Månad: juli 2022

Publicerat

Döden genom livet

Döden är det enda vi vet att vi alla ska gå igenom. Döden är med oss hela livet. När vi är små är det en liten del. När vi blir äldre så blir den mer närvarande och större. Döden följer oss hand i hand. Döden när den är bredvid drabbar oss olika beroende på situation och ålder.

När jag gick på mellanstadiet så kom en dag en lärare in och hämtade en ur klassen. När han lämnat klassrummet så fick vi andra veta att hans mamma blivit påkörd. Han fick åka till sjukhuset. Hon hade blivit påkörd av en lastbil när hon skulle svänga ut på en 90-väg. Hon överlevde inte.

Det var ett av min första dödsbud som påverkade mig på ett personligt plan. Alla tycker nog att det är sorgligt när någon dör. Särskilt i trauman. Jag var inte så gammal men ändå så upplevde jag det jobbigt att vara nära nog att se sorgen som kommer då man förlorar en mor. Jag kunde också värdesätta livet lite mer, trots min unga ålder.

När någon går bort av ålder så blir det inte lika jobbigt. Även om man är ledsen och saknaden är lika stor så är det inte jobbigt på samma sätt som vid trauman. När någon går bort i hög ålder så finns alltid livet innan som tröst. Att det var ett långt liv och många upplevelser. Vid trauman så finns inte alltid den aspaketen med livet.

Vid trauman så försvinner livet för fort. Man har inte hunnit färdigt med allt man hade kunnat hinna. Mammas stroke är en form av trauma. Mest för henne men också för oss som var vid sidan och visste hur mycket mamma saknade sig själv. Mamma behövde hjälp dygnet runt. Mamma kunde inte göra något själv. Inte ens prata. Stroken tog bort allt det fina från mammas liv före hjärnblödningen. Det skymmer livet som var med allt som var jobbigt när hon var sjuk. Även nu.

Jag kan bli så vansinnigt ledsen över hur mammas sista år i livet var, fortfarande. Hur mycket hon missade och hur dåligt hon mådde. Jag behöver påminna mig om allt det som var bra innan. Om allt som hon faktiskt hann med. Det är lätt att se allt det mörka när det blir tungt.

Nu är det så att döden kommer till oss utan att vi vet hur eller när. Vi väljer inte döden, döden väljer oss. Jag känner mer idag när jag är äldre för de som är nära eller som jag har runt omkring än vad jag gjorde när jag var ung. Jag lider mer med alla som mister någon i ett trauma i dag än när jag var liten. Döden är närmre och den har också knackat på min egna axel. Döden finns där alltid, ibland närmre och ibland lite på avstånd.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Läger, vad är grejen med läger?

Att barn gillar att åka på läger är ganska självklart. Man får frihet under ansvar. Man får sova i tält och vara med om äventyr. Inte minst får man bada. (Det gäller inte mig, idag, bada vill jag inte!) Man grillar, man täljer, bygger kojor, paddlar kanot. Ja, en himla massa roliga saker, det är vad man gör på läger som barn.

För att barn ska få göra alla dessa roliga saker så behövs det vuxna. Vuxna som kan hjälpa till och finnas till hands när det behövs. Vuxna som kan påminna om att man ska vara försiktig eller pusha för att man ska våga. Eller påminna om att komma ihåg att ta på sig långärmat och byxor till lägerelden som är i mygghålet, så man ska slippa bli uppäten av myggen. Plus massor av myggmedel.

Det sista kan vara bra att påminna sig själv om att ta vid anklarna. Trots strumpor och långbyxor så kommer de små blodsugande monstren åt att ge myggbett. Det är mycket ansvar att vara ledare. Inte minst för den där delen att pusha att våga mera. Att låta barnen själva lära sig att de kan mer än vad de tror. Det är anledningen till att jag tycker det är så givande att vara på läger.

Det finns några saker som jag för alltid kommer bära med mig från att ha varit ledare på ett läger. Det första är när en liten kille på åtta år kommer till mig och kallar mig långa tanten. (Inte så lätt att komma ihåg alla namn när man är liten.) Jag säger lite skojbarskt: Vad menar du med det? Tycker du jag är gammal?

