Månad: september 2021

Publicerat

När man blir varm i kläderna

Då brukar man slappna av och glömma saker. Det gjorde jag igår. Jag planterade min nya Vidjehortensia Pink Annabelle i vanlig jord och barkmull. Ibland orkar man bara inte med sig själv. Det har ju gått så bra hittills. Anledningen till det är att jag inte varit så varm i kläderna. Jag har alltså sett till att klä på mig tillräckligt. Jag har läst på och frågat tusen frågor till dem som vet och därför gjort rätt. Jag har även frågat mamma när allt annat varit osäkert.

Nu kände jag mig trygg med att jag har koll på läget. Vilket jag har egentligen. För igår kväll (natt) slår det mig att jag hade vanlig jord. Nu kommer den säkert att dö för mig. Jag hoppas verkligen inte det för den är så fin. Frågan är om jag nu ska lyfta upp den och hälla i rhododendronjord? Hur skulle du gjort?

Nu är den fin min Pink Annabelle.

I övrigt så är Växtkraft den bästa butiken i hela stan. Det är i alla fall där jag handlar mest. Kläder behöver man inte men blommor behöver man. Jag använder heller inte så mycket shorts eller korta kjolar vilket är typ det jag kan köpa på orten i underdelskläder. På överkroppen är det kortärmat som gäller. Jag spenderar mycket tid i min favoritbutik.

Nu har de 20 procent på alla fleråriga växter, vilket är det jag köper mest. Jag är dock där lika mycket oavsett rea eller inte. Anledning till att de är så bra är både utbud och all hjälp jag får. Aldrig några sura miner över alla mina frågor. Dessutom så har de garanti i tre månader på det du köper. Igår fick jag köpa solhattar för att jag hade fyra växter som gått bort för mig. Fantastisk bra.

Väldigt död serum. På håll såg den svart ut. I närbild ser man den forna glansfärgen. Bara mycket sorgligare.

Inte att växterna dog. För de var jättefina. Men att de har en garanti på växterna. Det var mina rosablommiga sedumväxter som dött. De som jag satt i rabatten på framsidan. Framför klematisarna. Där har det nu flyttat in två vita solhattar. Jag köpte ytterligare en solhatt men den fick hamna i en annan rabatt. Det blev för trångt där fram. Sedumen skulle vara mer som marktäckare och gå under. Det gör inte solhattarna, därför blev det två som ersätter sedumen.

Vita solhattar emellan istället.

Ser ni på bilden att det slingrar upp en liten klen klematis? Mellan den mittersta coralfärgade solhatten och den högra vita solhatten. Den dog trodde jag. Den vissnade ner två gånger i våras. Jag trodde den fått vissnesjukan. Men kanske att jag var snabb nog att klippa bort det som började vissa att rötterna överlevde. Nu kommer den. Jag vet inte vad det är för färg på den ens. Tror aldrig jag fått blommor på den. Ska bli spännande nästa år och se om den kommer igen då.

På andra sidan spaljén har jag bara täckbark. Jag såg malört igår. Sedan var superfin ljusgrå och fluffig så man ville bara röra den. Sådan kanske det blir nästa år. Eller senare i höst. Det vet man aldrig. Nu ska jag återgå till att försöka få klarhet i om jag ska byta jorden runt vidjehortensian eller inte.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Lika fint från andra hållet. En ny solhatt har fått flytta in också. Blir inte lika hög som den i tunnan.
Publicerat

Hallon har flyttat in

Nu har krukhallon hittat sin plats i vattenvärmaren. Jag hade tänkt att sätta en spirea tillsammans med den men när jag var hemma så blev det inte lika bra som jag tänkte på affären. Därför tog jag temyntan som verkligen doftar gott och mycket och satte tillsammans med hallonen.

Temyntan är införskaffade sedan tidigare. Den trivdes ganska bra där den satt. Tillräckligt med sol. Det den inte trivdes så mycket med var alla pantersniglar som åt upp alla kronbladen. Massor av klibbigt slem i mitten på blomman och inga kronblad på dessa. Äckliga pantersniglar. Trots att jag dödar de små asen så finns det fler som äter mina blommor.

