Månad: januari 2022

Publicerat

Tacksamheten som ibland glöms bort

Idag för tre år sedan skrev jag på Facebook hur mycket jag har att vara tacksam för. Det har jag fortfarande. Detta skrev jag då:

Jag har så mycket att vara tacksam för. Det kan vara lätt att glömma allt vi har. Jag har en man som älskar mig och framförallt stöttar mig i allt. Jag har två söner som utmanar mig på olika sätt. Att vara en bättre version av mig själv hela tiden. Så tacksam!

Jag har många som bryr sig om mig. Både nära och långt bort. Att veta att jag inte står ensam är en styrka som kan förflytta berg. Vilket jag planerar att göra 🎯 Blickar framåt bortom allt som gör att vi glömmer hur bra vi har det.

Från Facebook 21 januari 2019

Nu tre år senare så gäller det fortfarande. Också delen med att vi glömmer hur bra vi har det. Jag är tacksam för påminnelsen. Varje dag behöver man påminna sig om allt det som är bra. Förra året gick mamma bort. Jag är inte tacksam för att mamma lämnade jorden. Men jag är tacksam för att mamma slipper lida.

Jag uppskattar inte sorgen eller smärtan men jag är tacksam för den. Smärtan som sorgen ger mig är ett stort bevis på allt vad mamma betydde för mig. Sorgen över att inte kunna dela mitt liv med mamma visar på att jag delade mitt liv med mamma. Allt det onda visar på hur mycket jag älskar min mamma. Fortfarande och kommer alltid att göra.

Jag är mycket tacksam för att jag hade just mamma som min mamma. Allt det tokiga som hon gjorde i hennes liv gav mig kunskap om att allt ska inte göras enligt regelboken. All kunskap hon hade gav mig lärdomen om att veta saker är vägen till framgång. Vilken framgång är upp till mig att välja.

Just nu väljer jag framgången av att bli frisk. Ett steg i taget. Och det är jag mycket tacksam för. Att det blir bättre. Jag ber och jag är tacksam. Jag ber om hjälp och jag tar emot den.

Jag är tacksam för att jag kan känna smak av allt det goda. Även om det inte är samma saker som innan. Jag är tacksam för att jag förstår att jag ska vara tacksam. Tacksam för att jag har lyckan. Lyckan över att jag är jag. Tacksam för varje dag som jag finns.

Ta hand om dig. Och glöm inte bort att vara tacksam. Framför allt för att just du är du. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Avskyn

Jag längtade till julen konstigt nog. Den stora högtiden som var utan mamma i år. Det kom aldrig någon avsky för att den kom närmre. Det blev bara bättre och bättre. Julafton var väldigt fin och mamma var med, bara inte fysiskt. Det var jobbigt men väldigt fint.

Saknaden var väldigt stor under hela denna tiden. Saknaden är precis lika stor nu. Det konstiga är att jag längtar redan till jul. Det har nog aldrig hänt innan. För det vanliga är att jag är glad att plocka bort julen och senare advent. För att se fram emot vår och sommar. Det gör jag inte. Jag ser fram emot julen. Det är nästan ett helt år kvar!

Jag tror saknaden har tagit över. Julen var en sådan stor del i allt det där som bara är så bra som gör att den längtan bara växer. Kanske mer för varje stund som går utan mamma här.

För allt annat börjar jag utveckla en avsky emot. Som att ta hand om mina fötter. Jag verkligen avskyr att göra det. För varje gång så blir jag så smärtsamt medveten om att jag inte kommer träffa mamma igen. Jag kommer aldrig sätta mammas fötter i ett fotbad och göra dem mjuka och fina.

Samma med händerna. Smärtan är avgrundsdjup vid alla dessa småsaker som måste tas om hand. För de måste inte tas om hand längre. Bara på mig. Smärtan av insikten. Avskyn mot smärtan. Försöka hitta orken att fortsätta fast man inte vill, det är svårt.

