I prövningar blir vi starka?

När man utsätts för prövningar, det är då man växer. Är det inte så? Vad är det då som gör att vi klagar så när vi begränsas? Vi har blivit begränsade för att gå på krogen, för att det pågår en pandemi. Det klagas det på. Flera yrkesgrupper som drabbas och kanske kommer att dö bort för att vi inte får dricka på lokal.

Det är ingen som klagar på det sättet för yrkesgruppen som blir extra utsatt för att vi ska gå på krogen. Vårdpersonalen. De som vårdar oss som blir sjuka för att vi är ute och festar. Det är inte lika stora klagomål om den yrkesgruppen. Den yrkesgruppen riskerar att dö på riktigt, av smittan. Men dricka måste vi annars dör vi. Vilket stämmer om vatten. Ingen annan dryck.

Vi klagar på att hela fiskekåren kan gå i stöpet för att fiskekvoterna halveras eller begränsas på olika sätt. Men vi tänker inte på fisken. Fisken som riskerar att dö ut och aldrig komma tillbaka. För att vi måste fiska och tjäna pengar.

Jag tror inte det finns någons som gör begränsningar bara för att de kan. Jag tror att de allra flesta restriktioner beror på kunskap och utredningar på vad som sker annars. Och ja, ibland måste vi göra kalkylerade gissningar för att det har aldrig hänt innan. Men det är ändå någon med kunskap som gör bedömningen.

Jag skulle kunna tänka mig att pandemins restriktioner kan komma att visa sig vara för kraftfulla i vissa fall men också kanske inte kraftfulla nog i andra fall. Det är svårt att veta nu. Men någonstans måste vi göra något och då får man följa det som sägs av de som har positionerna.

När det kommer till fisket så blir jag ledsen över att vi är viktigare än fisken. Det är flera fiskeverksamheter som jag har hört lider av att någon tagit beslut utan att rådfråga yrkesmännen. Men det går ju inte så bra. Det är en jävsituation, eller hur. Klart att fiskarna vill ta upp så mycket de kan för att överleva. De vill också ha kvar till senare. Jag skulle ändå tro att deras uppskattning ligger åt fördel för inkomster mot inte.

Den senaste jag läste om var på svt.se. Ni kan läsa via länken. Den handlar om fiskare som nu har fått halverat kvoten och vissa kommer inte överleva tappet på att inte få mer i kvot. Fast är det värt att inte ha fisken kvar i framtiden? För det står också att det eventuellt var så att de skulle fått 0 i kvot. Men bedömningen blev att arten skulle klara av en begränsad fiskning detta året. Ny bedömning för nästa år.

Har det inte varit så i alla tider att nya arbeten och yrken har tillkommit och försvunnit? Det är klart att jag skulle vara rädd för vad som hände med mig personligen om jag begränsades så kraftigt att jag kanske inte skulle överleva med så små inkomster. Men är det värt priset? Det är min fråga. Är det värt att så många människor dör i pandemin eller att en hel fiskart försvinner, för att vi ska ha det enkelt? I prövningarna är det vi blir starka.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Sätta i halsen

Maken dör ju, som ni vet, av det mesta. Att sätta i halsen dör han också av. Det händer inte så ofta att han sätter i halsen. Vilket är skönt. Denna gången var det inte maken som satte i halsen, men dog, det gjorde någon i alla fall.

Denna gången var det jag som satte i halsen. Rejält. Jag skulle tugga klart, eftersom jag alltid måste göra mer än en sak åt gången så drog jag samtidigt efter luft för att säga något. Man ska inte prata med mat i munnen. Det vet jag. Men man kan andas, tugga klart och sedan prata. Trodde jag.

Det brukar gå bra. Inte denna gången. Jag fick ner något i lungorna av gårdagens lunch. Jag hostade tills jag klöktes och tårarna tryckte fram. Ändå kan jag inte låta bli att skratta. Jag kan inte andas. Jag kan inte prata. Men skratta och hosta samtidigt går bra.

Maken sitter bredvid och vet inte vad han ska göra. Ska jag klappa dig på ryggen. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag kan inte Heimlich så därför sitter jag bara och tittar på dig. Jag vet inte vad jag ska göra. Du dör ju. Denna gången är det du som dör!

