Månad: april 2022

Att bli påmind om hur man faktiskt har haft det är bra. Ingen har gått i mina skor, enbart jag vet hur jag haft det i livet. Jag har haft det tufft ibland precis som alla andra. Det är bara olika saker vi råkar ut för. Jag har ju gnällt ett tag här i bloggen. Och jag har haft det lite svårare men jag är lycklig. Även när det går ner. För livet är upp och ner i olika långa perioder. Att då få upp detta som minne från 2013 på Facebook passar väldigt bra.

”Jag har fått frågan många gånger: Tappar du aldrig tålamodet? Orken? Motivationen? Klart jag gör. Men jag frågar mig själv är det värt det? Ältandet, frågan varför. Varför mig? Varför får jag alla motgångar? Varför gjorde jag inte så istället? Mitt svar blir då, Nej. Det är inte värt det. Utan vad kan jag göra för att gå vidare härifrån? Jag är så tacksam för allt som jag får uppleva och utstå. Tänk om jag inte fått det. Då hade jag inte haft mina barn tex. Jag tackar varje dag för att jag har mitt liv!”

Även om jag har gnällt här så är detta minne fortfarande sant. Jag ältar inte. Jag ser och går vidare. Jag ältar inte mycket. Jag kan minnas och komma ihåg hur det var och sedan tänker jag på vart det lett mig. Som att mamma inte finns här hos mig längre. Jag minns och tänker på hur mamma alltid kommer att vara nära mig. Allt jag är och gör är tack vara mamma.

Jag är så tacksam för allt som jag får utstå. Allt det som är jobbigt gör livet så mycket bättre när det är bra. Det blir en stjärna som lyser varje gång. Som att kunna sova en stund i fåtöljen. Min glädje och det värdet som finns i den sovstunden på eftermiddagen blir en verklig guldkant i livet.

Jag har fått ändra många saker. Jag jobbar inte med det jag gjorde innan på heltid. Jag gör helt annat nu. Men på vägen så har jag lärt mig att vara ”trädgårdsmästare”. Jag har lärt mig att ta hand om väldigt många växter och de lever. (Inomhusväxter ska vi inte prata om, ÄN.) Jag har lärt mig att ploga med snöplog på maskin. Jag har haft tid med mamma som jag inte skulle haft annars.

Även om jag ändrat mycket så är mycket också lika. Som att maken och jag jobbar tillsammans. Vi umgås väldigt mycket. Vi tycker fortfarande om att umgås mycket. (Även om hjärskakningen igår gav maken lite huvudvärk också, från mina kommentarer.) Vi skrattar mycket, även om det ibland blir lite gräl.

Mitt tålamod är intakt, min motivation är på topp. Orken däremot är inte som för sju år sedan. Men det har jag lärt mig att hantera och uppskattar idag att få sova på ett helat annat plan än tidigare. Särskilt de där få gångerna som sker på eftermiddagarna. Livet är väldigt bra helt enkelt. Jag tackar fortfarande varje dag för att jag har mitt liv!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Du som följt mig ett tag nu vet att jag jobbar som fastighetsskötare. Det innebär en massa olika arbetsuppgifter. Igår bytte jag till exempel filter i en avgasare. Den tar bort allt syre i elementvattnet så rören inte rostar. Vatten fylls på ibland så det kommer alltid behövas. Och om man är duktig på att hålla efter det så kan gjutjärnsrören leva för evigt utan att rosta sönder inifrån.

Det gjorde jag igår. Eftersom anläggningen är så pass stor behövs två filter. Bägge byttes. Ingen stor apparat. Man stänger av vattnet till filtret. Öppnar ventilen och släpper ut vattnet. Skruvar loss behållaren och tar ut filtret och ersätter med nytt. Sedan sätter man tillbaka allt, stänger ventil och öppnar för vattnet.

Det tar inte så lång stund alltså. Det som tar längst tid är att vänta på att vattnet töms. När jag då var på plats tänkte jag att jag kunde röja lite för hantverkarna som håller på att byta vårt värmesystem. Det ska dit stora bergvärmepumpar och allt ska flyttas till ett pannrum från dagens två. Det behövs utrymme för allt det nya på ena sidan.

På mitt jobb finns en del betongbalkarna. Jag springer mycket i källarna. Jag måste huka lite överallt för rören i taket. För balkarna så måste jag ducka, rejält. Jag har börjat vänja mig nu. Om någon missat det så är jag 192 centimeter lång. Balkarna är INTE 192 cm från golvet.

Som du ser på bilden är balken bra långt ner. Ungefär i axelhöjd på mig. Att ha dess balkar på jobbet och gnälla i bloggen går inte så bra ihop. Synden straffade sig själv omgående. Igår när jag skulle rensa bort från pannrummet så tog jag saker i händerna. Vänder mig om går hukad RAKT som en tjur rätt in i balken!