I dessa lägen var mamma en klippa. Hon hade alltid något bra att säga. Fast hennes bästa egenskap i mina jobbiga stunder som jag delade med henne var, att lyssna. När hon sedan lyssnat så sa hon något med sin lugna röst som alltid gjorde att det kändes lite bättre.

Ofta när det är jobbigt för en kvinna så vill man inte ha en lösning. Man vill ha någon som lyssnar. Inget ont om maken, men han kommer ofta med en lösning när han lyssnat klart. (Efter sexton år så börjar han bli duktig på att lyssna och hålla med).

Jag behöver nästan aldrig lösningar. Jag har lösningarna själv. Det är bara att lösningarna kan var jobbiga. Något som måste ut och luftas. Det var mamma bra på. Hon kunde ge ett svar som innehöll alla de lugnande orden men också en bekräftelse på de där lösningarna som man redan hade själv. Svårt att förklara men så det är det bästa jag kan beskriva det med.

Det var inte ofta jag hade sådan saker men det hände. Något som vi skulle prata om nu som är jobbigt och inte finns någon lösning på är valet som kommer senare i år. Mamma var politiskt insatt och mycket aktiv i landsbygdsfrågor. Jag har ingen aning om vad jag ska rösta på. Det hade jag kunnat prata med mamma om och jag vet att vi hade kommit fram till någon smart lösning.

Det är ett tufft problem. Jag har alltid varit helt säker på vad jag ska rösta på. Jag har aldrig röstat på samma som mamma. Vilket gör att mammas ord hade betytt så mycket mer nu. För mamma har aldrig försökt påverka mig till hur jag ska rösta. Hon har aldrig försökt få mig att rösta rätt även när hon vetat att jag röstat annorlunda. Nu hade jag behövt mamma.

Lösningen för mig just nu är att låtsas om att det inte är något val i år. På det sättet så är saknaden av mamma inte lika smärtsam och jag slipper försöka lösa något som är olösbart. Samma med pedikyren och manikyren. Jag låtsas om att de inte behövs så hade jag inte behövt på mamma heller.

Avskyn för allt det triviala i livet och allt viktiga i livet är nu större än vad som är rimligt. Snart hoppas jag på att avskyn är borta och saknaden mjukare. Den kommer aldrig försvinna, men kanske den blir mjukare. Mamma hade sagt: Klipp naglarna! Saknaden blir inte mindre för att du låter bli.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Leatherman Wave+

Maken tar mitt jobb på allvar. Han tar sina verktyg på ännu större allvar. Jag har ”lånat” lite verktyg av maken. Jag skriver ”lånat” eftersom verktygen är våra. Precis som mixern i köket är våran så är verktygen våra.

Jag har använt de på jobbet. Grejen är att jag borde inte använda våra verktyg på jobbet. Jag borde inte slita på det som är privat på jobbet. Problemet är att jag inte har tillräckligt med bra verktyg på jobbet.

Jag kan inte springa omkring med en hel verktygslåda runt hela området. Jag vet inte alltid vad det kan tänkas vara som jag behöver. Om det är ett bokat uppdrag som att kolla element så vet jag vad jag ska ha med mig. Då är det inget konstigt att ha med vertygsväskan.

Problemet dyker upp när de vill att man ska kolla på fönstret när man ändå springer på varandra ute på gården. Eller när garagedörrarna krånglar. Eller en lampa som sitter fast. Eller…

Därför har jag lånat ”makens” multiverktyg några gånger. En liten smidig som får lätt plats i jackfickan. Med några gånger menar jag en gång. Gissa vem som har ordnat ett multiverktyg till mig? Japp, du gissade rätt, maken.

Maken har köpt ett Leatherman multiverktyg åt mig. Han har ett i läderfodral. Han beställde ett i nylon till mig. Han frågade om det spelade någon roll för mig och jag sa att det inte gjorde det. Man kan tycka att läderfodral är lite finare än nylon.

”Makens” till vänster, jobbets till höger.