De bor borta vid den stora stenen gissar jag. För där är alunrötterna väldigt utsatta. Särskilt de mörkbladig. De gröna klarar sig nästan helskinnade. Temyntan kunde jag rädda genom att lyfta upp den i krukan. Det ser bra ut också tycker jag. Sedan får vi se hur det går med dessa tillsammans. Om krukan är tillräckligt stor för båda.

Hallon och temynta och lite liftande lysimachia.

Krukhallonen är tydligen särklit gjord för att bo i kruka. Det finns hösthallon också som är gula. De lät väldigt spännande för det blir ingen mask i dem. För att de mognar så sent. Det var först den jag ville ha. Men den var inte att rekommendera i kruka. Dessutom så var den väldigt taggig vilket denna inte är. Personalen övertalade mig till krukhallon för hon har det hemma och inte haft problem med maskar. Nu håller jag tummarna för att maskarna OCH sniglarna håller sig borta.

Nu råkar det vara stora planteringsveckan och det är 20 procent på alla fleråriga växter på Växtkraft. Det kan bli så att jag eventuellt åker och köper en rosa hortensia och sätter på platsen där temyntan var. Eventuellt, kanske det blir så. För min blå hortensia bryr sig sniglarna inte om att äta. Då borde det gå med en Pink Annabelle i min rabatt. Om inte alla är slut eftersom de har rabatt just nu.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Maken är lejonet

Man brukar säga att mammor är som lejonhonor eller som en tigrinna när det kommer till ens barn. En mamma skulle göra vad som helst för att beskydda sina barn. Samma är det med maken. Men han beskyddar inte barn så han blir lejonhannen. Lejonet som beskyddar sin hona, om man ska vara helt korrekt blir det honor. Alfahannen har ju en hel flock som han beskyddar. Framförallt honorna. Ungarna är inte det viktigaste. De kan till och med bli dödade av alfahannen.

Maken är lejonet i vår familj. Han har inte flera honor att beskydda. Han nöjer sig med en. Han är alfahannen som ska beskydda mig till varje pris. Han gör det bra. Han frågar ofta hur jag mår nu när jag jag jobbar mer än vad jag klarar. Han ser till att jag gör minde hemma för att kunna jobba mer. Han frågar inte om saker som han annars gör. Han lagar maten. (Det gjorde han mycket innan med. Han lagar också mer mat för att han tycker om vårt nya kök så mycket.) Oavsett så beskyddar han mig.

Även när det kommer till mina barn. Han hjälper mina barn för att avlasta mig. Det kan vara både äldsta sonen och minstingen. Inga stora saker alltid, han finns liksom bara om det behövs. Som att det behövs handlas eller hämtas någonstans. Han beskyddar mig också när han tycker att det är nog.

Som om äldsta sonen ringer och behöver ha ett långt samtal för att veta att han har agerat rätt i en situation med vänner. Då kan maken komma och brösta upp sig bredvid mig för att kunna flika in att jag behöver vila. Jag ska inte ta ett sådant samtal vid den tidpunkten som är just då. Dessa situationer är ofta på kvällstid (sent) och de måste göras där och då. Det kan inte vänta, för sonen kommer inte kunna släppa det förrän det är utrett. Om då vännerna behöver egen tid för återhämtning innan det reds vidare så måste mamma vara den som reder ut det åt sonen innan.

Lejonhannen står då otåligt och med stort bröst och stilig man bredvid och frustar tyst. Lejonhonan, som också är av alfamodell, får då vänligt men bestämt tala om att tack men det går bra för denna gången. Då kan han gå iväg och vara någorlunda lugn.

Som tur är så händer inte dessa samtal så ofta. Äldsta sonen har blivit väldigt duktig på att hantera olika situationer med ett lugn. Han stressar inte upp sig och behöver oftast bara en bekräftelse på att det han sagt var rätt och inte för hårt. Om man är väldigt logisk så ser man bara fördelarna med att någon talar om att man gjort fel. Om man då också inte har så hög empati så är det svårt ibland att se att någon tar illa upp. Det har han blivit duktig på. Att kunna utrycka sig på ett sätt så han får fram det helt logiska men så att personen inte tar det personligt.

