Det har varit flera gånger att jag prata om världens undergång. Båda gångerna så handlade det framför allt om min klimatångest. Att vi tillsammans håller på att förstöra världen vi bor på. Samt att min autistiske son faktiskt skulle göra något åt att världen går under om han kunde.
Det är fantastiskt. Men idag skulle det handla om att världen inte går under. Inte för att jag har slutat ha klimatångest, utanför att det är ett helt annat ämne. Jag har inte tränat på väldigt länge. Världen går inte under av det. Men jag mår sämre.
Jag dör inte. Jag äter och jag sover ibland. Då dör man inte. Inte än. Om man inte sover någonting då blir det jobbigare. Om man är tvungen att jobba heltid och sova lite blir också tufft. Fast det gör jag inte så än lever jag. Och världen går inte under av att jag sover lite heller.
Jag gjorde yoga varje morgon i många månader. Varje morgon. Jag hade fått upp rörelserna till att bli riktigt bra. Jag nådde dit jag skulle. Jag hade inga extra tillbehör för att jag inte kunde göra rörelsen helt ut. Det kändes bra. Mycket bra.
Sedan började jag jobba på halvtid. Vilket jag borde gjort länge enligt experterna. Problemet med det är bara att då finns inte utrymme för något annat. Alls. Maken tar hand om allt det praktiska. Jag får inte ens tänka på att göra andra saker. Om jag nämner att blommorna måste sättas i ide för vintern så är han och gör det.
Vilket innebär att yogan har blivit bortprioriterad. Jag kan heller inte göra andra uppdrag som jag verkligen gillar att göra, som att föreläsa. Helst om barn i familjer med missbruk. För att verkligen kunna påverka för att alla barn ska ha en säker uppväxt. Det är på paus. Kraften finns inte.
Inget av detta är världens undergång. Den står kvar oavsett om jag tränar eller inte. Eller om jag föreläser eller inte. Men det blir lite sämre, och jag antar att det inte bara gäller mig.
Det finns ändå en kraft i att världen inte går under av att jag inte kan. Att världen kommer överleva utan mig. Det ger mig tillförsikt även till min klimatångest. Att världen är stark. Världen just nu har det lite jobbigt. Världen sover lite för lite. Men om vi prioriterar rätt så kommer den att överleva även på halvfart för ett tag. För att sedan kunna gå på helfart igen.
Världen går inte under. För jag yogar inte. Och jag är glad ändå. Snart så kommer jag tillbaka till att yoga. Kanske inte varje dag. Men på en ledig dag. Snart så kan jag göra något när jag är ledig. I mer än en kvart. Eller att maken gör alla kringsysslor. En dag så kommer jag igen, tillsammans med världen (hoppet finns).
Ta hand om dig och vår jord. Vi hörs imorgon.