Grejen är att när verktyget kom hem. Som nu ska bo i min arbetsjacka för alltid. Vilket är jättebra, missförstå mig rätt. Men grejen är att nu skulle maken kunna tänka sig att byta. Då skulle jag få det fina fodralet och han kan nöja sig med det i nylon. Jag skulle ju kunna ha det i läder i bältet på arbetsbyxorna. Enkelt att komma åt och hållbart för att ha i bältet hela tiden.

Maken är snäll. Alltid. Fast denna gången hade maken insett att verktyget som var tanken till jobbet var lite bättre än ”hans”. Jobbets går det att byta ut tången på till exempel.

Skruv till höger på bild. Det har inte ”makens”.

Det finns tydligen någon elkabelskalare på den nya också. En som inte ens finns med i beskrivningen. En hidden feature, du förstår, mycket värdefull med gömda spännande användningsområden. Det är inte många saker den har som inte ”makens” har.

Det jag ville ha var en liten skruvmejsel och en fällkniv. Då klara jag mig långt. Men när maken tog fram multiverktyget så är det mycket bättre. Då finns även en bra spetstång. Det har man mycket användning för. Skala elkablar, inte så mycket.

Maken gav upp försökt att byta verktyg ganska fort. Han är snäll. Och han är väldigt engagerad i verktyg. Innan han kom innanför dörren hade han påbörjat genomgång av allt man kan göra med verktyget. Jag lät honom öppna pakten och han blir väldigt exalterad av att denna har lite med saker än vad ”hans” har.

När han då försöker byta med mig så vet jag varför. Inte så smart om jag får tillägga det. Eller så är han supersmart och säger så för att jag ska känna att jag här den bästa av oss. Som han är avundsjuk på. När han egentligen bara vill ha ”sin” i fred.

Enn sak vet jag, och det är att maken har inte slutat att förevisa mig lite olika bra knep än på några dagar. Han är också väldigt snäll och sitter och mjukar upp den åt mig. Genom att öppna och stänga allt flera (tusen) gånger. Visst är han snäll.

Ta hand om dig. Om du har dåligt med verktyg så kan jag starkt rekommendera Learherman Wave+. (+ är viktigt, det är varför min är bättre än makens.) Vi hörs imorgon.

Publicerat

Nackdelar och fördelar

Jag kan inte påstå att nackdelarna förlorar mot fördelarna. Det är tvärtom. Utan någon som helst betänketid. Det finns fördelar men inte lika många eller lika starka. Nackdelarna av att få cancer är alltid större än fördelarna.

Den första nackdelen är att få cancer. Även om det är en nackdel att få cancer så är fördelen att man känner sig mer levande. För du blir mer påmind om att alla ska vi dö. Frågan är bara hur och när. Vilket blir en andra nackdel. Du blir mer levande och kraften finns inte.

Det kan jag i och för sig inte skylla cancern för direkt. Det är indirekt cancer, genom behandlingen för att inte få ny cancer. Den tog kraften. Eller sömnen. Sömnlösheten är en annan nackdel. Som inte har någon fördel. Mer än att man finns åt sina barn när som helst på dygnet. Även när någon har ont mitt i natten.

Jag har inga problem med att jag fått cancer. Jag har kommit till ro med det. Eller återigen, med behandlingen. Jag har kommit till ro att jag har ändrat min smak, kanske, för alltid. Cancern är borta. Så fort jag fick beskedet så frågade jag hur löser vi detta? Vilket är gjort. Jag går inte och grubblar över om jag kommer få ny cancer.

Då grubblar jag mer över hur jag ska stilla mitt sötsug. Eftersom en av nackdelarna är att jag inte tycker om godis längre. Det kan alla tycka är bra. För då äter man inte godis. Eller så gör man det ännu mer. För att hitta något som stillar godissuget. Fördelen med det är att jag bakar mer. Saker som jag kan tycka om lite extra OCH som stillar suget.