Jag såg stjärnor, benen vek sig och jag kände hur bulan växte ut och fåglar flög runt den. Jag svimmade nästan av och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Aldrig har jag tjongat i huvudet med sådan kraft i någonting, någonsin. Då är jag ändå van att slå i huvudet lite då och då.

Att gå snabbt samtidigt som man frustande lutar huvudet ner som en tjur och springa rätt in i en betongbalk är inte att rekommendera. Jag vill med all säkerhet tala om att det är inte skönt. (Balken höll men det är säkert invärtes sprickor och kan rasa när som helst.)

Som sagt att gnälla och tycka synd om sig själv är inte smart. Synden straffar sig och ger en något att verkligen tycka synd om. Bulan är stor och huvudet vet jag vart det sitter. Tur i oturen så var det jag som gjorde det och inte maken. Han hade inte överlevt och alla tänderna hade lossnat. Mitt huvud sitter kvar även om det känns.

När det gått en halvtimma eller så ringde jag maken. När jag kvicknade till. Som släppte vad han höll på med för att komma och kolla till mig. Han är bra fin min kära make. Han kom fram till att bulan var rejäl och att jag inte spydde. Han insåg också att sjukhuset inte skulle göra något med mig även om det var hjärnskakning. Istället tog han på sig att se till att jag inte kräktes under kvällen. Vilket jag inte gjorde.

Dagens tips: gnäll inte, för det leder till huvudvärk.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Mycket gnäll och lite verkstad skulle man kunna säga. Fast det skulle vara fel. Det som är rätt är snarare, mycket gnäll och ändå mycket verkstad. För det är ju verkstaden som gör gnället. När jag ändå håller på så kan jag avslöja att gårdagen inte blev klockren. Det är svårt att få till det med att återhämtat hjärnan ibland.

Trots allt mitt gnäll om hur synd det är om mig så är jag väldigt lyckligt lottad. Att få skriva här om hur det är gör gott. Att kunna skriva här belastar ingen. Eller alla. Men det är inte samma som ha det i ett samtal. För den som läser kan välja att inte ge någon kommentar. Det behöver inte bli någon börda på motparten.

Motparten vet ju att jag kan höra av mig personligen om jag behöver. Jag försöker bara säga att oavsett hur mycket gnäll det blir här så är det inget synd om mig. Inte än och långt ifrån.

Jag har så många saker att vara lycklig över. Jag är en fantastiskt person som klarar av svårigheter på svårigheter. Jag uppskattar alla motgångarna som gör att jag kan värdesätta allt som är bra i livet. Jag har en underbar make. Jag har två intelligenta barn. Jag har en trädgård som jag hann dela med mamma. Jag har lärt mig så mycket och jag är lycklig lottad som kommer ihåg mycket av det.

Jag har världens bästa mamma. Världens bästa mamma som gav mig livet. Som gav mig verktygen att hitta mitt bästa jag. Hon fanns med mig hela tiden även när vi inte bodde nära varandra. Mamma var alltid bara ett samtal bort. Mamma lärde mig att ta ansvar. Mamma lärde mig att våga stå upp för mig själv. Mamma lärde mig att vara ödmjuk. (Kan fortfarande bli bättre på det.) Mamma lärde mig att säga tack.

Och det gör jag ofta. Tack till den som förtjänar ett tack. Tack för att någon ger mig menyn. Tack till någon som jag anlitar för att rensa mina avlopp. Tack till den som säger något snällt. Tack till livet. Vilket är det viktigaste tacket. Tack för livet och tiden jag har. Tack till möjligheterna som finns i varje sekund, i varje minut så länge livet är.

Jag är lycklig som är lyckligt lottad. Tack!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det kan vara bra att ha en vinnarskalle. Ett mål om att vara duktig. En inställning om att man kommer vinna. Så länge det handlar om dig själv. För annars är det mer dåligt än bra. Att spela spel med någon som har en vinnarskalle tror jag vill alla har gjort någon gång. Det är inte alltid kul.

En gång för länge sedan spelade jag alfapet med två andra. Vi gjorde det för att fördriva tiden. Vi hade ett ställe som vi skulle till vid ett visst klockslag. Vi hade bestämt att vi skulle spela tills vi behövde åka. Vilket vi gjorde. Jag var ute ur matchen ganska tidigt. Jag hade kul ändå.

