Månad: september 2021

Publicerat

Släppta restriktioner

Det märktes direkt. Jag behövde gå på banken igår. Och det var tvunget att vara fysiskt då det gällde betalning av vännens räkning. Bouppteckningen är klar och därmed ska skulderna regleras. Det måste jag gå in och göra då det är fel belopp på avierna. Annars skulle jag kunna skicka iväg räkningarna till banken och så sköter de betalningen.

Det var inte det saken gällde. Det gällde att jag behövde gå på banken, fysiskt. Jag skulle gärna undvika det ett tag till. När man kommer in så finns det en apparat för att ta nummerlapp. Det var en äldre man före mig. Han tog lapp och stod kvar. För därifrån ser man personalen. Problemet är att jag kan inte gå in och ta en lapp. Jag ber om ursäkt och frågar om jag kan gå fram. Han flyttar sig självklart.

Inte så långt bort. Fortfarande så han ser personalen. Trots att det finns alla möjligheter att se vilket nummer som expedieras där man sitter och väntar. Han stod upp. Lite i vägen men acceptabelt efter jag bett om att få komma fram. Det som konfunderar mig är att det var en äldre man. Bra mycket äldre än mig. Borde inte han vara lite försiktig fortfarande? även om han inte bor på ett äldreboende så har ju faktiskt människor börjat avlida av Covid-19 på boenden igen.

Låt gå för det. Jag gick längst in i lokalen så långt bort från alla som möjligt. Det blir min tur. Jag får hjälp. Jag har ryggen mot dörren. När jag är klar. Tar en liten stund då jag försöker reda ut vad som blir nästa steg i processen. När jag är klar så vänder jag mig om för att gå. Då står det en kvinna mitt i vägen för utgången. Hon står så vägen att hon hindrar människor från att komma in och ta lapp och människor från att komma ut.

Det bästa är att hon inte tar notis om ursäkta, rörelser eller ögonkontakt. Hon står benfast kvar med lappen i handen. Det ska tilläggas att det fanns andra på tur, som alltså måste passera henne även inifrån lokalen för att komma till personalen. Jag får runda henne alldeles för nära för min smak.

Det var tydligt att restriktionerna släpptes igår. Jag gick till banken så fort de öppnade ska tilläggas. och det var kö utanför. Där höll alla flera meters avstånd. Men inte på insidan. Där det behövs mera. Hur gör du? Firade du igår att det var slut på eländet? Tycker du att jag är för pipplig?

Jag har inte mamma att tänka på längre. Jag har dock min äldsta son som jag behöver tänka på. Även om han inte träffar andra så träffar han mig. Och jag träffar andra. Han träffar sin pappa. Ibland sin bror. Det är inte många besök men ändå, han är inte helt isolerad. Vi som träffar honom är det absolut inte.

Jag är inte så orolig att han ska dö men det vort jobbigt nog att han blev sjuk. Han har det tillräckligt jobbigt i livet. Maken dör ju av allt så han får jag oroa mig för hela tiden. Annars så är jag inte orolig egentligen. Men jag tänker ju också mig för. Håller ned besöken om jag kan och tvättar händerna mycket och länge.

Det kommer dröja länge innan jag hälsar i hand med okända människor. För jag vet inte deras historia. Vad har de upplevt i pandemin? Kanske någon deras närhet har gått bort i Covid. Man vet inte. Jag kommer undvika med dem jag känner också. Att krama nära och kära kommer jag göra. Mamma fick kramar även innan och efter besöksförbudet. Men då träffade jag också i stort sett bara mamma utanför min bubbla. Vi båda behövde det mer än risken att smittas.

Var det fest igår? Att nya Bond-filmen släpps precis när restriktionerna gör det måste vara ett stort lyckokast för biograferna. Jag gissar att många kommer gå på bio nu. Det jag gjorde för att fira att restriktionerna släpptes var inte att gå på bio. Jag firade med att äta tillsammans med äldsta sonen och hjälpa honom att skriva. Fortfarande lika svåra ord att kunna stava till på engelska. Vat trodde jag var med w. Det var det inte. Vat för dig som inte vet det så är det kar. Och ingots visste jag inte heller vad det var. Det alltid mycket lättare i ett sammanhang. Men när sammanhanget är att det bara finns i ett rum så blir det svårare. Kan du ingots betydelse? Hade du kunnat stava det? Som tur är kan jag många.