Fast sanningen är den som gör ondast. Vilket innebär att det gör ont ibland när man hör det och kanske också tar det personligt, för en stund. När det har pratats lite om det så reder det ofta upp sig och båda parter kommer ut starkare. Sonen behöver som sagt få veta att han inte gått över gränsen. Både vid återhämtningstillfället och ibland efteråt.

Som mamma gör man allt för att beskydda sina barn. Att inte kunna beskydda barnen från ovänskap eller att inte ha några vänner alls, det gör ont. Att då ha samtalen som gör sonen duktig på att vara en bra vän, det är enkelt även om det är svårt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Halvfullt eller halvtomt

Hur ser du på glaset? Är det halvfullt eller är det halvtomt? Jag försöker att vara positiv. Jag försöker att se det med en lösning framför mig. Ändå kan jag säga att jag ser både glaset halvfullt och halvtomt. Det beror på tillfället. Ibland kan jag tolkas negativ medan jag är realistiskt. Då är glaset halvtomt.

Men i nästa stund blir det halvfullt. För om jag är realistisk är det för att jag ser att den vägen är omöjlig. Det är bättre att välja en annan väg som är lämpligare. Jag har inget bra exempel just nu. Min äldsta son har hjälpt mig att komma fram till lösningar och då också fort. Det gör att jag kanske är lite för snabb ibland. Så att andra inte hinner med att hitta en lösning.

För mina lösningar är inte de enda. Det kan finnas många lösningar. Det är bara det att om jag hittat en lösning så letar jag inte vidare. Inte förrän det behövs. Sonen behöver veta läget och han behöver veta det omgående. Sedan kan det vara att jag ibland är för snabb och måste tänka om vid nästa steg.

Om jag måste välja en så blir det halvfullt. Eftersom jag ser lösningarna. Andra som är med mig kan säga att jag ser det halvtomt då jag är ganska direkt och påtalar att något inte kommer fungera om jag ser det. Om man då tror på sin idé, blir jag den som är halvtom och inte har hopp om att det ska gå. När jag redan är i fasen att hitta en annan väg.

Hur ser du på saker och ting? Är du den som stannar kvar nere när du fått en törn? Eller reser du dig igen och fortsätter? Ett exempel skulle kunna vara min bröstcancer. En ganska stor törn. Nej, det är fel. Cancern var ingen törn. Den är borta och problemet löst fort. Behandling för att inte få ny cancer, det var törnen. Som jag också var väldigt oförberedd på.

Att inte fått sova en hel natt på flera år, det tar på kroppen. Att inte känna igen sig själv och ens egna ork. Det är tufft. Jag är fortfarande snabb på att hitta lösningar, jag litar bara inte på lösningarna på samma sätt som innan. Frågan är ni om jag ligger kvar och inte orkar tänka nytt? Svaret är nej. Just nu så jobbar jag som fastighetsskötare. För att det är något som jag kan göra med lite sömn i kroppen. Jag behöver inte boka tider så om jag inte fått mer än två timmar sömn kan jag stanna hemma och vila vaken och åka senare.

Jag skulle inte tro för fem år sedan att jag skulle vara här där jag är just nu. Men då jag oftare ser att glaset är halvfullt än halvtomt så är jag glad och tacksam för vart jag är idag. Jag har ingen cancer. Trots att jag avslutade behandlingen i förtid så har jag inte fått någon ny. Jag bor i ett hus med tak över huvudet (och en trädgård som helar). Jag har en fantastiskt stötande familj. Jag finns och andas. Mitt glas är halvfullt.

Om glaset inte vore halvfullt, vad vore det då? Fullt? Tomt? Hur skulle det vara? Ett fullt glas kommer jag aldrig få. Inte för att jag är negativ utan för att jag är realist. Jag känner mig själv och jag kommer alltid att vilja mer. Då kommer glaset aldrig kunna bli fullt. Vilja kommer också att ändras beroende på vart jag är livet. Just nu är jag glad över att jag är i livet och finns för min familj. Senare så kommer den känslan säkert avta och annat ta plats. Man uppskattar att var frisk mest när man är sjuk, eller hur!