Jag får fortfarande inte fram något. Och maken talar om att han kan inte Heimlich så om det skulle behövts så är jag körd. Det är ju tur då att jag vet hur man gör ensam. Jag kan lära dig. Men maken kan läsa detta hur många gånger som helst. Om han skulle komma i sitsen där kunskapen behövs så skulle hans panik vara så stor att det är blank. Detta är till er alla andra.

Om du har fått något så stort i halsen att du verkligen inte få någon luft och är ensam. Då ska du ta sats och springa in i en vägg med ryggen först. Det bästa är att göra det upprätt så att det som fastnat kan åka upp och ut. Om du slänger dig på rygg på golvet så kan det få motsatt effekt. (Det borde jag inte skrivit. Maken läser bloggen och om han skulle komma ihåg något är det detta. Men inte att det är det han INTE ska göra. Han skulle slänga sig på rygg.)

Jag behövde inte utför Heimlich på mig själv. Jag hostade tills det löste sig. Biten kom aldrig upp utan den är kvar i lungorna. Men jag kan andas igen. Maken däremot är säker på att jag kvävdes. Tårarna rann länge efteråt så det var obehagligt. Men jag dog inte, inte denna gången heller.

Vi får se om jag dör under helgen. Där jag bor så finna det fullt av korsspindlar. Jag har bara sett dem vid ingången till huset. Men det är säkert 15-20 stycken. Om inte flera. Jag har nog aldrig sett så många korsspindlar på samma ställe tidigare. Jag hatar spindlar! Det är inte många saker jag hatar. Men spindlar är en av dem så är på den listan.

Jag kan avsky, tycka illa om eller att något är obehagligt, men hata, det är för mig ett starkt ord. Spindlar hatar jag. Så länge de håller sig där jag inte ser dem så går det bra. De kan få vara i naturen också. De får aldrig bra inomhus och absolut inte där jag är. Då är de döda spindlar.

Maken tycker heller inte om spindlar. Han hatar inte som jag. Men han tjuter mer än mig om det dyker upp en oförväntat någonstans. Eller inte ens oförväntat. Han kan veta att det är under en sten eller virke som legat ett tag. Ändå tjuter det till när han ser den.

Jag lär inte dö av spindlarna heller. Även om korsspindel är en av de giftiga spindlarna som vi har i Sverige så lär den inte döda mig. En större sporrspindeln är för övrigt Sveriges giftigaste spindel om någon undrar. Om du blir biten av den så är det lite värre än ett getingstick.

En av korsspindlarna utanför ingången. Inte liten heller.

Med eller utan spindlar, ta hand om dig. Vi hörs imorgon (om inte så vet ni varför, antingen kvävts till döds eller biten av en korspindel).

När det inte blev som det skulle

Jag har gått igenom ett antal alternativ för att lösa det för mina växter som behöver vinterförvaras. Jag får alltså (med största sannolikhet) inget bygglov för ett växthus. Som jag skrev om igår. Jag har lagt ner det och försöker tänka nytt.

Nytt kan vara att sätta upp ett på långsidan mot grannen. Andra sidan har vi carport och förråd samt uppfart. Den enda ytan på andra sidan är där bygglov inte beviljas. På den långsidan mot grannen finns yta som inte är byggd på. Det är där skämshögen är idag tillsammans med varmkomposten, regntunnan och lite annat skrot.

Allt det går att flytta. Det som inte går att flytta är fibern och fjärrvärmen. Båda dessa går in i huset på den sidan. Så om det skulle bli där och inte täcka ett halvt fönster (eller helt) så skulle det max kunna bli 3×3 meter. Det skulle också behöva bli måttbeställt (mycket dyrare) för att kunna fästas under takfoten på huset. Det i sin tur innebär låg takhöjd. Det skulle gå att sänka neråt men då behövs trappsteg på båda sidorna för att gå in och ur.

Annat nytt sätt kan vara att sätta det framför ett av våra köksfönster samt altandörren. Då skulle man gå ut direkt inifrån och ut i uterummet. Nackdelen med det är att jag får ett uterum som inte går att använda som växthus. Det skulle bli för varmt att vistas i för både oss och växter. Fast om man gör ett uterum så blir det skjutdörrar som går att öppna helt. Kanske går att ha det så. Växthus är det en ingång eller två men väggarna är fasta.