Jag ser dock fram emot att våga mera. Jag ser fram emot att jag ska kunna kramas mera. Bara inte än.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Hur viktigt är utseende?

Det pratas mycket om Incels nu. Män som är arga på kvinnor för att de, männen, inte får sex. Jag såg något uttryck med att ”fula får aldrig ligga”. Det finns en massa annat också. Män som lever i ofrivillig celibat handlar det om. Har det att göra med att män är ensamma och känner sig bortstötta eller är det män som i allmänhet hatar kvinnor.

Hur viktigt är utseendet? Jag skulle säga att det finns någon för alla. Men så är det inte kanske. Incels hävdar att det är kvinnorna som bestämmer och att det är deras fel. Inte alla men det som framkommit har varit mycket hat över hur dumma kvinnor är som inte vill ha dem.

Är det så att de, männen som är Incels, har för stora krav? Det kan ju inte ligga enbart på en part att det inte lyckas. Hur gör de för att synas på ”marknaden”? Eller sitter de bara inne hela tiden? Det första vi ser är utseendet. Men sedan kommer en massa andra aspekter in. Som attityd, personlighet, åsikter, en massa saker som gör dig till person. Hur viktigt är utseendet i alla sakerna som gör dig till person?

Maken brukar hävda att han tycker jag luktar gott. Alltid. Även när jag är svettig eller inte har duschat på ett tag. Till och med när jag varit på läger en vecka och bara kunnat tvätta mig i sjön. Då tyckte han att jag luktade gott. Är det för att det är mer än utseendet som gör det? Jag skulle gissa att alla människor inte skulle hålla med maken. Kanske för att han och jag är en match som gör att vi känner av feromonerna som luktar gott för just oss två. Jag tycker samma om maken. Jag har aldrig rynkat på näsan åt hans doft. (Eller när en brakar släpps så kan det hända att jag inte uppskattar det så värst.)

Det första jag såg på maken var hans längd. Jag hade aldrig gått fram till honom om han inte var lång. Enbart för att jag ville dansa. Sedan när han vände sig om så slogs jag av hans ögon. Vilket ingår i utseendet. Han var det snyggaste jag sett. Men om man ska tro min mamma så är han inte så snygg som jag tycker. Utseende är ju subjektivt. Den kvällen vi hade tillsammans var så mycket mer än utseende. Hans intellekt var fantastiskt att få ta del av. Men det var längden som gjorde att jag gick fram från början. Ingenting annat.

Jag gissar att det finns kvinnor som också lever i ofrivilligt celibat. Är dessa kvinnor ute på nätet och skriver hat om hur dumma män är som inte vill ha dem? Jag vet inte, men jag har inte hört om det. De kvinnor som jag känner skulle antagligen klandra sig själva. Att allt är deras eget fel att de inte träffar någon. Många gånger helt överdrivet så.

Det krävs två för kärlek. Det krävs två för att bråka. Det krävs bara en för att hata. Alla män som lever i ofrivilligt celibat är inte Incels. Alla män hatar inte kvinnor. Alla kvinnor hatar inte män. Viktigt att få fram det. Däremot så finns det män och kvinnor som lider av att de är ensamma.

Jag skulle vilja påstå att utseendet är inte allt. Attityden till saker och ting är väldigt viktigt. Att vara i en relation kräver kompromisser. Det kräver att man kan komma överens när man inte är det. Om attityden är att -jag struntar i vilket, så kommer det aldrig gå. Hur bra utseendet än är. Inte ens för en natt. Jag skulle aldrig följa med någon hem bara för att han är snygg? Det skulle aldrig fungera för mig. Hur viktigt är utseendet egentligen?