Pojken tittar på mig med stora ögon och vet inte vad han ska göra? Jag säger att jag skojar bara och frågar vad han vill. Alla barn som är åtta tycker att någon över 18 är gammal. Så för mig var det ingen grej. Dagen efter så hade den här lilla killen funderat på det där ett tag. Han kommer och rycker mig i ärmen och frågar: Går det bra att jag säger, den långa kvinnan? Jag skrattar och säger det går alldeles utmärkt. Den långa tanten går också bra. Han sken upp och sedan var det den långa kvinnan, blandat med mitt namn.

Det var några år sedan nu. Något som hände i år var att en annan kille kom fram till mig och kände på min överarm. Han klappade liksom på den och sa att den kändes… Han hittade inte ordet och jag fyllde i med: mjuk? (Jag tänkte då mjuk som len.) Nej, det var det inte. Han började klämma på armen och jag undrade om han menade mitt gäddhäng? Ja, det var hängfett! Du har hängfett på armen. Jag skrattade och sa, japp, det är rätt jag har hängfett.

Barn kan vara så himla underbara. Alla stunder ger verkligen något tillbaka. Även om det är för att någon kommer och vill ha hjälp att få ut spindlar ur tältet (för dig som missat det; JAG HATAR SPINDLAR). Det är bara att bita ihop och få ut (läs DÖDA) spindeln. När barnen andas ut och de går in och väljer att sova en natt till så är det värt det. Eller när det ösregnar och alla (inte riktigt men känns så ibland) tält läcker så är det värt det. Då när man fått bort allt som trycker mot tältduken och regnet slutar att flöda in.

Om du inte varit på läger så rekommenderar jag det väldigt mycket. Även om du inte tycker om skogen, att tälta, bada ute eller för den delen barn, jag lovar, det är värt det! Kanske mest när en av de tre lite bångstyriga killarna frågar om man ska vara ledare nästa år igen och om han då kan få vara i min grupp igen. OCH när de två andra killarna hänger på och tycker så också. DÅ är det värt det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

När man gör fel och det är fel men det kan bli rätt

Jag hjälper äldsta sonen att handla. Det har jag berättat om många gånger. En gång i veckan. Alltid samma dag. Nästan alltid samma tid och alltid på samma affär. Ofta också samma varor. Alla dessa saker för att han autistisk.

Att jag hjälper honom beror mycket på att pandemin gjorde folk förvirrade och bunkrade toalettpapper. För en med autism så blir allt då osäkert. Sonen kunde inte lita på att det skulle vara som det skulle när han kom och handlade. Det är andra saker också men det är en stor anledning.

Samma dag är viktigt för jag köper helggodsakerna. Sonen kan inte ha godsaker hemma utan att äta upp dem. Och för att allt ska vara som det brukar så äter man godis och snacks på helgen. Därav handlar jag på fredagar. Om tiden ändras så är det för att sonen inte kan ta emot. Oftast handlar jag ändå och bara lämnar in hos honom. Vilket ändå är problem för honom då allt inte är som det brukar. För han får packa in sakerna (Inte allt men en del) när han kommer hem.

Eftersom man som autistisk tycker om struktur och ordning med att allt är likadant så blir det så med maten också. Han äter ofta samma rätter och handlar således samma saker. Det är specifika märken på varorna som behövs dessutom.

Att det är specifika märken gör då att det måste vara samma affär. När han handlar själv så behöver det vara samma affär för att han ska hitta till allt. Han vet vart saker är. När jag handlar är det märkena på produkterna som avgör att det MÅSTE vara samma affär.

Jag vet inte om ni har märkt av de ökade kostnaderna på matvaror. Det har jag. Äldsta sonen har aktivitetsersättning som inte är så hög så jag anser att han behöver se över sitt matkonto. Det tycker inte sonen. Igår tog jag ett eget beslut och bytte affär. För sonen så innebar det många hundra mindre i utgift. För mig innebar det en lång förklaring på varför jag gjort som jag gjort.

Det var samma tid. Det var samma dag. Det var nästan alla samma märken. Det var INTE samma affär så alla märken var var inte samma. Det är inte så att han blir arg. Men tyst blir han. Han måste nu räkna ut allt om det inte skulle bli som förväntat. Dessutom kom allt utan förvarning. Jag bara handlade på en annan affär.

Crème fraichen är fel märke. Den är han mest orolig över. Om han inte tycker om den, hur blir det då. Han har också kvar av rätt crème fraîche som han måste äta först. Han kan alltså inte få reda på omgående om den kommer vara god eller inte. Stort problem. Självklart måste han ha tillräckligt med mat för en vecka extra. Det jag handlar denna veckan i matväg används alltså först nästa vecka. Godis eller snack äts samma helg.