Ett tredje skulle kunna vara att bygga ett fristående på tomten på baksidan. På prickad mark. Då skulle det behöva vara litet för att få godkänt på prickad mark. En bygganmälan med godkännande behövs då.

Ett fjärde skulle vara att bygga där det var tänkt och se om någon anmäler det. Om någon anmäler det, då försöka få bygglov i efterhand eller i värsta fall sälja det och ta bort det.

Det enda som faktiskt är ett troligt scenario just nu är nummer två. Framsidan på den ursprungliga altanen, framför dörr och fönster. Trots att jag inte vill ha en pensionärskuvös. Konstigt nog vill jag inte det, med tanke på hur frysen jag är av mig. Det känns inte rimligt att lägga så mycket pengar på något som antagligen bara kommer användas till vinterförvaring av växter.

Jag skulle inte kunna plantera något där. Som jag hade kunnat i växthuset. Det skulle bli krukor samt något bord och någon stol. Inget planteringsbord eller liknande där som jag hade haft i växthus. Det blir så himla konstigt att tänka på att göra när det inte är det jag vill ha.

Det blev ju inte som det skulle i min tankar. Något som verkligen inte blev som det skulle var bostongurkan jag gjorde igår. Jag glömde bort att jag köpt västeråsgurka i tisdags. Jag glömde bort att jag inte kan göra den i helgen förrän på söndag. Jag hinner inte ens hämta sonens mat på fredag så det ska jag göra idag. Därför blev det som det blev när det inte blev som det skulle.

Jag hade inte allt hemma för att göra bostongurkan. Så det fick bli lite på en höft och byta ut lite saker. Västeråsgurkan var vit (den gröna var slut) så det kanske var en mening med det också. Att det inte skulle gå som det var tänkt, menar jag. Det hade dock varit trevligt med paprikabitar i istället för paprikapulver.

Bostongurka som inte är bostongurka på spisen.

Den var god, i alla fall varm, så jag hoppas den är god även när den svalnat och är kall. Den är upphälld på burkar. Så klart hade jag inte tillräckligt många små lediga så det fick bli blandad kompott. Upp och ner fick de stå och svalna. För det är bättre för konserveringen, oavsett storlek på burk.

Färdig röra.

Även om det inte blev som det skulle så blev det en bra dag. Idag är det lite för mycket på schemat så något får plockas bort. Jag har en make som hjälper mig att ha koll på min tid. Prioritera får jag göra själv.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Inget bygglov

Jag har kontaktat kommunen för att se om ja kan få bygglov för ett växthus. Det kan jag säga att jag inte får. Eller jag ska ta det från början.

Jag ringde och ställde frågan om hur jag skulle göra. Jag fick en massa frågor om hur och vart och när. Inte när men många frågor om var och hur. Jag svarade så gott jag kunde. I början så var det mer fokus på godkännande från grannar. I slutet på samtalet (det första) så kom frågan, men åt andra hållet? Hur långt ut skulle det gå utanför husets vägg. Knappt två meter, svarade jag. Då blev det inte så roligt. Det är tydligen prickad mark och inget bygglov kommer att ges.

Men jag fick en öppning. Han skulle kolla med en kollega som hade semester för tillfället. De kanske kunde tänka annorlunda och se hur andra gjort i området. Om någon annan fått godkänt på prickad mark. (Utan att haft en byggnad på innan). Andra samtalet så var jag lite på. (Läs mycket). Jag vill gärna ha ett växthus. Men det hjälpte inte.

Tredje samtalet så blev beskedet att jag fick gärna försöka söka bygglov men det skulle med stor sannolikhet bli avslag. Men vi får försöka. Det skulle inte heller behöva kosta något. För om det skulle bli avslag så kunde vi dra tillbaka ansökan och slippa avgiften. Som kan vara ganska mycket beroende på storlek och byggnadstyo etcetera. Riskfritt att försöka alltså.