Jag har inte lyckats hitta det ännu. Det kan också bero på att ibland är man sugen på olika saker. Jag har kanske inte träffat in rätt bakning med rätt dag för suget. Idag är nog dagen jag prickar rätt. Idag ska det bli pannkakor. Maken kommer ta glass till. Jag äter som mamma, med smör och socker. Idag är dagen. Suget blir stillat med rätt sötsak på rätt dag.

En annan nackdel är alla symptomen som kommer från sömnlösheten. Det dök upp när pandemin kom. För många av symptomen för det är samma som för Covid-19. Vilket innebär att varje gång jag säger att jag har ont i huvudet, eller tung i kroppen så är makens första tanke att jag har, just det, Covid-19. Tur att han inte säger det varje gång till mig. En fördel är att jag inte har Covid varje gång jag har känningar i kroppen.

Det finns fördelar och nackdelar med allt. Även med cancer. En stor fördel är att min cancer är borta. OCH jag lever. Även om jag inte lever som innan så lever jag. Det är väl ändå det enda som är av betydelse?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Bakfull

Ja, jag vet hur det är att vara bakfull. Tyvärr. Jag tror att de flesta som vet hur det är att vara bakfull, just tycker det är tyvärr. Att man önskar att man inte hade den erfarenheten. Att man kunde stoppa i tid. (Fast fakta visar att det inte finns någon säker mängd alkohol).

Tyvärr är det så att jag numera, är som bakfull hela tiden. Jag har insett det ganska nyligen att det är så jag känner mig. Efter att jag inte sover tillräckligt. En del av bakfyllan är säkerligen sömnbrist tillsammans med att man druckit alkohol. Jag får dock hela bakfyllan av att nu har varit utan tillräckligt med sömn i flera år.

Den erfarenheten tycker jag också tyvärr om. Att vakna tung i huvudet, på gränsen till illamående, tung i kroppen med lite svårt att koordinera rörelserna, det är ingen höjdare. Inte en gång och inte många gånger. Som nu nästan hela tiden. Huvudvärken börjar göra sig ett signum.

Det sysslade jag med igår, att vara bakfull av sömnbrist. Jag lyckades tillsammans med maken få ner våra adventsstjärnor, med hjälp går allt. (Och massor av envishet). Ljusslingorna är kvar utomhus. Det hade de nog varit även om jag varit pigg. För det är skönt med ljuset.

Det blev ingen städning som det brukar bli när jag tar bort saker. Precis som jag inte har städat på flera veckor av samma anledning. Jag kan inte. Maken får städa desto mer. (Stackarn). Han slapp igår. Det blev bort med lamporna. Fram med nya lampor. Sedan var det sparlåga resten av dagen.

Det blev enkel middag, likafullt väldigt lyxig middag. Vi åt Burrata-sallad. Jag älskar Burrata. Vi hade bröd till. Perfekt middag som var mycket god. Babyspenat, tunt skivad rödlök, fint skivade tomater, apelsinolja med chili, balsamico samt salt och peppar från kvarnen. Utöver huvudnumret Burratan.. Väldig gott och enkelt.

Vår middag.

Annars var det inte så mycket som hände igår. Det enda av betydelse är väl att vi mätte minstingen. När vi gjort det efter alla konstens regler så insåg vi att det vara fyra år sedan sist. Så att han vuxit en centimer sedan dess var kanske inte så konstigt. Takten avtar i alla fall. En centimeter på de fyra år är att jämföra med en centimeter på ett år, som det var på mätintervallen innan.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Att det ska ta så lång tid?

Ibland så tar det ett tag innan man lär sig. (Uppenbarligen.) Jag tycker alltid att jag har varit duktig på att våga prova nya saker. Hyfsat duktig på att lära mig saker. Språk kan jag men det kräver mycket övning, vilket mitt tålamod inte alltid orkar. Matte har jag lättare för. Jag tycker att jag klarar och klarat mig ganska bra.

Meeeeeen, ibland så tar det lite tid innan man lär sig. Eller lång tid innan man lär sig. Eller hittar lösningar. Jag är frysen av mig. Jag har alltid varit frysen av mig. Även om jag badade ute varje år innan 1 maj när jag var liten så spelar det ingen roll. Jag var lika frusen då som nu. Jag var också lika envis då som nu. Den enda skillnaden är att jag inte bryr mig om andra på samma sätt då som nu.