Mitt glas kommer heller aldrig bli tomt. Hur kan jag säga det? För att jag har överlevt så många kriser som borde ha sänkt mig. Sänkt mig mer än det gjorde. Jag hittar lösningar. Det är jag bra på. Mitt glas är också halvfullt för att jag är bra på att säga vad jag är bra på. Även andra men det är många duktiga på. Att säga att man själv är duktig är inte lika vanligt. Det kan jag. Jag kan också var självkritisk och då är glaset ibland halvtomt men som leder till att det blir halvfullt.

Vi styr själv hur vi tänker. Det finns ingen annan som bestämmer över dina tankar. Du kan bli lurad av någon att tänka konstigt. Men det är ändå bara du som bestämmer vem du ska lyssna på. Alltså du bestämmer över dina tankar. Om du påtalar för dig själv hur dålig du är, ja, då får du antagligen rätt. Om du påtalar för dig själv hur duktig du är, ja, då är chansen mycket större att du får rätt.

Jag är bra. Jag duger som jag är. Jag kommer att få sova mer om jag bara ger det tid. Under tiden så gör jag så gott jag kan. Att göra så gott man kan är alltid tillräckligt. Att inte försöka är aldrig ett alternativ. För mig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Lingon blev det

Igår blev det en tur i skogen. Jag var med mamma helt ensam ute i skogen. Det var en härlig tur. Solen sken och det var i stort sett vindstilla. Inte en massa flugor. Ganska gles tallskog med en massa lingon och ännu fler blåbär. Jag tog med lingon hem. Det har inte mamma gjort. Hon hade antagligen hittat en massa kantareller istället. Nu ska det bli lingonsylt för min del. För mammas del blev det en kantarellmacka. Hennes specialitet.

När han varit i skogen åtminstone. För specialteter hade hon många. Sniglar, citronpaj, kräftor, toscapäron, viltgrytor, ja ,det var många saker som mamma gjorde väldigt bra. Lingonsylt var inte en av sakerna. Den köpte hon på affären. Som med all sylt. Hon gjorde inte saft heller. Knappt kräm. Jordgubbar åt hon färska med grädde och socker. Någon enstaka gång så har hon gjort kräm på jordgubbarna.

Safta och sylta, det gjorde mormor. Det mamma gjorde som var i närheten var gelé. Vanligtvis äppelgelé, men det kunde vara andra också som rönnbärsgelé eller svartvinbär när vi hade sådan buskar hemma. Alla sorter som gick bra till all mammas goda mat.

Gårdagen var tillsammans med mamma. Det blev en del blåbär som följde med lingonen hem. De blev en paj. Paj var mamma duktig på. Den var med smuldeg på toppen. Äpple från sonens trädgård, blåbär och björnbär från egna trädgården och blåbär från skogen. Hela familjen var nöjda med pajen. Precis som mamma delade med sig av sina skördar så gjorde jag det igår.

Förutom lingon i helgen så har det också beställts en dörr till vårt förråd. Äntligen har vi kommit till skott. Kanske för att det också var för halva priset. Den som väntar på något gott väntar (alltid) aldrig för länge. Mina växter måste ju vinterförvaras. Det blir i sista rycket för att de ska klara sig. Vi har redan haft en frostnatt. Dörren är bara beställd. Jag hoppas på den kortare leveranstiden på sex till nio veckor. Annars ligger växterna pyrt till.

Hoppas din helg har varit energipåfyllande. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

En vecka kvar

Sedan är det mammas födelsedag. Den första utan mamma och hon kommer till sista vilan. Hemma i byn som hon älskade så mycket. Hon tog byn på stort allvar. Hon lät också byn ta hand om henne. Skogens lugn var det som gav mamma energi.

Lugnt som inte går att få någon annanstans. Hon tyckte om lugnet i kyrkan också men det gick inte att jämföra med skogen. I skogen gick mamma långa turer och korta turer. I skogen så kunde hon vara sig själv utan att få någon kritik.

Mamma var en färgstark person. En som hördes och som alltid hjälpte den som behövde det. För mamma spelade det ingen roll om hon fick stå i skottlinjen om det var för rättvisans skull. Mamma var lång och hon syntes alltid. Inte bara för att hon var lång. Hon snarare nyttjade sin längd så att hon skulle synas och höras när det behövdes.