Ganska viktigt. Lika viktigt som attityden och vilja. Utseendet är mer än bara hur du ser ut. Det är hur du sköter din hygien. Det är hur du vårdar dig själv. För om du inte vårdar dig själv, hur troligt är det att du vårdar någon annan? För det krävs i en relation. Båda parter behöver vårda varandra. Vårda kärleken. Om du inte är beredd att ens ta hand om dig själv, varför ska jag då släppa in dig nära mig?

Vad tycker du? Är utseendet viktigt?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Inte klara. Men snart så

Jag gissar att vi har en dag till innan det är klart. Det tar tid när vilan behövs. Blåsor på pekfingrets nedre del samt på lillfingrets övre del en del skavsår och en massa blåmärken. Det är vad jag fått från att lägga sten.

Början på dagen. Det växer fram.

Blåmärken är väl ingenting. Jag känner inte ens när jag får dem. Tänker inte på dem när de är där heller. Regerar snarare när jag ser lite blå fläckar här och var. Skavsåren är lite jobbigare. De är på insidan av armarna. Högt upp där det är väldigt känslig hud. Tydligen är det inte så smart att kapa sten i kortärmat. Då kommer det stendamm på insidan som gnossar gott (inte) mot insidan bålen.

Jag har också skavsår på ena knät och ena underarmen. Underarmen är samma historia som de andra. Knät är dock bara nötande av att böja benet (armen emot knät) och ta upp sten. Då blir det också skavsår.

Blåsorna svider mest. Handskarna gick sönder. Samma förklaring, stendamm nöter. Även på tyg. När handskarna gick sönder så kom småsten och damm in på insidan. Och nu har jag två blåsor efter att det har gnott mot gummiklubban.

Jag förstår varför man har infört rullande schema på industrier. Det är inte bra att göra samma rörelser hela tiden. När jag suttit ner ett tag för att lägga stenen så kommer jag knappt upp och kan vara rak i ryggen för att hämta sten. Med vila så går allt. Och envishet. Samt att jag styr mina egna tider som fastighetsskötare, annars hade vi inte kommit lika långt.

Det blir mörkt tidigt.

Idag och resten av arbetsveckan ska det regna. Så det bli nog ingen mer sten lagd innan helgen. Det är nog inget problem att lägga sten i regnet. Det är bara det att jag inte är så sugen på det. Jag kan tänka mig många andra saker jag hellre gör än lägger sten i regnet. Som att äta god mat. Hemgjord kebab är inte dumt. Vår fritös används flitigt.

Maken var kocken även om det alltid är jag som gör pommesena.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

När halva är klar

Då kommer minstingen och frågar varför jag inte gjorde den fyrkantig! Så är det när man inte tänker till. Jag har planerat att sätta en magnolia i hörnet på baksidan. Jag behöver därför lämna ett hål för att få ner den. Magnolia finns inte än. Den är beställd och finns nästa år. På våren gissar jag.

Hålet tänkte jag runt. Därför har jag nu gjort en rundel. Halva är klar. Om hela varit klar så hade hela stenläggningen varit klar. Sådan tur har jag inte. Det var en mardröm att få till underarbetet på baksidan. Det tog nästa två hela dagar. Igår fick jag lite tid innan solen släcktes. Därför är halva klar.

Maken arbetar med det viktiga. Underarbetet.

Då när vi sitter och äter middag så frågar han frågan. Varför gjorde du den inte fyrkantig? Maken säger glatt bredvid, det tänkte jag också på! Men jag sa inget. För maken var med när jag la ut stenarna för att få till en rundel. Maken sa inget.

Nu är det försent. Det hade varit väldigt mycket enklare att göra en fyrkant. Det hade inte spelat någon roll alls. Inte för utseendet heller. Magnolian kommer antagligen täcka det mesta av ”hålet” när det väl är på plats. Kanske inte omgående men till slut hade den gjort det.

Ja, ja, vad är det att gråta över spilld mjölk. Det är bara att gå vidare. För att göra som maken föreslog, om alltihopa. Det är inte ett alternativ. Inte med de kapningarna som är gjorda redan. Dessutom, det är bara halva kvar. Och nästa gång så gör jag ett fyrkantigt hål. Eller inte, för det blir inte fler hål i stenläggningen. Det kommer bli fint vilket är huvudsaken.