Då hade jag en kompis som tyckte vi skulle bada och det är klart vi skulle. Hon är inte frusen och har aldrig varit. Jag vet inte om hon badar före 1 maj ännu för vi har ingen kontakt idag. Jag skulle dock gissa att hon är lika galen nu som då. Då var vi de lite galna som badade innan isen riktigt hade släppt ibland. Idag skulle jag aldrig utsätta mig för det. Idag vet jag att det finns inget värde i det.

Det som det finns värde i är att inte frysa. Att ha det varmt när man kan ha det varmt. Jag älskar vinter och klä på mig mycket saker. Det är dock inte helt lätt att hitta långa termobyxor. Eller ännu svårare en overall. Det skulle vara det absolut bästa. Där inget kan komma in i gliporna. Lycka till att hitta det, till nästa två meter kvinna som inte ska vara stort som ett tält. Eller det räcker inte, stort som ett hus.

I julklapp fick jag mamelucker. Efter tips från en kollega. Om man vill ha kjol när det är kallt ute så ha mamelucker i ull. Nu när jag fått det och använt dessa så förstår jag inte att det kunde ta så lång tid för mig att hitta det som hjälper en frusen själ? Som sagt jag är villig att prova mycket. Jag vågar och kasta mig ut utan att veta vad som ska ske. Jag har till och med varit så galen så jag badat innan isen släppt helt. Och ändå så har det tagit så lång tid. Hur?

Om du är frusen, prova mamelucker. Om du då ska gå bort och gå till vänner som du inte träffat under hela pandemin, då rekommenderar jag att ha mamelucker och sedan en termokjol. Det gjorde jag igår. Använde båda för att vi faktiskt skulle till vänner som vi inte sett under hela pandemin.

Nu får man lära sig att leva i en pandemi. Mindre sällskap. Försöka hålla avstånd. Inte kramas. För att inte träffas är inte heller bra. Människan är ett flockdjur. Vi behöver sällskap. Annars mår vi dåligt. Jag tror i och för sig inte att mameluckerna hjälper mot virus. Jag tycker ändå du ska ha det när du träffar vänner. För det är bra mot kylan i dessa tider.

Ta hand om dig Vi hörs imorgon.

Publicerat

El, vem behöver el?

Jag kan skriva en massa om priserna som alla andra gör. Eller ondgöra mig över människor som inte väljer fast elpris. Som många andra gör. Är det alltid svart eller vitt?

Om alla skulle ha fast pris. Vad skulle hända på markanden idag då? För nu är priserna verkligen mycket högre än vad de någonsin har varit. Jag gissar att elbolagen skulle ha det tufft och kunna gå i konkurs. För det kan inte köpa in så mycket el på förhand så de verkligen inte blir drabbade av prishöjningarna. I Europa har fler elbolag gått i konkurs av denna anledningen.

Vilket inte är så konstigt. Jag läste att i Frankrike är priserna tio gånger så höga mot vad de brukar vara. Det är inte i närheten vad vi har i Sverige. Om alla skulle haft fast pris hade vi varit i samma sits utan den ökningen, är min gissning.

Allt är inte svart eller vitt. Sedan är det klart att man borde ha lite koll på sin ekonomi och vad som finns utrymme för. Om du förbrukar mycket el så blir det än viktigare. Men igen, vi har aldrig haft en så här stor ökning någonsin och om alla haft fast så hade vi haft en annan kris.

Det denna krisen visar är väl hur skört vårt samhälle är. Det är mycket som kräver el för att vi ska kunna fungera alls. Kyl, spis, telefon, datorer. Jag såg en reklam från ett elbolag som på skämt visar en kvinna på en motionscykel med texten: Vi gör allt i vår kraft för att försörja dig. Ett skämt som idag kanske är närmre än vad vi trodde.