Kanske var det därför som hon behövde skogen. Skogen som inte satte henne i skottlinjen. Skogen som alltid fanns där för henne, så som hon alltid fanns för andra. Jag vet att det tog på mammas krafter att hjälpa andra. Hon gjorde det för att hon många gånger hade behövt det själv. Utan hjälp så orkar vi inte alltid. Mammas största hjälp fanns nog i skogen, i mossan och i träden, svampen och djuren.

Mamma fyller snart år. Mamma har inte ont längre. Mamma har inte svårt att hitta orden mer. Mamma kan berätta sin långa historier som började nittonhundra-kallt hur lätt som helst nu. Mammas tårar är slut nu. Tårarna över frustrationen att inte fungera som hon ville. Tårarna över att inte komma ut i skogen, eller till vänner, familjen eller henne lilla gullegris hunden.

Hennes tårar är slut. Mina fortsätter. Hennes sekund är slut. Min fortsätter. Mammas andetag är slut och fortsätter i mig. En vecka kvar då ska vi fira dig mamma. Vi ska fira din dag för dig genom oss.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Stolt över maken

Maken är med här i bloggen ganska mycket. Många dråpliga historier som alla är sanna. Inte ens överdrivna. Kanske lite underdrivna. Ofta handlar det om att han är paranoid eller att han ska bli sjuk, eller slagit sig. Nästan alltid om något som händer maken som när han tjuter högt och jagar spindlar med sopborsten bland virket.

Maken vinner oftare över spindlarna än tvärtom. Men med sopvborsten i handen på maken, då vann spindlarna. Andra berättelser är om hur maken alltid förutspår skador. Om hur han ska dö på kuppen. Som den den gången när allt skulle planeras och hyras saker för att lösa limträbalken. Minstingen och sonen stod med stora tunga balken vid fötterna och dividerar medan jag tar ena änden på axeln och går upp på stegen och så är det klart.

Maken behöver planera och jag kör på. Det är då maken blir skadad. När han är ute och jagar spindlar med sopborsten eller med skivstänger i källaren så skadar han sig sällan. Det har hänt att han har slagit sig när han är ensam. Som när han amputerade tummen (eller ett finger, vad det nu var) två gånger. Inte ens på samma dag. Utan dagarna efter varandra. Då slog han med släggan på handen på samma ställe. Med samma tillvägagångssätt fast det inte fungerade först dagen.

Han har också dött några gånger. Senaste nära döden upplevelsen är när han jagade getingarna med vattenshowen på uppfarten. Min poäng är att maken har alltid en anledning att dö eller skada sig. Och han berättar det alltid omgående. Gärna innan. Nu har det faktiskt inträffat att han inte sagt något. Varken innan eller under. Dock efteråt. Fast i förbifarten.

När vi hämtade den stora sädesmalen (som ingen av oss trodde var så stor) så talade jag om för maken att han skulle få ryggskott, ljumskbråck och dö. Den är så tung. Den är mycket tyngre än den ser ut dessutom. När jag insåg det så hade inte maken kommit in ladugården ännu. Maken säger inget. Han känner på den och är tyst.

Antagligen så skriker han inombods när han försöker rubba den. Men han säger inget. Jag vet att han tänkte när han såg den att den sär tar jag och min fru. Inga problem. Vi var fyra stycken som hjälptes åt. Vi hade klarat oss på tre. Men inte två. Maken säger inget när vi flyttar den. Han säger inget när vi lastar den. Han bara kör på.

Vi får upp den på släpet och vi tackar för oss. Vi hade arbetskläder på oss för att vi visste att vi skulle lyfta saker. Inte hur stora eller tunga men arbetskläder är alltid bra. Vi visste också att vi skulle hämta sakerna i ladan. Maken tog sina snickarshorts. Jag hade långbyxor. Vi hade arbetskläder inte skyddskläder. Inga förstärkta skor eller annat.