Solrosoljan var inte samma. Jag säger att han inte kommer märka någon skillnad. Sonen säger, att han tror han gör det. Osten till hamburgarna var fel. Den kommer nog duga men verkligen inte vara lika god som den han vill ha från RÄTT butik. Köttet var fel märke, som jag sa att det antagligen blivit det märket på den andra butiken också. Hamburgerbröden gick inte alls. Tacochipsen gick inte alls. En tur till rätt butik var tvunget för mig.

Det löste jag senare på eftermiddagen. Nu till de stora tankarna. Hur ska han kunna handla själv när jag bytt butik. Även om allt skulle kunna lösa sig och han hittar andra märken som han tycker om. Hur ska han kunna handla? Finns det självscanning? Det är tvunget för att han ska kunna handla själv. Svar ja, det finns. Hm, tveksamt att det ändå skulle gå.

Jag berättar att det också finns online handling med hämtning utan att behöva träffa någon. Vilket innebär att ingen skulle veta vem han är som hör till de påsar som ställs ut. De har bara ett namn. För i ”hans” butik skulle han aldrig kunna handla online. Det går bara bra om jag gör det i mitt namn.

Nu är det bara att avvakta och se om han kan äta det som är ”fel” märken. Om jag kommer få godkänt fast jag gjorde medvetet fel. För det är det som måste till för att han ska kunna ha råd att äta det han vill. Det fungerar liksom inte för någon med autism att handla efter erbjudanden och vad som är på kort datum. Jag håller tummarna att det blir rätt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Skönt att vara hemma, särskilt denna gången

Gärningsmannen har erkänt att han var ute efter Ing-Marie. Det gjorde ingen skillnad att veta. Min egna rädsla finns kvar. Därför är det särskilt skönt att vara hemma igen. Jag kramade maken direkt när han hämtade mig. Han ville komma iväg före alla andra som skulle av färjan och jag ville kramas. Det ville han med, bara inte just då. Hans box sa att vi behövde komma iväg. Jag kramades och han körde (nästan) iväg.

När vi kom hem strax innan 22 så var det första jag såg Temyntan. Den lös i sin cerisa färg. Mycket fin och stor. Jag var tvungen att hoppa ur bilen innan maken parkerat och gå en runda i trädgården. Det blir hallon till frukost idag.

Temyntan med hallonen.
Hallonen. Som är bakom temyntan.

Det fanns så mycket fint i trädgården förutom temyntan och hallonen. Klematisar som slagit ut. Det har blivit vildvuxet i vissa delar trädgården. Som hos Annabelle den rosa hortensian. Ibland är vildvuxet fint. Dock har smällspirean blivit lite väl stor. Behöver ta reda på när den kan klippas.

Klematis
Klematis
Klematis.
Klematis
Vildvuxet och fint.

Maken har skött sitt ansvarsområde väldigt bra. Jag är så glad. Dessutom var huset städat när jag kom hem. In och pussa på minstingen och ge honom kram. Idag ska jag packa upp. Först vila.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Döden är nära

Igår blev en dag som var bra men blev otäck. Det som inte var bra och väldigt otäckt var en knivattack. En kvinna blev knivskuren och förd till sjukhuset. Motivet är oklart varför. Det hände på eftermiddagen. Mycket tragiskt och jobbigt. Dessutom var hon på väg från ett seminarium hos oss och hade bråttom till nästa. Hon kom aldrig till nästa. Livet och döden, döden som ingen av oss vet när den ska ske.

Livet lever vidare. För mig nu genom att fortsätta göra gott arbete och då också hedra hennes för tidiga och tragiska bortgång. Innan döden visade sin närvaro och visade att vi måste ta tillvara på sekunden vi har, så var det en bra dag.

Dagen var ändå fin igår och även god. Först bara god och fullt fokus på glass. Jag åt glass mest hela dagen. Inte frukost men lunch och middag blev i stort sett glass.

Lunchen

Lunchen blev på Creperiet med en crepe och saffransglass, salmbärssylt och grädde. Tanken var att jag skulle ta en galette med matigare pålägg, som champinjoner, rödlök sallad och ost. Jag äter gärna en gång på Creperiet under Almedalsveckan för att det är så gott samt att det är ett Gotländsk företag som driver verksamhet året runt. Dock har jag aldrig ätit efterrätt för att man blir för mätt på första. I år fick jag en impuls och det blev efterrätt till lunch.