Vinsten stod mellan de andra bägge jag spelade med. Det var tight. När det kommer till punkten att vi måste sluta så säger vi ett varv till sedan är matchen slut. Personen som har vinnarskallen lägger DÖD. Ö ger många poäng och han är mycket nöjd över att han nu kommer att vinna. Jag är sist att lägga mitt ord och som sagt jag är ute så det är inget viktigt med mitt ord.

Innan jag ska lägga och efter vinnarskallen ska alltså den andra personen lägga som det är jämnt med. Som ni vet är det svårt att använda de bokstäverna som ger höga poäng. Vinnarskallen är alltså mycket glad för vinsten. Då börjar den andra att lägga ett S efter DÖD. Om man gör det får man räkna alla poängen i det ordet som är lagt. Med följande B och O. DÖDSBO. Och vinsten gick till den andra.

När vinnarskallen inser det så flyger hela spelet i luften och iväg över köket med bokstäver flygandes överallt samtidigt som personen stormar ut. Jag fick aldrig lägga mitt sista ord. Kvar är jag och vinnaren. Vi tittar på varandra och vet att vi måste åka. Tillsammans med förloraren.

Spelet fick städas upp senare och vi hade en mycket tråkig bilfärd att genomföra. I många år så har denna gång kommit på tal. Inte ofta men det har hänt. När man pratat personlighet och hur man är som vinnare och förlorare. Jag kommer aldrig glömma detta tillfälle. Och aldrig ordet som var dödsstöten heller (ha, ha, vilken rolig ordvits.)

Att ha en vinnarskalle betyder inte bara att man är en dålig förlorare utan även ofta en dålig vinnare. En som gör allt bäst och kan allt bäst och som inte ser andras framgångar. Det är inget trevligt, eller hur?

Att ha en vinnarskalle mot sig själv kan vara bra. Så att man ser till att göra sitt absolut bästa oavsett hur svårt eller lätt det är. Att man alltid försöker. Ibland behövs då lite vinnarinstinkt, att det här klarar jag. Särskilt när det är något nytt som man aldrig har provat förut.

Jag tror att jag har vinnarskalle. Oftast för mig själv även om det hänt att jag varit en dålig förlorare. Men efter den där gången för många år sedan när jag spelade alfapet så försöker jag att förlora med stil. Att berömma den som faktiskt vann och ge uppmärksamhet till vinsten. Även när det är en dålig vinnare. Är du en vinnarskalle?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår på jobbet så skulle vi åka och titta på en släpkärra till lastmaskinen. Det gamla släpet var för lågt till dragkroken. Inte bara det, den var stor och klumpig med. (och eventuellt väldigt skraltig med obrukbar el.) Den hade små lämmar utan galler. Släpet användes mest till att frakta all löv och grenar från beskärningen av träd.

Nu när vi har en ny lastmaskin istället för traktor så behövdes en ny liten släpkärra. Det kollade vi på en igår. Den fanns lite utanför stan. Ungefär 2 mil bort. Släpkärran behöver inte vara jättestor. Bara tillräckligt djup för att få med löv och grenar. Men då också tillräckligt hög så den går att dra bakom lastaren. Vi hittade en.

Problemet nu var att den skulle med hem. Att dra en släpkärra utan ljus, bromsar eller något annat innebär 30 km/h om den ska vara på dragkroken. Vi står med säljaren och jag säger väldigt tvärsäkert att vi stoppar in den i bilen. Säljaren var lite tveksam. Mitt sällskap var väldigt tveksam.

OM, säger sällskapet, den skulle få plats så skulle vi varken få in eller ut den från bilen. Vi var på ett ställe med massor av lastmaskiner. Vi skulle åka hem där det finns en kompaktlastare med gafflar. Jag såg inga problem. Klart vi både skulle få in och ut den när vi var på plats. Eftersom varken sällskapet eller säljaren trodde speciellt mycket att den skulle gå in så blev det inte så mycket diskussion kring det.

Jag får ett samtal. Jag säger i mungipan att jag kan öppna luckan under passagerarsätet för dragstången. släpet rullas bort. Jag öppnar bilen öppnar luckan samtidigt som jag pratar i telefon. Vips så var släpet lastat i bilen. Sällskapet muttrade att det går aldrig. Säljaren hade fått mod och tyckte nu kör vi. Vips så var den inne i bilen.

Lite spännband för att fästa den och luckan behövdes inte ens. Totalt rymmer den 280 cm i längd. Släpet var väl 270 cm med dragstången. Jag är mycket nöjd med bilen. Det hade varit svårt i vår gamla bil. Mycket skönt att slippa köra i 30 km/h hem i två mil. Sällskapet var imponerad. Inte så mycket över min benfasthet över att den gick in, utan mer över ATT den gick in. När jag vet så vet jag. Besserwisser som jag är. Släpet är hemma och vi med.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.