När vi åkt en bit hemåt så ser maken på sitt knä och utbrister, jaha, var det där jag slog i? Då har han ett skrapmärke på knät. Först då får jag reda på att han skadade sig när vi lastade den på släpet. Min fantastiske make skulle inte dö. Han behövde inte amputera benet. Han behövde ingen stelkrampsspruta. Han bara konstaterade att han hade ett märke på knät och att det var där han slog sig. Jag blev inte stolt då. Det är först nu jag blivit det.

Igår såg jag hans knä. Det är sommarvarmt igen och maken har shorts på sig. Han har ett jättestort blåmärke på knät. Det är som min hand. Bilden gör inte blåmärket rättvisa. Det är mycket mer färg på det i verkligheten. Nu kommer min stolthet. Han har inte dött en enda gång. Han har heller inte sagt något om att det gör ont. Men med den storlek och de skiftade färgerna så slog han i ganska rejält. Han har säkerligen ganska ont när han rör det nu också.

Jag hoppas ni förstår hur stort det faktiskt är. Makens blåmärke.

Jag är stolt över maken att han inte behövt amputera benet än. Han har inte fått kallbrand. Han har inte fått någon spricka i benet heller. För även om han gör det mest för mig så är han också duktig på att berätta det mesta för mig. När vi äter så pratar han om vad vi ska äta vid nästa måltid. Och nästa. Och ibland nästa på det.

Idag ska vi äta rotmos. Det ska jag göra. Det vet jag för maken frågade igår om jag inte kunde göra det, när vi åt middagen som han gjort. Stekt fläsk och löksås. Vilket var mycket gott. Som han gjorde för att jag skulle kunna vila. Men han berättade inte det mesta för mig när han slog i benet då vi hämtade malen. För det är jag stolt. Även om jag tycker om när han berättar saker för mig. Vi får se om han gör det till en vana att låta bli. Då får jag nog be honom börja igen. För vi skulle nog ha det ganska tråkigt tillsammans om vi inte sa något.

Ta hand om dig. Rotmos och falukorv blir det för oss idag. Hoppas du också får äta något gott. Vi hörs imorgon

Gårdagens middag, stekt fläsk, kokt potatis och löksås.

Publicerat

Empati

Igår så hade jag många arbetssamtal. När man pratar med människor som inte känner så har man ett visst sätt i agerandet. Det är ofta en hel del artighetsfraser. Som Ha en bra helg, ha det gott, tack detsamma och ett antal andra. När jag ska göra något så är jag väldigt fokuserad på att det ska lösa sig. Vilket leder till att jag kan tappa bort en del av de förväntade fraserna som gör samtalet trevligt.

Det gjorde jag igår. Med en person som jag ändå har träffat många gånger genom arbete. Jag har pratat med honom många fler gånger. Han är alltid väldigt hjälpsam och trevlig. Igår kände jag mig inte så trevlig efter samtalet. Jag satt och grubblade över det ganska länge. Grubbla är fel, tankar gick omkring hur vi fungerar som människor.

Jag började tänka på människor som kanske inte har så många mänskliga kontakter på en dag och min empati slog in. Det gjorde så ont att tänka på hur jobbigt vissa har det. Jag tror inte att han är ensam som jag pratade med. Det var mitt beteende mot honom som fick in mig på det spåret. Tänk om jag varit sådan mot en som verkligen hade behövt vänligheten.

Är det bra med för mycket empati? Är det rimligt att jag sitter och får ont i hjärtat för något som inte har hänt mig eller någon jag träffat. Att jag får ont för barn som jag ser på TV eller hör om i förbivägar är inte samma sak. Då vet man att det händer. Här satt jag och fabricerade om hur det varit om jag inte kunde vara artig. Och det gjorde ont. Hur är det att inte ha empati? Att aldrig få ont i hjärtat för någon annan, är det bra? Eller är lagom bäst?

När jag sedan på eftermiddagen behövde ge mig iväg för att utföra mitt uppdrag så ser jag en äldre kvinna få spinn på rullatorn. Jag är på andra sidan vägen. Jag förstår att detta kommer sluta med att hon ramlar. Innan jag har kommit över korsningen så ligger hon ner och rullatorn har vält med henne. Kör rätt upp på trottoaren, på med varningsblinkers och ut för att hjälpa henne upp. Kollar först hur det gick. Jag frågade hur det skulle bli bäst att få upp henne. Hon fick andas ut litegrann.