Sedan var vi värdar för Barnrättstorget hela eftermiddagen. Många bra samtal och vi från Junis såg till att allt flöt på i tältet. Fint väder och glada miner trots alla allvarliga ämnen som var på agendan inne i tältet. Där någon gång skedde attacken. Då visste vi inte så mycket. Inte mer än att en allvarlig attack skett och en person var förd till sjukhus.

Efter värdskapet så var det inte fler saker som fanns på programmet för Barnrättstorget. Vilket innebar att vi kunde packa ihop våra saker och sedan ta en avslutningsglass med gänget innan partiledartalet 19.00. När det är så mycket som händer är det då svårt att också hinna mat innan och sedan glass. Mat eller glass, valet blev enkelt. Glass.

Middagsplatsen.
En ”liten” glass som var mycket god. Hasselnötsglass, Brynt smörglass och Salt karamellglass.

Efter den mycket goda glassen och talet, som också tog upp attentatet och det fruktansvärda med en stund av tystnad med tankarna till de drabbade i person och anhöriga, så blev det en promenad i solen hem. Där blev det ändå lite kvällsmat med ägg, hårt bröd och gott pålägg. Inte bara glass under dagen, men nästan.

Senare kom nyheten vem det var och att hon avlidit. Alla tankar och böner till hennes familj och närstående.

Ta hand om dig. Man vet aldrig vad som kommer hända. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Allt bra fortsätter

Det var en väldigt bra dag igår också. Trots att jag har urinvägsinfektion på gång så kunde det inte få mig nedslagen. Det är inte så konstigt att det är på gång. Jag är ute så mycket och man sätter sig på många stolar ute i tält. Ofta kalla stolar. Men jag grundade med gröt och citron. Snart är den borta.

Nektarin istället för jordgubbar och blåbär hemma. En citron att dricka.

Nu måste jag också skaffa ett nektarin träd till mig. Jag har ju funderat på att skaffa det eller aprikos. Eller fikon eller… Fast nu när jag ätit nektarin på gröten här i Almedalen så inser jag hur gott det är. Förvånansvärt gott på gröten. Ni som har hängt här med mig i bloggen ett tag vet att jag har klimatångest. Så det känns inte helt bra att äta nektarin som är hitfraktad. Gott var det dock, vilket var tur när jag ändå skulle ge mig dig dåligt samvete.

Det har varit både vila och många bra seminarium på alla dagar. Igår höll jag själv i ett som jag berättade om igår. Det gick toppen. Jag konkurrerade med partiledartalet kl 11.00 och jag fyllde ändå tältet på åhörare. Jag är mycket nöjd med hur det gick. Förra gången vi var här så hade vi en kampanj som vi bytte budskap på våra tröjor förutom seminarium som vi höll i. Den blev jag påmind av Facebook igår.

Om ni fattar budskapet?

Det var en himla bra kampanj. På framsidan står det ”Barns fullständiga rättigheter” precis som vi har detta året och ett antal innan det. Bara den texten leder till samtal. På baksidan hade vi då också ett ord var. Sedan gick vi eller stod i en konstellation som sa olika saker. När vi då gick ”fel” så blev det många som påtalade att vi gick just fel. När alkohol var först och inte barn. När vi stått eller gått så ett tag så bytte vi till det rätta budskapet. Jag gillade den skarpt. Vi var ett härligt gäng som bodde tillsammans och gjorde våra flashmobbar lite här och var när.

Idag är vi värdar för Barnrättstorget. Jag gissar att allt det som är bra fortsätter. Om inte så får vi se till att det vänder och blir bra.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Seminarium i Almedalen

Det är i år 2067 olika seminarium i Almedalen. Det låter mycket. Vilket det är, men om du jämför det med hur många seminarium det var valåret 2018 då det var knappt fyratusen seminarium. Då är det inte så mycket om man jämför. Det har dock varit två år utan Almedalen så en del kanske inte vågar.

Hur som helst en av alla dessa 2067 seminarium kommer jag att hålla. Idag ska jag föreläsa om Junis kommunrapport som har gjort sedan 2004. Den ställer frågan till kommuner om de har stödverksamhet för barn i familjer i missbruk samt hur många barn de möter i sin verksamhet? Några frågor till men dessa är viktigast enligt mig. Det är enbart 1 ynka procent av alla barn som skulle behöva hjälp som får hjälp. Så vet du det.