Mycket kvar. Men halva rundeln är klar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Igår var det dags igen

Jag berättade för maken om allvarliga biverkningar kring vaccinet för Covid-19. Det var allmänt prat om sådant som man läser eller upplever. Jag har läst att det nu är 1300 eller 1600 (kommer inte ihåg vilket) allvarliga anmälda biverkningar från Covid-vaccinet.

Alla sorters vaccin gäller det antagligen. Det är inte bara en biverkning utan flera som alla räknas som allvarliga. Jag nämner en, hjärtmuskelinflammation. Vi fortsätter prata lite. Bara lite. För han kan inte hålla sig. Han söker på symptom för hjärtmuskelinflammation.

Det är nu han dör. Igen. Han är duktig på det. Att dö. För så klart så har han alla symptomen som finns på hjärtmuskelinflammation. Förstorade lymfkörtlar, feber och värk i kroppen, trötthet, oregelbundna hjärtslag, hjärtklappning, hög puls, andningsproblem, tryck- eller tyngdkänsla över bröstet.

Han kunde gå med på att han hade inte feber. Men alla andra symptomen hade han. Särkilt trycket över bröstet. Han fick också svårare att andas. Han sitter och håller sig för bröstet och andas tungt medan han stirrar på telefonen och symptomen.

Sedan säger han att trycket började när han läste symptomen. Så kanske det inte var hjärtmuskelinflammation ändå. Kanske hade han bara ont i kroppen. För att han bygger hela tiden (och han är inte 50 längre). Han har också fått göra en större arbetsbelastning på både arbete och hemmet för att jag inte kan bidra på samma sätt. Han har en ökad stress som naturligtvis påverkar välmåendet. Han lugnar sig lite.

Det fortsätter ändå när vi är där ute och jobbar. Han är den som sliter med att jämna ut underlaget. Jag sopar försiktigt ner fogsand. (Vilket är otroligt tråkigt om någon undrar.) Då funderar han på om det är så bra att anstränga sig som han gör med en hjärtmuskelinflammation. Det stod ju att man inte skulle ha hög konditionsträning. Att skrapa med en raka för att jämna ut underlaget skulle kunna klassas som hög konditionsträning. Och naturligtvis så fick han svårt att andas och tryck över bröstet igen.

Det måste vara jobbigt att dö så mycket som min man gör. För de flesta andra av oss så lever vi varje dag och dör enbart en gång. Inte maken. Han dör hela tiden. Som tur är så lever han lite däremellan.

Idag tror jag att han ska klara sig från att dö. Om det inte blir problem när han tar ner balkongräcket. Det är gammalt och ruttet och har varit halvvägs borta sedan vi bytte panelen. Nu ska resten bort. Jag ser ett antal scenarion som utspelar sig. Alla inkluderar hur maken berättar vad som hände och hur illa det kunde gått.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Han kom

Precis som lovat så kom han. Igår fick vi sand att sätta stenen på. Det är ganska spännande med stora maskiner. Jag förstår att barn fascineras över det. Jag gör det med. En stor skopa och en massa sand. Flera kubikmeter sand. Eller stenmjöl är det väl egentligen. Hur som helst, den blev klar igår.

Stora skopan

För övrigt så behövde vi flytta på den stora malen som numera är en kruka. Ni ser den i bakgrunden på bilden. Det var fortfarande ett tremansjobb. Det hade kunnat utvecklats till fyra eftersom det nu är 100 liter jord i den samt växter i den.

Vi lyckades att få bort den. Trots att ingen av oss var i toppform direkt. Frågan är om den nu har fått en centerplacering i trädgården. Jag är nämligen inte så sugen på att flytta den igen. Varje gång den har flyttats så har marken gett vika på fler än ett ställe. Hur blir det på nya stenläggningen?

Jag tycker den är rätt snygg där den är. Mitt i vägen för all gående trafik i trädgården. Är inte det grejen? Att ha olika rum i rummen? Dessutom så står den på vår gamla plastmatta från vårt gamla kök. Det är ju också en snygg detalj i trädgården. En röd plastmatta. Den hade vi in i gången som skydd mot jorden. Eller snarare skydd för huset att jorden inte skulle skvätta upp på väggen när det regnade.