Jag var lika på i tredje samtalet som var igår eftermiddag. Jag undrar då om jag skulle kunna få bygglov på ett uterum på sidan av huset i stället. Om jag bara har godkännande av grannen. Anledningen är att vår tomt har prickad mark överallt. Vi har liksom inte fyra och en halv meter åt något håll. Att då bygga något innanför den gränsen blir svårt.

Grannen närmast tror jag skulle godkänna det utan problem. Det skulle vara bakom deras garage så det skulle inte påverka alls. Nu är jag alltså i valet eller kvalet om jag ens ska försöka hålla uppe hoppet om att få till ett växthus på baksidan. Eller om jag bara ska strunta i det och gå på långsidan av huset. Vilket var mycket troligare att det skulle bl i godkänt (förutsatt jaa från grannen) som attefallshus.

Risken är att det är för mycket sol där. Det skulle vara söderläge. Jag är tveksam. Jag kunde också få göra ett fristående någonstans. Men då måste det vara helt fristående och inte i närheten av någon vägg. VI har inte det utrymmet. Jag är helt vilse i pannkakan nu. Jag vet inte hur jag ska göra.

Mamma, hur hade du gjort? Jag saknar dig. Alltid när jag frågade om växter så var svaret det ordnar du. Nu är ju frågan hur? Hur hade du gjort? Om du inte hade din mamma, som var expert, att fråga? Jag har tröstätit chokladpudding och vispad grädde idag bara för det. Det gjorde vi hemma ibland när jag var liten. Men mamma gjorde en stor skål och så tog man och skedade upp så mycket man ville ha. Jag hade mjölk på och mamma grädde. Igår blev det i glas portionerad med grädde.

Tröstpudding.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Dags för att skaffa ny jacka

För mig har den kommit, hösten. Jag fryser. Jag har kunnat riktiga sommarkläder i sommar. Sådant som är kort och visar hud. Till och med så mycket att jag har fått tillgång av D-vitamin. D-vitamin tas bäst upp via bålen. Jag har lyckats i sommar. Jag har haft bikini hela dagar på mig i sommar.

Men bara när det var varmt. Jag menar inte svensk sommar med halvblåsigt och 22 grader på sin höjd. Då fryser jag. Jag menar när det är 30 grader. Då mår jag bra. Eller om jag har täckande kläder så att knappt ingen hud syns så går det bra med svensk sommar. Annars får jag gåshud. Om jag får det så börjar jag snart att huttra.

Igår regnade det nästan hela dagen (precis som SMHI hade lovat, tänka sig). När det regnar så blir det ännu kallare. Då behövs tjockare kläder som täcker all hud. Jag har en mängd av olika varianter på täckande kläder. Kläder som är tunna men långärmat eller långt på nedre delen av kroppen, kjol eller byxor. Jag har tjockare av samma saker. Jag har ännu tjockare av desamma. Alla varianter av tjocklekar för att jag inte ska frysa.

När det blir kallt och vinter så är det termokläder som åker på. Minst långt på överdelen som går ner på underdelen. Alla varianter. Jag har dock inte hittat det perfekta plagget till vintern än. På sommaren är det ganska enkelt. Man kan ha flera lager. Även hösten går det bra. Kan till och med ha kjol på hösten men med tjocka strumpbyxor och eventuellt långa yllesockar på det med stövlar.

På vintern så är det svårt för att om det glipar någonstans så blir hela jag kall. Det kan glipa i ryggen. Även om jag hittar en tillräckligt lång jacka så är den för stor i övrigt så luften trycker upp underifrån och kyler hela mig. Eller så är ärmen för kort och handskarna likaså. Då kyls jag via handlederna. Då finns handledesvärmare till hjälp.

Jag har löst det än så länge utan att frysa ihjäl. Men det är sällan som det är helt bra. Det är bara nästan bra. Med stora halsdukar som täcker gliporna i nacken. Aldrig utan en buff som är tätt överdagen på huvudet och sitter tight mot halsen. Benen är också ett problem men om jag lyckas ha varma fötter och varm överkropp så går det tillräckligt bra. Förutsatt att skidor inte är det som ska utföras. Att snö kommer in vid anklarna går inte.