Jag är glad över att få möjligheten att presentera detta viktiga ämne idag. Jag hoppas att många kommer. Även om jag skrev att det inte är så många seminarium i år så är det ju det ändå. Klart att det finns massor av intressanta föreläsningar att gå på. Om det inte kommer så många så skyller jag på Ebba. Det är nämligen samtidigt som Kristdemokraternas partiledartal jag håller min föreläsning.

Jag skrev igår att man kan komma i kontakt med sådana man annars inte gör det. Just igår var jag på Sprit och Vinleverantörernasföreningens seminarium om Alkoholsmuggling och dess skadeverkning på samhället. Jag kan säga att jag var en katt bland hermelinerna och jag var inte direkt inkognito i min Junis tröja med texten ”Barnens fullständiga rättigheter”. VD för föreningen kom och presenterade sig till mig och såg till att ta reda på vart jag kom ifrån. Det var intressant seminarium om hur man kan ställa frågan.

inte så inkognito som sagt.

Håll tummarna för att många kommer.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Almedalen

Efter flera års pandemi så känns det ändå väldigt skönt att kunna utöva påverkansarbete på lätt sätt. Att vara i Almedalen är ett sådant. Man kan få kontakt med personer som man aldrig hade haft en chans att nå fram till annars. Som när ordförande för IOGT-NTO sprang på högsta Ica-chefen och påtalade att de hade alkoholläsk i sitt sortiment för ett antal år sedan. Vilket han tyckte lät dumt och sedan fanns den inte i Icas sortiment längre. Sådana saker kan hända i Almedalen.

Igår var det invigning av Barnrättstorget. Där ingår Junis (första gången och vi är väldigt glada för det) tillsammans med Bris, Unicef, Stiftelsen Allmänna barnhuset, Ecpat, Jämställdhetsmyndigheten, Barnafrid Linköpings Universitet, Maskrosbarn, Rädda barnen.

Efter iordningställandet
Inväntar besökarna på invigningen.

Jag och resten av Junis var så klart med och roddade med att få allt på plats till invigningen. Jag hade tydligen en väldigt bra egenskap i att jag var lång. För jag fick sätta upp alla vepor. Båda på bilderna samt en tredje på en av kanterna. Det var tydligen inte det enda som var bra med mig. Jag hade också bra teknisk egenskap som kunde lösa fästningarna, vilket inte var lätt när det inte fanns något att fästa i. Jag är nöjd med det jag hade att tillgå.

Det kom väldigt många på invigningen. Det var fullt i tältet och fullt utanför tältet. Lena Hallengren var den som klippte det röda bandet för vårt Barnrättstorg. Här kommer jag hänga massor men det kommer bli andra platser också.

Många på invigningen och lyssande på Lena Hallengren.
Det blev panelsamtal efteråt med alla organisationer. Mona Örjes, Junis, var den från oss som pratade

Det blev en väldigt bra första dag. Härligt med så många på invigningen. Lättare att fortsätta i ett bra flöde med en god start. Dagen avslutades också med en guteglass från Glassmagasinet. Helt bildfri för jag njöt av skön sommarvärme som strålade på mig och glassen. Lär bli fler glassar så bilder kommer säkert.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Inför resa

Brukar du också se till en massa saker innan du reser? Jag har åkt till Almedalen. Idag börjar allt och jag reste hit igår. Det innebär att jag behövde, enligt mig, ordna en massa saker innan jag åkte. Även om jag åker ensam och inte är borta så länge så vill jag fixa. Maken är snäll nog att ta hand om blommorna när jag faktiskt är borta.

Alla blommorna fick vatten på utsidan. Jag har några stycken så det tar lite tid. Varmt och skönt hade jag det. Jag älskar verkligen att kunna gå i shorts ute klockan 20. Sällan jag kan det som alltid fryser. När allt var vattnat så kom åskan och regnet. Vilket inte spelar så stor roll för krukorna får inte tillräckligt med vatten när det regnar. Blommorna på insidan var inte redo för att få vatten så dessa får maken ha koll på trots allt. Utsidan kommer nog klara sig till jag kommer hem.

Sedan var det allmänt trix med packning. Hur varma kläder behövs? Regnkläder? Bra skor är ett måste. Det kommer bli mycket promenader, även om vi har hyrt cyklar. Men det blir mer till och från boendet samt för att handla mat. Jag tror jag har med mig allt som kan behövas. Också varma kläder. För nu ska det bli svalare och det ska regna mot slutet.