Jag tror att jag är något på spåret. En massa skrotdetaljer som används som krukor samt lite röda plastmattor som skydd. Jag håller på att starta en trend. Jag är helt övertygad.

Igår så var tanken att det skulle inhandlas fogsand. Vilket jag inte gjorde för jag tror fortfarande att jag kan mer än vad jag kan. Det blir alltså den viktigaste saken att klara av idag. För imorgon är det stängt. Och i helgen ska vi ha fint väder. Då är det smart att vara klar innan tisdagens hällregn som är utlovat.

Fogsand alltså. Jag ska försöka vara smart att köpa så det räcker även till baksidan. Jag hoppas att jag blir nöjd när det är klart. Framsidan är bra än så länge. Nu får jag hoppas att det blir lika bra på baksidan.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

En klar (nästan) och en kvar

Vi har lyckats lösa en av stenläggningarna. Jag har kommit fram till att det är väldigt bra att vara envis ibland. (Eller inte kanske). Jag är starka. Inte lika strak nu som innan. Förståligt. Det kan då envisheten lösa genom att man gör mer än man kan. Tyvärr får man sota för det efteråt. Men stenarna är på plats på ett ställe. Det är bra.

Det som kräver mest arbetsinsats är underarbetet. Det har vi fått hjälp med till största delen. MP Gräv har grävt ur och fyllt på bärlager åt oss. Men att lägga sanden och vattna den så det blir packat har vi gjort själva. Sedan ner med rör i marken för att plana av den med rätskivan. Mycket skrapande blir det. Inte så tungt mer tidskrävande med många drag. Paus och fika på det så blev det bra.

Halva gjord plan. Hade inte tillräckligt långa rör. Flytta och fortsätta.

Vi beställde sten till framsidan och baksidan. Dock så är inte baksidan klar med underarbetet. Där behövs fortfarande sand och markvibrator eller vatten. Vatten tar lite längre tid än att vibrerar. Men en sida är (nästan) klar. Vilket glädjer mig. Den sidan kommer inte att synas. Den ska bli täckt när allt är klart så att släpkärran står skyddat. Det blir så lågt att grannarna ser fritt över för att komma in och ut på vår gemensamma väg.

När jag höll på att lägga stenarna så passade jag på att göra lite mönster. För att se hur vi vill ha det på baksidan sedan. Där det kommer att synas. Och dessutom aldrig kommer få ett växthus på (jag är inte bitter). Nu har jag kommit fram till att det kommer bli en större sten som en romb på den stora ytan. Men mindre runt omkring. Som nedre delen på bilden. Om du tittar noga så är det fläckar ovanför. Men det blev inte lika bra. Som sagt detta mönstret kommer aldrig synas på framsidan. Därför kan man prova sig fram. Utan att behöva ändra.

Allt kapandet kvar av små hålen där det inte passar i varandra.

När alla stenarna är på plats så syns inte mönstret så väl. Jag är nöjd med hur det blev färdigt. Det kommer bli jättebra när det ä klart. Nu ska det i fogsand sedan är det klart. Att lägga sten är väldigt enkelt. Det går fort också. Det är som sagt underarbetet som tar tid. Klart att kapa stenarna tar också lite tid. Att varje sten är tung är ju en annan sak. Är man bara smart så är det inget problem heller. Som jag sa, även om styrkan inte är som den var innan så går det bra med fler steg och fler pauser. Med lite envishet.

Fogsand kvar och klippa markduken vid sjöstenen. Nästan klart.

Har jag sagt att jag är glad för hur bra Mp gräv är? Om inte så säger jag det nu. Om jag har det så säger jag det igen. Han är toppen. Han kommer med stor sannolikhet komma idag och hjälpa oss med att lägga sättsand på baksidan. Förhoppningsvis med en markvibrator så vi kan lösa att lägga sten i helgen. Om det inte blir sten lagt så har jag växter att gulla med. Oavsett så blir det bra.

