utrymme för en boulebana som det finns planera på att anlägga. När man har så stor yta att förfoga över så kan man se till att vara snäll mot vår insekter. Den biologiska mångfalden är säkrad på en tomt snart.
Idag blir det inte så många knop. Thujorna ska få vatten. Det är det enda som står på agendan idag.
Jag minns inte alla dagar i mammas liv. Största anledningen är att jag inte fanns de första 34 åren av hennes liv. Sedan minns man inte allt från första dagen man föds. Frånsett detta så minns jag inte alla dagar av mammas liv. De dagar jag minns är jag mycket glad över att minnas. Min mamma är den bästa av alla mammor och en underbar mormor. Även de gångerna man kom hem till barnvakten och hittade minstingen högst upp i bokhyllan.
Bokhyllan som så klart inte var förankrad i väggen. Hyllan höll och hyllan stod kvar. Minstingen var glad. Mormor var glad, mamman till barnet var lite mindre glad. Men ett minne jag bär med mig med glädje. Mamma var en person som var orädd. Hon kanske inte var det från sin första dag i livet men hon var det sin sista dag i livet.
Jag fyller år snart. Mamma kom alltid med liljekonvaljer till min födelsedag. Även om våren hade varit sen (som detta året) så kom hon med de få blommorna som fanns. Ibland kom hon med så många att doften tog över hus och hem. Jag älskar liljekonvaljer. Anledningen till det är min mammas kärlek till blomman. Ett minne som jag också bär med mig med glädje. På min födelsedag kommer det dock vara ett tungt minne.
Jag minns inte varenda dag. De dagar jag minns är som om att jag skulle minnas varje dag. Varje dag som mamma gjorde skillnad för mig och så många andra. Jag minns hur mamma om och om igen sa till mig att sträcka på mig. Jag har varit lång hela mitt liv. Mamma var också lång hela sitt liv. Utan mamma hade jag inte varit stolt över min längd. Jag hade inte använt högklackat som är så snyggt. Jag minns alla uppsträckningar med glädje.
Mamma och jag fick för lite tid tillsammans. Mamma hade många år kvar i själen men inte i kroppen efter stroken. Mamma var otroligt stark och det kommer jag minnas. En styrka som hon gett vidare. En styrka att tro på sig själv men också att våga visa svaghet. För det är en styrka i sig.
Ett annat minne av mammas orädsla är när mamma står i skyliften högst upp vid nocken på uthuset. Uthuset i två våningar. Och målar. Hon är den som är där uppe i en svajig skylift för hon var inte höjdrädd. Jag kommer heller aldrig glömma hennes svar när någon där nere visade lite oro över höjden, Håll käften! Det var svaret. För hon behövde ingen som oroade sig. Bara hon fick måla klart.
Jag minns inte varenda dag men jag minns och det räcker. Även om det var för lite tid så fick vi ändå mycket tid. Tid som faktiskt mamma gjorde rätt saker med. Mamma väntade inte på att det skulle komma en bättre tid. Mamma gjorde nu. Det är något jag bär med mig och minns. Att våga säga ja till saker som är nu. Att inte vänta på senare.
Mammas liv var ett rikt liv. Det fanns mycket jobbigt i hennes liv men också mycket kul. Ibland gav hon vika men aldrig när det var viktigt. Som att hon lät mig drick ljummen saft istället för välling. Då gav hon vika och mina mjölktänder var svarta. På riktigt, svarta. Mamma visste att det var ingen viktig match, för då hade hon aldrig vikit sig. Hon lät mig vinna för det spelade ingen roll. Idag har jag friska vita tänder. Då var jag nöjd och glad, vilket gjorde mammas liv lättare.
På samma sätt som hon vek sig för min saft så vek hon sig när jag skulle äta. Jag fick sitta i barnstolen liggande så jag hade bordet framför mig. Jag fick äta på behörigt avstånd från resten för att jag åt med hela mig. Det var mat överallt. När jag var klar så tog mamma mig och stolen och ställde in i duschen. Det gjorde mammas liv lättare att låta mig äta själv än att försöka mata mig under protest.
Hon visste alltid när det var en match hon behövde ta. Jag har lärt mig från mamma när jag behöver vika mig. Jag har också lärt mig när jag behöver ta matchen. Mamma tog ofta matcherna. Men då för mig eller någon annan. Oftast inte emot oss barn. Inte för att det alltid var lättare. Med oss behövde hon inte ta matcherna när det var viktigt. Vi tog inte matchen mot mamma. För det hade varit lönlöst. Jag var mycket medveten om det.
Jag visste ju också att mamma var den bästa som fanns till min hjälp när det behövdes. Vilket det gjort ganska många gånger genom livet. Mamma har alltid funnits där. Det gör hon än. Genom minnena. Även att jag inte minns varenda dag.
Kanske att jag kan skaffa det där växthuset. För jordärtskockorna tar sig i hinken. Jag kan inte vara annat än nöjd över att min trädgårdsmästaretalanger utvecklas hela tiden. Jag tycker om jordärtskockor så det ska bli spännande att se hur det går med skörden. Det tråkiga är väl att jag inte kommer kunna ta åt mig äran. Äran ligger hos skockorna. När du planterat en jordärtskocka på friland så kan du nästan aldrig bli av med den. Mina är i hink (som ni ser).
Mina jordärtskockor.
Det som jag har tagit livet av (än så länge) detta året är mina julrosor. Jag har två murgrönor som inte heller är så glada. De är inte döda, bara mindre glada. Annars lever nog allt av det som planteras. En av mammas klematisar hänger på en skör tråd. Fast där chansade jag j också med att sätta den i en kruka. Det verkar den inte vara så glad i. Jag satte läkar förra året som jag fick av en vän. De har kommit allihopa. Jag visste inte vad det var för lökar. Nu vet jag.
Tulpanen är ljuvlig.
Det blev ett gäng i hörnet av tunnan också. Vi har klippt gräset några gånger så i gräsmattan är inte bästa stället. Jag tycker dock att där i hörnet gör inget om det också blir lite högt gräs. Sedan när blommorna vissnat så trimmas också hörnet.
Nu hoppas jag på stor skörd från skockorna. Så jag kan utöka projektet med att odla saker som går att äta. Det enda ätbara som odlats innan är örter och smultron. Förra året tillkom björnbär och minikiwi. Björnbären har jag förhoppning om att de kommer att komma kiwin är tveksamt. Mest för att vi har för kall växtzon. Hoppet är det sista som överger oss, hoppet är alltså kvar. Nu är nästa soppa på skocka. Får se vad nästa blir efter det.
Igår så kom den sista asfalten på plats på vår uppfart. Mycket skönt. Vi har under några år nu haft en grusplan under carporten. För uppfarten är det sista som skulle göras. Förra året kom vi överens med grannarna att vi skulle asfaltera om vägen som vi har tillsammans. Det smartaste då var att asfaltera om uppfarten och göra nytt under carporten.
Underarbetet gjortLilla lastbilenNästan klart.
Idag ska vi få köra på uppfarten. Känns mycket högtidligt att få köra in bilen i carporten för första gången. Nu ska jag vara med på digital student.