Maken har alltid sagt, att det är inte ett tredje världskrig som kommer göra att världen går under. Det är att någon slår ut elnätet. Då är det slut. Jag tror att det ligger något i det.

I Ukraina börjar det bli spänd stämning. Ryssland har 100 000 soldater mot Ukrainska gränsen. Kriget är nära. Men Ryssland vill nog inte ha krig. De vill bara vara säkra på att ingen kommer med fientlig styrka in till dem. Nu har de fått nej från USA att de kommer inte ges några garantier på att NATO aldrig kommer hjälpa Ukraina.

2015 slogs Ukrainas elnät ut av en cyberattack. Kanske var det för att komma undan ett krig men visa att bråka inte med oss. Vi kommer att vinna, på det ena eller andra sättet. Med stor sannolikhet kan man gissa att det var från Ryssland attacken kom. Även om det inte är bevisat.

Ryssland har koll på elnätet i Ukraina. Det byggds under Sovetunionens tid. Ryssland har att vinna på att göra en sådan cyberattack. Det kan vara vem som helst, men vem vinner på det?

Elen är det som kommer ställa till det i vårt samhälle idag. Om det kommer vara orsaken till jordens undergång vet jag inte. Men kriser på grund av elen kommer vi ha flera i framtiden, det vet jag säkert.

Den utöver priset som pågår nu är hur ska vi framställa el? Den fjärde generationens kärnkraft? Vindkraft? Vattenkraft? Solceller? Alla har nackdelar. Alla har fördelar. Det enda jag vet är att nackdelarna är störst och dyrast med kärnkraft. Den krisen kommer att fortsätta ett tag till. Hoppas någon riktigt smart hittar på något helt nytt. Fördelaktigt utan några nackdelar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Minstingen

Igår så berättade jag att det var några som skrattade med (åt) makens ruttna citroner. Eller att jag hade ruttnat kanske var upphov till skrattet. Hela saken med det var att minstingen var med på ett hörn när hela processen med förruttnelsen utspelades i verkligheten.

Maken var helt överens med mig att citronerna ruttnade medan minstingen vidhöll väldigt starkt att han hade inte sagt något om att ruttna. Även om han höll med maken om att det blev varmt från spisen. Att de skulle må bättre på andra sidan. (Vilket stämmer, han sa inte ruttna, bara maken.)

Jag sa, när detta hade pågått ett tag när det hände, att nu är det ett blogginlägg och gick och hämtade telefonen för att ta kort. Det är inte alltid jag är så tydlig med vad som ska vara i bloggen. (Jag frågar alltid familjen om jag får när det handlar om dessa). Grejen var att det var för roligt i verkligheten för att låta bli att tala om det. Maken bjuder gärna på det också. (Om någon tror han ändrat sig så har ni fel. Citronerna och äggen ruttnar fortfarande till höger om spisen.)

Vi började prata lite om hur jag bloggar och om vad. Minstingen tänkte då att jag kanske bara bloggar när det är roliga saker som händer. Eller viktiga saker. Men så är det ju inte. Jag bloggar om något varje dag. Det vet ni redan om. Han undrade då vad jag bloggar om när inget händer på en dag? Jag skriver om det som inte händer svarade jag då.

Det låter kanske lite konstigt men det finns alltid något att skriva. Även om det ibland är väldigt triviala saker. Saker som egentligen bara har betydelse för mig själv. Vilket är det viktigaste med bloggen. Att den är för mig själv.

Bloggen är en plats där jag får ner mina minnen. Jag kanske aldrig kommer gå tillbaka och läsa, men tryggheten om att de finns där och inte glöms bort gör att allt blir lite lättare. Det är det viktigaste, att minnena består. Det brukar man alltid säga, att minnena består. Fast det stämmer ju inte. Ofta glöms de bort.

Här finns en del av allt. Det roliga, som är vanligt att komma ihåg en tid. Det jobbiga, som är vanligt att man kommer ihåg länge. Det traumatiska, som är vanligt att man kommer ihåg för alltid. Allt det andra glöms oftast innan dagen är slut. På detta sättet så finns det en del av allt kvar.