Ta hand om dig. Om du inte lägger sten i helgen så hitta på något annat kul. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Trodde trädgården tog över

Men det har den inte gjort. Det är en hel del höstarbete med en trädgård. Jag har dock gjort en ganska enkel trädgård att ta hand om. Det jobbigaste är nog vattnadet vid nyplanteringar. Oavsett så är det en hel del pyssel ändå.

Jag trodde att höstarbete skulle göra att saknaden efter julen skulle komma senare. Eftersom det höstas i trädgården så hinns det inte med att tänka på jul. Jag hade fel. Trädgården tog inte över. Julkänslorna har börjat komma. Det har hänt att julmusiken kommit på i september. Men nu har maken och jag som regel att ingen julmusik får spelas före 1 oktober.

Precis som vanligt i september alltså. Jag börjar längta efter julmusik, julmat och julglädje. Allt pyntandet och ljusen som kommer upp i fönstren. Jag längtar precis som vanligt. Kanske lite annorlunda i år. För nu har jag inte mamma att prata och planera med. När hennes snögubbar ska komma upp. Och juldukar. Och tomtar. Snögubbar kan komma upp tidigt. För det är mer vinter än jul. Det vara vad mamma och jag alltid sa.

De kommer komma upp här i stället. De flesta. Mina syskon vill hellre har tomtar. Självklart har jag redan köpt julklappar. Jag har också planer för fler julklappar. Precis som vanligt. Igår kom också känslan för julbord. Vi har haft som tradition att äta julbord i familjen. (Det har jag skrivit om innan. Minstingen som tyckte att vi skulle det.)

Vi har alltså haft ett antal år när vi ätit julbord tillsammans. På olika ställen. Vissa tillfällen med övernattning. De tillfällena har inte förgyllt det. Frukosten är aldrig med julmat. Bara helt vanlig hotellfrukost. Så den delen går bort.

Det innebär att avståndet behöver minska på hur långt bort vi kan åka för vårt julbord. Förra året blev julbordet väldigt nära. Vi hade det hemma. Vårt julbord som var bokat blev inställt på grund av en pandemi. Det var jättemysigt också. Bara mer arbete innan. I år så vill jag boka ett nytt julbord. Inte hemma igen. Eller jo, på julafton blir det julbord hemma. Det blev det även förra året. Även ett julbord hos mamma till lunch. Det blir det dock inte i år.

Nu kollar jag på ställen i Aneby och Gränna. Är det någon som har bra tips på bra julbord. I Småland. Jag hade gärna testat Tjolöholms slott eller storstuga. Det blir dock för långt att åka utan övernattning. Kanske ett annat år när jag preppat familjen tillräckligt bra.

Vad säger ni? Bra julbord, hit me. Tack på förhand. Om någon missat det, jag älskar julen. Allt kring julen. Mellandagar så är allt över. Innan är bäst.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Spindlar och kylan från maken

Det är ingen hemlighet att jag verkligen avskyr spindlar. De är äckliga och bara helt onödiga att vara synliga för mig. Om jag är ensam med en spindel i ett rum så dör den. På ett eller annat sätt så dör den. Oftast med handen men jag försöker att använda foten med skodon på i första hand. Dock så brukar de sitta på ett sådant ställe att foten inte är lämplig.

Som igår när en stor rackare satt mitt på väggen i tvättstugan. Stor fet och äcklig. När jag inte är ensam som är det maken som är spindeldödaren. Trots att han tycker mindre om spindlar än mig. Han använder flugsmällan till det. Vi har en på varje våningsplan. Och i vårt hus kan de heta spindelsmälla. Vi har nästan aldrig flugor inne. Spindlar har vi en del.

Framför allt ni när det bli höst. Då vill de gärna gå in. De dumma äcklen gömmer ju sig inte heller utan promenera omkring så fint överallt. Där jag är! Som igår. Det började med en feting på väggen. Nästa paus i filmen så var det en feting i taket. Svårt att ta den med foten även om jag är lång. Maken fick ta den med.