Jag har alltid tentaklerna ute efter varma kläder. Nu när det börjar bli kallt (fjorton grader är kallt!), så är de ute lite mer. Jag tror att jag nu har hittat den perfekta jackan till mig. Den skulle hålla mig varm om armarna. Ärmen skulle (nog) räcka till på mig också. Hög krage så att halsen är skyddad. Lång över rumpan. Det enda som det skulle kunna falla på är att den är ganska vid nertill. Att kylan kommer in underifrån.

Vad tror du? Finns det något annat skäl till att jag inte skulle skaffa en sådan här jacka?

Lånad bild. Min nya vinterjacka?

Jag önskar dig en härlig dag. För alla som jagade igår hoppas jag jakten var lyckad.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Kräftfiske

Jag gav ju upp om att regnet skulle sluta. Vilket var rätt beslut. Valet var att åka på kräftfiske eller att vara hemma och hoppas regnet skulle sluta för att få på sista lagret. Alla lager ska helst göras i ett svep. Nu blev det en natt under byggplast och sedan sista lagret.

Jag åkte på det årliga kräftfisket. Det är många år sedan jag var med sist. Mamma var dock alltid med. Det fiskas kräftor hemma i byn innan det är det stora Skabberaset. Det började med några få kräftor från ån till ganska många kräftor från ån.

Det viktigaste med kräftfisket är faktiskt inte kräftorna. För kräftor kan beställas och kokas utan att fiska själv. Kräftfisket viktigaste beståndsdel att att man ses. Ofta kommer många av kusinerna också. Och nu även kusinbarn. Snart är det väl också kusinbarnbarn.

Det är väldigt trevligt och en stund för att bara kunna vara lite tillsammans och få de senaste uppdateringarna i släkten. Det grillas också i grillkåtan. Och om det regnar som det gjorde i lördags så kan man värma sig där med.

Många korvar blev det. I omgångar.

Jag som kom genomfrusen av att försökt rädda en altan tyckte det var väldigt bekvämt att vara inne medan andra fiskade. Jag hann också få mina korvar klara innan resten av anstormningen kom. Regnet hade vett och ha ganska mycket upphåll under tiden. Men regnjacka och stövlar varpå så klart. Med jacka under. Det enda jag borde haft med var en varm dyna att sitta på. Det får jag lida för i några dagar nu. Tur jag har ett gäng citroner hemma.

Mindre kvar nu. De är skyddade för bananflugor. Det har vi mängder i år.

Kräftfiske blev lyckat. Jag vet inte hur många kräftor det blev men jag vet ändå att det var lyckat. Vi umgicks och skvallrade om det ena och det andra. Lyckat. Mamma hade varit mycket nöjd. Det var ändå lite sorgligt att det var första året som mamma inte kunde vara med. Fast det är tre år som inte kunde/orkade vara med så var det i år på riktigt. Innan fick hon skvallret efteråt. Som att storebror var precis som vanligt och berättade om det ena och andra. Eller att ett av kusinbarnen försökte rymma och blev buren tillbaka i regnbyxorna. I år får du skvallret så här, mamma.

Lördagen var lyckad och likaså gårdagen. Igår lyckades jag och maken få färdigt all behandling av våra träytor. Idag stämde SMHI:s prognos! Inget regn. Men väl så många hotande moln. Flera gånger så ville maken dra på plasten igen. Jag vägrade och svarade att det ska inte regna. Det gjorde det inte heller.

Idag däremot så ska regnet börja strax och hålla på hela dagen. Idag bryr jag mig inte om hur mycket det regnar. Om jag ska vara ute så har jag regnkläder. Altanen och staketet är klara. Det har torkat mer än en timma som är gränsen, så regna på.

Efter det så blev det värmedyna och ett antal citroner i glaset. Det blev genast bättre. Kuren med citroner får fortsätta några dagar. Sedan är det bara hålla tummarna för att det inte blir antibiotika som behövs. Värmedynan stängs av efter 90 minuter så den fungera alldeles utmärkt att ha i sängen. Det är lyxigt att lägga sig i en varm säng i ett kallt sovrum,.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ovett

Det hjälper inte att bli arg, jag vet det. Men igår var jag arg. Arg på att det regnade. Jag brukar tycka om när det regnar. Helst på nätterna. Vi behöver vatten. Växterna behöver vatten. Vi behöver växterna. Regn är bra. Ja. Men inte igår. Eller det hade kunnat regna igår men då ska inte SMHI säga att det inte ska regna.