En lång, tråkig dag finns också kvar. Den som kanske är den absolut viktigaste av alla dagar. För det är den dagen som gör att man uppskattar de bra dagarna så mycket mer. Om vi bara hade bra dagar så skulle de till slut inte upplevas som bra.

Att citronerna ruttnar, det var en bra dag. Nu har frun slutat att ruttna så mycket och citronerna står kvar till vänster, så de är inte ruttna heller.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Citronerna ruttnar

Eller? Jag ruttnar kanske. Igår köpte jag en julklapp. Eller nej, det blev ingen till mig. Den blev till maken i slutändan. Jag fick presentkort i julklapp och igår så trodde jag att jag hittat exakt vad vi behövde. Någonting som gör att vi slipper ta ut alla plåtar i skåpet när man behöver en.

Det jag köpte var en stekpannehållare i gjutjärn. Dock så fungerade det inte med den. Den var för hög för skåpet. Och själva byglarna som skulle hålla plåtarna var för korta. Plåtarna blev för tunga i framkant.

Dock så tyckte min make att det där var ju en fantastisk grej. För att just har stekpannorna i. Han gjorde om hela köket för att få plats med den. Det kan hända att jag överdriver litegrann. Mycket fick flytta plats för att stekpannorna då ska vara nära spisen. Annars tappar det ju lite av det briljanta med den.

Maken fick fritt fram och flytta runt. Sedan när han var klar så la jag mig i. Mest med det som han inte fick plats med längre. Sådant som blivit lite oviktig i hans ögon. Som soja, vinäger och annat. Det använder vi ganska mycket så jag. Det tyckte inte han. Självklart fick jag plats med det nära spisen.

Det som jag ruttnade på var att jag inte fick ha citronerna och tomaterna där jag ville. För enligt maken så ruttnar de där. Av värmen från spisen. Medan jag tycker att det ska ju användas så hur mycket ruttnar det.

Det är inte bara citroner och tomater som ligger i den. Det kan vara annat i grönsaksväg också. Eller frukt. Beroende på lite. Den har innan stått på helt andra sidan av köket. Vilket gjort att man glömt tomater ibland i grytan. Tomater har vi nästan alltid hemma. Ändå glöms de bort.

Nu när de inte får plats på andra sidan så är det smartast vid spisen. Bredvid löken. Som alltid har varit där (och inte ruttnat). På andra sidan står nu vår espressomaskin och kaffekvarn. Så har mixern flyttat från den sidan till bredvid stekpannorna. De har bytt plats. Det på andra sidan tar större plats än mixern. Därav att citronerna inte får plats där längre.

Kolla in bilden. Visst skulle det fungera fint att ha fatet på höger sida om spisen? Det lär ju inte ruttna på den sidan. Men nej, det går inte. På sin höjd att jag fick ha fatet på vänster sida. Med långt avstånd.

Fatet på vänster sida.
Inte ens nära…

Jag har redan haft diskussion om äggen. Som står till vänster om spisen. För om ni inte gissat det, äggen ruttnar bredvid spisen. De står en bit bort. Innan fick de inte ens stå på vänstersidan utan på en helt annan bänk. Men där är nu makens julklapp med knivarna. Tror det är därför han gick med på att äggen kunde stå på bänken mot spisen. Men långt från spisen.

Så här blev det. Jag ruttnade inte tillräckligt.
Fatet bredvid äggen som i sin tur är bredvid de älskade stekpannorna.

Jag fick ge upp. Han blev dock nöjd med att jag fick plats med sojan, vinäger och oljorna till höger om spisen. Så himla enkelt att krydda maten. Och sådan saker använder man ju jätteofta, så det var ju bra, tyckte han.