Det är helt enkelt höst nu. Spindlar på väggar och tak är ett säkert tecken på att det är höst. Ett annat säkert tecken är att maken försöker kyla ut mig. Det har pågått sedan förra veckan. Det har varit lite väl kallt på andra våningen. Där vi sover. Byter om. Ingen värme på badrumsgolvet. (Vi ska klara oss till oktober).

Maken njuter och jag fryser. Han njuter inte av att jag fryser. Han njuter av kylan. Jag är tacksam att han inte haft på fläkten också. Då hade jag nog dött. Jag härdar ut för att han är min make. Jag vet att han njuter. Men igår så började han faktiskt att vrida på elementen. För att jag är hans fru.

Efter att de varit av ett halvår eller mer, så är de inte samarbetsvilliga på andra våningen. Vi har försökt att lufta men antagligen så har ventilpiggen i termostaten satt sig. Så jag har fortfarande ingen värme på andra våningen. Tur att jag har dubbla täcken. När jag väl värmt upp det under så har jag det varmt och gott på natten.

Det är höst. Även om de två tecknen som jag precis berättat om inte är jättemysiga (hatade) så finns det mysiga tecken på hösten. Som en varm kopp te med en biskvi till. Uppkrupen i (mammas) fåtölj med en filt. Det är fördelen med att maken kyler ut mig. Servad med filt, te och kaka.

Eftermiddagsfika i fåtöljen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Tack vare mina dubbla täcken.

Publicerat

Inte världens undergång

Det har varit flera gånger att jag prata om världens undergång. Båda gångerna så handlade det framför allt om min klimatångest. Att vi tillsammans håller på att förstöra världen vi bor på. Samt att min autistiske son faktiskt skulle göra något åt att världen går under om han kunde.

Det är fantastiskt. Men idag skulle det handla om att världen inte går under. Inte för att jag har slutat ha klimatångest, utanför att det är ett helt annat ämne. Jag har inte tränat på väldigt länge. Världen går inte under av det. Men jag mår sämre.

Jag dör inte. Jag äter och jag sover ibland. Då dör man inte. Inte än. Om man inte sover någonting då blir det jobbigare. Om man är tvungen att jobba heltid och sova lite blir också tufft. Fast det gör jag inte så än lever jag. Och världen går inte under av att jag sover lite heller.

Jag gjorde yoga varje morgon i många månader. Varje morgon. Jag hade fått upp rörelserna till att bli riktigt bra. Jag nådde dit jag skulle. Jag hade inga extra tillbehör för att jag inte kunde göra rörelsen helt ut. Det kändes bra. Mycket bra.

Sedan började jag jobba på halvtid. Vilket jag borde gjort länge enligt experterna. Problemet med det är bara att då finns inte utrymme för något annat. Alls. Maken tar hand om allt det praktiska. Jag får inte ens tänka på att göra andra saker. Om jag nämner att blommorna måste sättas i ide för vintern så är han och gör det.

Vilket innebär att yogan har blivit bortprioriterad. Jag kan heller inte göra andra uppdrag som jag verkligen gillar att göra, som att föreläsa. Helst om barn i familjer med missbruk. För att verkligen kunna påverka för att alla barn ska ha en säker uppväxt. Det är på paus. Kraften finns inte.

Inget av detta är världens undergång. Den står kvar oavsett om jag tränar eller inte. Eller om jag föreläser eller inte. Men det blir lite sämre, och jag antar att det inte bara gäller mig.

Det finns ändå en kraft i att världen inte går under av att jag inte kan. Att världen kommer överleva utan mig. Det ger mig tillförsikt även till min klimatångest. Att världen är stark. Världen just nu har det lite jobbigt. Världen sover lite för lite. Men om vi prioriterar rätt så kommer den att överleva även på halvfart för ett tag. För att sedan kunna gå på helfart igen.

Världen går inte under. För jag yogar inte. Och jag är glad ändå. Snart så kommer jag tillbaka till att yoga. Kanske inte varje dag. Men på en ledig dag. Snart så kan jag göra något när jag är ledig. I mer än en kvart. Eller att maken gör alla kringsysslor. En dag så kommer jag igen, tillsammans med världen (hoppet finns).

Ta hand om dig och vår jord. Vi hörs imorgon.