Det är ovett. SMHI har krav på sig att de måste klara att ha rätt med en viss procent på sina uttalanden. Jag tror att de behövde ha 92 procents rätt tidigare. Det sänktes till 85 procent för något år sedan. För de klarade aldrig 92 procent. Eller vad siffran var. Kan ha varit 95 men tror inte det.

Hur som helst. I fredags så stämde väderprognosen.. Regn vid 20.00. Och då kom regnet. Jag har följt vädret ett tag för vi behöver behandla vårt staket och den nya altanen. När det görs så får det inte regna. Efter sista lagret så måste det vara regnfritt en timma.

Med staketet så var en timma tiden som gällde. Där gjorde vi de första stegen förra året. I år var det tvätt och sedan ett lager. Altanen skulle få sin första omgång. Det innebär tvätt, (tork), ett lager )tork två timmar), andra lagret, (tork fyra timmar), tredje och sista lagret för i år och sedan regnfritt en timma och sedan är allt frid och fröjd.

Igår var planen att göra alla strykningar på altanen. Tvätten var gjord. Jag hade räknat ut att jag behövde gå ut tidigt för att ha marginal om det skulle komma regn tidigare än vad prognosen sa. Det skulle börja kl 17.00. När man kollar samma dag så brukar det stämma ganska bra. Eller dagen innan. Innan det så hinner allt ändras.

Första strykningen gick bra. Andra strykningen gick bra. Då öppnar himlen sig ett par timmar in i torkningen är klar. Pressening på i panik. Det hällregnar och jag och maken blir dränkta. Stackars maken blir dränkt med okvädningsord också. Eller han får stå ut med att höra orden flöda ur min mun.

Solen kommer fram. Bort med presseningen och försöka låta det torka igen. Presseningen har ju så klart släppt igenom vatten. Okvädningsord. Vilket ovett med att ge en så katastrofal fel prognos. För inte nog med att de inte hade rätt. Det var inte rätt när det regnade. Enligt SMHI kl 13.00 när regnet öste ner så skulle det komma en lätt skur kl 17.00. Okvädningsord.

Maken frågade om han skulle köpa en ny presseningen. Arg och omilt så svarade jag att det ska inte köpas någon pressening. Det ska inte regna nu. Det gick bra en stund. Sedan kom regnet igen. På med samma värdelösa pressening och lite byggplast som vi hade hemma från köksrenovering. Men plasten räckte inte. Då fick jag be maken att åka och köpa byggplast.

Den fungerade ju. Jag litar inte på värdelösa presseningar. Sagt och gjort. Solen är framme. Golvet torkar ännu en gång. Maken kommer hem med plasten. Jag har kommit till insikt att SMHI kan sänka sin procent ytterligare och det blir inget sista lager med ytskydd. På med plasten så det täcker hela. När vi är klara med det, då kommer regnet. Tacksam för att insikten hade kommit och ilskan släppt.

Inplastad altan.

Nu hoppas jag på bättre tur idag. Idag skulle det regna 13 mm enligt SMHI i förrgår. Igår skulle det helt plötsligt inte regna alls idag. Vi får väl se hur det blir. Plasten kommer att tas bort. Det kommer att få torka ett antal timmar och jag håller tummarna. När man tjurar över att regnet öser ner och man väntar på att det ska sluta. Då kan man göra en vattenmelonslushie. Den var god.

Fryst vattenmelon mixas med 7up. Mycket bra tips jag fått från vänner.

När jag gett upp att det skulle sluta regna så åkte jag på kräftfiske. Det kan jag berätta om imorgon. Mindre okvädningsord då.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Lilla maskinen på besök

Vi jobbar inte snabbt men vi jobbar bra tillsammans. Det tycker vi är det viktigaste. Eller ibland är det snabbt och fortfarande bra tillsammans. Vi väljer ofta att jobba i ett tempo så vi hinner med att ta vara på oss också. Vi njuter liksom hela tiden.

Maken säger ibland att han har aldrig semester och alltid semester. Eftersom han styr sina tider själv. Det blir ett annat arbete när man ska se till att försörja ett bolag. Det är det man gör, försörjer ett bolag. Som i sin tur kan försörja oss.