Det går alltså en sund här. Ingen stannar mer än mig. Jag noterar dock att andra bilister stör sig på min alldeles felaktiga parkering. Det är precis vid dagens slut för alla arbetare. Mycket trafik. När vi kommit så långt att hon fått komma upp i sittande position på marken och hon har andats så kommer det en till bil. Hon stannar lika illa som mig fast i motsatt riktning och kollar om vi behöver hjälp.

Mycket tacksamt svarar jag ja till hjälpen. Det visade sig att vi hade nog klarat det ensamma. Men när man inte vet hur den andra personen är i skicket så är det skönt att kunna vara två. Kändes säkert bättre för henne som trillat också. Det som stör mig är att så många körde förbi. De hade antagligen inte så mycket empati. För så bråttom har man inte hem från jobbet att man inte kan hjälpa en person upp som ramlat.

Alla mina tankar på förmiddagen fick svaret på eftermiddagen. Hellre ont i hjärtat för fabricerade saker och känna att man gärna hjälper till när man kan. Kvinnan som ramlade fick skjuts dit hon skulle. Jag tog både henne och rullatorn in i bilen och körde omvägen dit hon skulle. Hon var glad och jag är glad. Hon som hjälpte till erbjöd sig också att köra men hennes bil rymde ingen rullator. Hon hade säkerligen löst det också. Kört kvinnan först och sedan gått med rullatorn. Jag vet inte men om man har empati så erbjuder man sig och löser det som behövs.

Vad säger ni? Empati, bra, dåligt, lagom bäst?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Ströbröd

Ibland så sitter det långt inne. Vi har ett nytt kök. Jag gissar att ingen av er har missat det. Igår var planen att jag skulle vara ledig hela dagen. Då det blev för mycket för min kropp i förrgår. Inget konstigt när man inte får sova och ändå måste prestera. Som sagt igår skulle det vara en vilodag.

Det gick så där. Jag satt hemma med datorjobb. Jag bokade tider med alla (som jag fick tag på) för att de ska få nya låscylinder. Det tog hela dagen. Med massor av pauser och vila. Många blev också bokade för en tid. Som tur är så ska inte alla byta cylindern. Många ska bara ha nya nycklar vilket gör att de behöver ingen tid. De kan bara komma och hämta nycklarna på plats.

Inget viktigt. Jobbet blev gjort. I min takt, tack och lov så styr jag den själv. Också skönt att kunna göra det hemma i soffan med en dator i knät. Många läser e-post och sms, vilket underlättar när man har en trött hjärna av för lite sömn. Man får tid på sig att tänka vad som ska skrivas. Det märks dock att det sitter långt inne i den trötta hjärnan ibland. Som igår när jag använde ugnen.

Jag har lyxen att ha minstingen hemma fortfarande. Eftersom han jobbar men bor hemma så måste han hjälpa till. Han gör många saker och en av dessa är att laga maten en gång i veckan. Igår var den dagen på veckan. Jag tycker det är mysigt med sällskap i köket så när han lagade mat så tog jag hand om bröd- och kakrester. Och gjorde ströbröd.

Brödet var inte så konstigt. Det var kanter från vår Afternoon Tea som mixades till smulor och så in i ugnen. Det blev svårare med chokladkakan. Det var rester från frysen sedan jag bakat en tårta i somras. Nu tänkte jag att det var dags att använda den till kakströbröd. Istället för frostskador och den ska slängas.

När jag bakar så blir det ofta en lite kladdigare mitt. Inte kladdig men lite på gränsen till det färdiga. Jag tycker inte om torra tårtor. Kakor som är torra undviker jag också gärna. Jag tycker om saftiga muffins och sega kolakakor. Torra kakor som ska vara torra går också bort.

När man ska göra ströbröd av en lite för saftig chokladbotten så kan det ställa till det. Det är svårt att mixa den till att börja med. Det blir gärna sega klumpar. Jag körde klumparna i ugnen till det i alla fall blev lite smuligt. Nu till att hjärnan tog lång tid på sig att starta. Jag har en torkfunktion i en av mina ugnar. En funktion som gör att jag behöver inte stå och passa på smulorna i ugnen. För att inte få brända smulor.