Citronerna ruttnar inte. Äggen ruttnar inte. Löken ruttnar inte. Oljorna och det andra ruttnar inte. Men frun gör nog det en stund till.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Slit och släng

Jag lever med en man som är duktig på att slänga. Nu pratar vi SLÄNGA. Han kan slänga allt om du inte passar dig. Hans papper slängs aldrig. När man jobbat som egen sedan i stort sett alltid så är alltid papper väldigt viktiga. Men annars, släng.

När vi träffades i början så märkte jag inte av det. Jag märkte inte heller av det när vi faktiskt blev tillsammans men inte bodde ihop. Den tiden var dock väldigt kort. Vi hade en låååååååååång period när vi bara kände varandra. Sedan en period när vi umgicks men inte var tillsammans. När vi väl blev tillsammans så var det väldigt kort tid innan vi flyttade ihop.

När vi flyttade ihop, DÅ märkte jag det. Vi skulle vara särbos men ändå bo ihop. Vi hade ett boende här, där vi bor nu. För där fanns och finns mina barn. Sedan hade vi ett boende där han hade jobb och kollegor. Jag försökte att inte lägga mig i ”hans” flytt så mycket. För här var det ”mina” saker i boendet och där ”hans”.

Problemet var att han ville slänga ALLT. Jag menar allt. Vi var tre vändor på tippen med saker som bara hivades. Visserligen välanvända saker. Saker som kanske sett bättre tider. Men, saker som hade mer att ge. När vi flyttade ihop där så hade vi inget att sova på. Vi åkte och köpte en uppblåsbar dubbelmadress att sova på. Inga stolar. Vi hade ingenting, typ.

Det som fanns var en Baden-Baden-solstol. Den använde mamma i vardagsrummet. Vi satt på golvet. Mamma hjälpte oss att flytta. I den lägenheten fanns rum att hyra om han hade besökare. Mamma hade alltså riktig säng att sova i. Men hon var ju inte i det rummet när hon inte sov. Solstolen var bara sparad för att mamma skulle ha något att sitta i när hon var med oss i lägenheten. Annars hade den nog också rykt.

Det fanns också ett köksbord. Ett fint furubord med massiv skiva som jag la mig i om. Det skulle ha slängts om jag inte satte mig på tvären. Vi tog bort benen och använde skivan med andra ben. Ben som inte var med en stång under som man slog i smalbenen i. Det bordet hade vi i många år. Tyvärr gick det sönder i vår köksrenovering förra året.

Maken har ändrat sig lite på med att slänga. Han försöker nu att själv komma på användningsområden eller så frågar han mig. Han har dock genom åren köpt på sig sådan saker som han också vill ha och som är hållbara så det finns inte samma mängd att slänga kanske. Han tänker mer på miljön idag. Så istället för att slänga så säljs det eller skänks det.

Trots att han har blivit väldigt duktig på att inte slänga användbara saker så händer det ibland fortfarande. Som när han slängde min menskopp som låg i köket för att rengöras. Den låg i hushållspapper (ren men inte kokad) för att kokas när jag hade tid. När han då stiger upp och gör frukost och jag inte är hemma så kan det hända att den där hushållspappershögen slängdes. För det var ju äggskal i hushållspappret.

Jag har inte vågat fråga om han slängde det i kompostpåsen eller i brännbartpåsen. Silikon är nog inte så lätt att kompostera. Jag är gladare av att tro att den slängdes i brännbart. Och han slängde den ju inte för att det var något som drällde. Han slängde ju äggskal som inte ska ligga och drälla. Jag är inte arg på honom. Han köpte dessutom en ny åt mig.

Jag är så glad och tacksam för att vi kan utvecklas genom hela livet. Jag har lärt mig massor av maken och maken har tagit och lyssnat på mig en del. Att ha ett slit och släng samhälle är inte hållbart. Vi måste alla lära oss att ha mer hållbart samhälle. Jag såg att kommunen ska försöka minska våra hushållssopor från 2023 till 2030. Det gillar jag. Som tur är så är vi i vår familj på vara gata i stan redan inne på det spåret.

Ta hand om dig. Släng mindre. Vi hörs imorgon.