Så vår lilla carport till släpkärran som påbörjades förra året vid denna tiden (ganska exakt) av MP Gräv har nu fått väggar och mer hjälp av MP Gräv. Vi gjorde annat grävarbete förra året, vi hade bestämt oss för att göra ett lite hideout till släpkärran så då passade vi på att få grävt där med.

Nu har vi stensättning på schemat. Vi har fått allt underlag på plats. MP Gräv kom med kort varsel och fixade bärlager och sättsand. Nu ska vi fixa sten och få ytan plan med rätskiva. Sedan lägga stenen. Det kommer bli så bra. Vi jobbar inte så snabbt men (vi jobbar med många saker samtidigt) bra tillsammans.

Lite sand med en stor maskin.

Idag ska jag fortsätta med att behandla altanen. Staketet ska få sin sista ytbehandling också. Maken och jag jobbar bra ihop. Kanske också snabbt om vi räknar ihop alla saker vi gör samtidigt. Detta året har vi i alla fall inte påbörjat något nytt projekt. Vi gör bara sådant som redan är påbörjat. Sedan kanske vi båda pratar om nya projekt. Det är en helt annan sak.

Maken pratar grillplats. Med mig så jag pratar också. Jag pratar nog mest växthus. Det får vi se hur det går med det. Det berättar jag mer om nästa vecka. Nu är det stensättning och behandling.

(För alla som undrar, jag lever än. Maken är nöjd över att sanningen kommit fram och slipper skaffa en egen blogg.)

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken måste skaffa en blogg

Igår så sa maken att han måste skaffa en egen blogg. Där han själv kan förmedla det som händer i hans vardag. Han tycker inte att jag berättar allt om mig. Han måste säga hur det egentligen är. Jag berättar ju om honom (om hur det är på riktigt). Då behöver han göra det om mig.

Anledningen är att jag tog min andra dos av vaccinet igår. Han blev som vanligt lite nojig innan sprutan ens hade tagits. Han var snäll och följde med mig och väntade på parkeringen. Vilket jag uppskattar mycket. Men jag hade kunnat köra hem själv. Och dit. Jag hade ingen panikångest eller någon lem som föll av.

Maken har en som han känner som fått covid-19 två gånger. Första gången, efter första sprutan. Andra gången, efter andra sprutan. Första gången personen fick det så var det väldigt nära inpå första. Så den var inte verksam helt enkelt. Andra gången var det också nära inpå sprutan. Men hade ju då så klart den första och varit sjuk innan. Personen blev ändå sjuk. Personen ringde sjukupplysningen för kraftigt illamående. Undrade om det kunde vara en biverkning. Det kunde det inte. Testades och var positiv för andra gången..

När jag berättade för maken på kvällen (fick sprutan på förmiddagen) att jag kände mer i armen denna gången än första så var jag omgående illamående. Jag hade fått covid-19. Eftersom jag inte höll med honom om att jag höll på att dö så behöver han skaffa en egen blogg.

En blogg där han kan berätta hur jag hulkade massor innan jag behövde gå på toaletten och vara med Ulrik ett tag. Innan han ringde sjukupplysningen som talade om för honom att jag var sjuk. De behövde inte ens testa mig. Det var garanterat Covid-19 jag hade. Om det blev värre så skulle han köra mig akut till sjukhuset. Det fanns inte tid för ambulans eller annat samtal, kör in henne.

Det skulle han ha skrivit i sin blogg. Så att allt är lika sanningsenligt om oss båda. För jag har minsann väldigt ont i armen. Jag känner inte bara av att jag fått en spruta. Jag har ONT. OCH jag mår illa. OCH jag har Covid-19.

Eftersom jag skrivit det nu så kan han låta bli sin blogg. Han skulle tydligen ändå bara göra ett blogginlägg. Detta. Allt annat är bra. Men sanningen måste fram om hur illa biverkningarna är på mig och att jag också blev smittad.

I övrigt så kan jag berätta att det var två personer som valde att inte ta sin spruta när jag var där. De skulle ta den första dosen. De hade hört så mycket problem sorten som de blev erbjudan att de sa nej. Avbokade och bokade en ny tid och hoppades på annat vaccin nästa gång de kom på sin nya bokade tid.