Går att torka kaksmulor i svampläget.

När jag väl kom på det så blev det himla enkelt. Tjoff in i ugnen. Vi hann äta år goda middag som sonen gjorde. Kokt potatis och lax i ugn. Med kokta ärtor och kall sås. Såsen gjorde han väldigt bra. Med rödlök, gräslök och cremefraichebas. Massa annat gott i också. När vi ätit så var de torkade kaksmulorna klara. Även om jag valde svamp att torka så gick det alldeles utmärkt.

Nu har jag ströbröd både till kakor och annat att använda. Det känns bra att inte slänga en massa som faktiskt går att använda. I övrigt så kämpar vi på med att äta kakor från helgen. Även om mycket har fått flytta till frysen. Vi ska överleva tänkte jag. Vilket skulle bli tufft om vi skulle äta upp alla bakade kakor på tre personer. Frysen är bra. Kylen med. Men också att torrförvara i skafferiet. Där mår ströbrödet bra nu.

Ta hand om dig. Hoppas din hjärna är med dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Fortfarande ingen svamp i skogen

Gårdagen innebar alldeles för mycket arbete för att kroppen skulle orka ut i skogen. Det blev tid på altanen istället. Nu när det är lite sommar igen så måste man passa på att pausa och njuta av lugnet också. Även om det är lugn i skogen så är jag helt borta när det gäller lokalsinne. I alla fall i skogen. Där finns inga riktmärken för mig. Allt ser likadant ut. I bebyggelse har jag full koll på riktmärkena. Om inte så är jag helt borta även där.

Mitt lokalsinne existerar inte. Dä får man ta till andra saker som är bra. Som att lägga märke till saker som gör att jag kan lokalisera mig. Även att åka i motsatt riktning, alltså åt andra hållet, har jag blivit duktig på. För när man tar sig tillbaka igen så ser allt helt annorlunda ut. Om jag är med någon annan som jag vet hittar, då har jag ingen aning om någonting. Är jag ensam, full koll. Men inte i skogen. Det är svårt när man inte har något att utgå ifrån. När allt är grönt och inget sticker ut så blir det svårt att hitta lugnet i skogen.

Därför blev det ingen skog igår. Hade mamma varit med så hade det varit lugnt. Mamma hittade alltid. I skogen såg mamma alla skillnader och kunde hitta hem eller dit hon skulle lätt. Om några år kanske jag är där med. Jag är ju en trädgårdsmästare enligt mamma. Då kan jag också bli skogsmästare.

Igår blev det istället flytt av lite växter från olika platser i trädgården till malen. Den som inte längre mal havre utan är en jättestor kruka. Den är också stöldsäker. Med den vikten så är det knappt att den går att välta ensam. Så förstörelse är inte heller med på agendan för saker som kan hända min stora kruka.

Kantnepeta, alunrot, vintergröna, gräs samt fetblad har flyttat in.

En och en halv säck jord ryms det i den där tratten. Jag tänker också chansa på att växterna överlever utan isolering. Om inte så är det inga av mammas växter i. Bara mina och det gör inte lika ont om de skulle gå vidare. Det finns dock en riktigt stor chans att de kommer överleva där i. Vintergrönan överlevde förra inte ute oisolerat, likaså kantnepetan. Övriga har varit i jorden så där kan det finnas risk. Jag håller tummarna, eller jag frågar mamma. Mamma svarade alltid att det går bra. Vilket det alltid gjorde när jag frågade henne. Det går bra!

När jag satt på altanen så såg jag den fina citrusblomman. Det lilla trädet har hur många frukter som helst. Nu har den en blomma och två knoppar. Den trivs helt enkelt hos oss. Blomman är ljuvlig. Knopparna är rosa och är väldigt fina. Ser nästan ut som frukter. De tar också lång tid på sig att vara knopp innan de slår ut. Fina både som blomma och knopp.

Knoppen för över två veckor sedan.
Blomman från igår.

Det blev ingen svamp. Men det blev lugn i själen. Mamma var med mig i tanken under hela dagen. Vart jag är spelar ingen roll. Mamma är alltid med och kommer alltid vara.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.