Jag hade också velat städa huset innan. Gör du det med? Disken ska var gjord och huset städat? Skönt att komma hem till men också om det blir inbrott så ser ingen skiten. Nej, det sista med inbrott var inte anledningen. Det var att maken har haft städtjänst så länge att jag hade velat hjälpa till. Gick så där. Jag dammsög och moppade köket och två av tre rum på övervåningen. Inte så mycket alltså. Maken får fortsätta städtjänsten. Inga fönster är heller putsade.

Men en sak som jag ville fixa innan jag åkte var mitt hår. Jag har klipptid när jag kommer hem. Jag har kort hår nu och det innebär att i nacken ser det oklippt ut ganska fort. Jag har struntat i det men nu ville jag ha det gjort. Jag frågar maken om han kunde hjälpa mig att trimma lite i nacken?

Maken säger så klart ja. Utan att veta vad han ska göra. Maken har blivit väldigt mycket gubbe och särskilt när det är varmt ute. Han pustar och suckar och håller på. När han inser att mitt hår var ostyrigt så kan jag säga att Kalle tittade fram lite också.

Jag lutar mig fram över handfatet. Maken står med trimmern och ska försöka trimma. Han har stora björnramar som slår mig i nacken för att håret inte ligger som han vill. Han svär och skäller och kommer med de stora tunga händerna och försöker fixa håret. Hans händer är som om han skulle försöka plocka upp en tändsticka med en gripklo på en grävmaskin. Det går inget bra.

Jag kan inte låta bli att börja skratta. Jag skrattar så jag guppar hela jag. Kalle blir inte direkt gladare när jag inte står still. Men efter ett tag så inser han att han är väldigt rolig så skrattar vi tillsammans en stund. Sedan ber han mig att titta i spegeln och så kommer Kalle tillbaka. Ner med huvudet och trimma lite till. Jag är nöjd. Maken är mindre nöjd. Jag ska klippa mig snart. Och det är mycket bättre nu än innan björnen kom med sina ramar och slog mig i nacken.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Frukten är här

Jordgubbarna levererar varje dag nu. Det är än så länge inte så många men räcker till frukosten. Med tanke på hur den ser ut med kart och blommor så lär det snart bli så många att att vi inte hinner göra av med alla på en dag. Kanske kommer bli jordgubbssylt. Eller inte. Jag älskar jordgubbar.

Idag blev det fem stycken. Jag var dock givmild och gav några till maken.
Igår var det några färre. (Men jag tog alla själv)

Jordgubbar, blåbär (från skogen som ligger i frysen), pumpakärnor, linfrö, sesamfrö och lite aroniasylt med mjölk. Det är väldigt gott och magen mår bra av det. Ibland blir det lite godare ändå, med grädde eller glass (varför inte båda) till så är det riktig lyx.

Snart kommer det nog bli mer jordgubbar och hallon. Hallonen börjar bli klara på busken. Sedan kommer björnbären. Fast de blommar just nu så det dröjer lite till. Efter det kommer nog blåbären, kanske samtidigt. För de är kart och är i mängder. Men fortfarande inte helt färdiga och dessutom gröna. Ska bli gott med blåbär och björnbär som man bara hämtar i trädgården.

Det lär bli mycket björnbär i år.
Vackra är de också, björnbärsblommorna.

Mina dahlior börjar få knoppar också. Det är mycket spännande. Alla har inte kommit så långt än. Jag har fem stycken som jag köpte knölar. Jag har två som är övervintrade knölar. Jag har fått två knölar som var förodlade men inga knoppar eller blommor när jag fick dem. Nu har flera knoppar. Ingen av min övervintrade knölar har knoppar. De är lite långsamma och håller fortfarande på att buska till sig. En har inte ens velat visa sig över ytan. Jag har dock inte gett upp än.

En av dahliorna med knoppar. Många dessutom.

Gott med kryddväxter och frukter som man kan bara gå och plocka av. Ett träd ger ju lite mer. Jag har dock inte så mycket plats kvar och jag vill helst ha sådant som kräver växthus. Plommon har grannen. Äpple (även plommon) finns på jobbet. Snart också päron, fläder och aronia. Det är så vi måste göra. Plantera där det går och äta av det som vi själva odlar. Det kommer bli mera även för mig. Just nu njuter jag av frukten som är här.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.