Jag har hört om det på radion men ingen som jag vetat om som tackat nej. Nu vet jag två som gjort det även om jag inte känner personerna i fråga. På radion så uttalade sig en läkare som sa att man får göra så men uppmanade alla att ta det vaccin man blir erbjuden. För att det kostar mängder med pengar då doser som är inbokade inte används. jag hoppas de hittade två på från en lista som stod på kö på avbokade doser. Hoppas.

Jag lever än. Armar och ben sitter fast. Även om jag känner armen när jag lyfter något. Jag mår inte illa. Jag är vid gott mod att jag ska överleva vaccinet. För covid-19 är jag fortfarande rädd och tänker på restriktionerna. Men jag är inte smittad.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Erkänna fel

Brukar du erkänna om du har fel? På en gång, eller senare, eller aldrig? Jag försöker att bli bättre på att erkänna fel. Det beror också på vad det är. Vissa saker är ganska enkla att erkänna att man har fel på. Andra saker blir jobbigare. Saker som man länge hävdat, som man till sist inser är fel. Då är det svårare.

Det lättaste tycker jag är att erkänna att man hade fel på en gång. Problemet ligger i om det dröjer innan man inser att man har fel. Då blir det längre startsträcka tycker jag. Sedan är det ganska sällan som jag har fel, vilket också gör det svårare.

Nu menade jag inte att jag alltid har rätt. Jag menade att när jag är osäker så säger jag det. Vilket innebär att jag varken hävdar rätt eller fel. Då har jag ju inte fel. Det är min äldsta son som gjort mig duktigare på det. Jag kan inte säga felaktiga saker till honom och sedan ändra mig. Jag kan däremot säga att jag tror och ska kolla upp och sedan återkomma med rätt fakta.

När jag då väl har fel så blir det inte alltid så lätt att erkänna felet. Jag försöker mig på att få blommor att överleva. Där ute börjar jag känna mig mer bekväm. Inomhus inte lika bekväm. Jag har nu under sommaren hävdat starkt till maken att våra markiser måste vara upphissade när solen inte ligger på. För att växterna ska få tillräckligt med sol.

VI har screenmarkiser som går rakt ner. Om vi inte skulle ha de nere när solen ligger på så kan vi inte vistas på andra våningen. Samtidigt som växterna inte vill stå i stekande sol. Det gällde alltså när rummen är skugga som jag ville hissa upp, för blommornas skull. Maken däremot vill gärna ha de nere så han kan röra sig på andra våningen utan att någon ser in. Vilket är effekten av att ha markiserna nere. Han ser ut (om än dåligt) men ingen ser in. Det är en som en svart tygvägg.

Jag har fått slänga monsterorna. Alla bladen var bruna och förkrympta. Även de nya som kom. Jag insåg att jag inte skulle kunna lösa krypproblemet. De blev nedklippta och slängda i soptunnan. Det är därför jag var tvungen att erkänna mig ha fel. Markiserna har inte gjort något som har förstört för blommorna. Det var andra saker. Medan jag har hävdat att det måste vara det då jag provat så mycket annat.

Maken får ha ner markiserna hur mycket han vill. Jag ska inte lägga mig i det. För visst är det skönt att kunna röra fritt på sig utan att någon ser. Särskilt med tanke på att vi har garderoben mitt emellan dessa fönster. Om man går på promenad så ser man enkelt in genom de stora fönstren vi har. Även om jag inte är så pryd så vill jag gärna inte visa allt för vem som helst. Maken har rätt denna gången.

Snäll är han också, som kommer ut och dödar pantersniglar när jag vattnar utan att ha mina trädgårdsprylar med mig. Jag skulle aldrig röra en snigel utan handskar. Knappt med. Jag tar de med lilla spaden och lyfter ut på gräset och klyver de där. Maken tid ett stort äckel med handen utan handske och la ut på kommunens tomt. Gick och hämtade något att döda den med. Under tiden letade jag upp en ny som han fick ta. (Att han var tvungen att tvätta sig i två timmar efteråt berättar jag inte.)

Ta hand om dig. Döda pantersniglarna och mördarsniglarna. Vi hörs imorgon.