Hur kan det undgå så många

Ännu en gång så händer det. En politiker har ett beteende som passar med deras politik. Men den politiken är inget man vill stå för utan bara ha i bakgrunden tills de är så stora så att det inte spelar någon roll vad någon tycker. För de bestämmer allt.

Rebecka Fallenqvist utropar Helg Seger på valvaka-natten. Hon är full och antagligen glad för att SD blivit andra största partiet i valresultatet. Då säger hon Hell Seger (men sa efteråt att hon sa Helg Seger) som är den svenska varianten av Sieg Heil. Och ändå påstår vissa som röstar på SD att de INTE är nazistiska. Självklart så säger partiledningen att de inte är nazistiska och att det var olyckligt gjort av Rebecka på valnatten.

Får hon vara kvar? Jajamen!

Sedan går det en tid. Det hinner inte ens bli någon ny regering så gör hon övertramp igen mot mänskligheten. Hon uttalar sig om Anne Franks dagbok och säger att Anne är ”kåtheten själv”. Mycket lämpligt tycker alla tydligen. För blir hon avsatt och bortplockad överallt? Nej, nej, det är inte så det fungerar.

För SD är ett parti som tar hand om de sina. För istället för att rata Rebecka och hennes otroligt osmakliga uttalande så får hon nytt jobb. På ekonomi på riksdagskansliet för SD. Lämpligt?

Hur det kan undgå så många att SD är ett riktigt ruttet parti är för mig oförståeligt. SD vill avskaffa demokratin. Hur kan man välja att rösta på ett sådant parti? Hur kan man, om man vet vart det bär, ändå rösta SD? Eller är det så att man inte alls vet eller väljer man att blunda för att man är så missnöjd på alla andra? Jag kan inte förstå hur det är möjligt!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Normer överallt

Vi har en massa olika normer i samhället. Oskrivna regler som blivit godkända av att den stora massan inte protesterat eller förändrat det som gjorts. Som när jag var liten så hade ingen hjälm när man åkte skidor. Sedan började barn ha hjälm till att idag har alla hjälm. En norm som förändrats.

Normer förändras hela tiden. Något som är en väldigt tydlig norm är könsnormen. Det har också förändrats men inte lika mycket eller tydligt som hjälmanvändning i skidbacken. Det vara bara flickor som hade rosa på kläderna förr i tiden. Det har förändrats och killar kan också ha det.

När barnen är små är det idag lite klurigare att veta vilket kön det är. För barnen har alla möjliga färger på sig. Vilket jag tycker är bra. Inte så viktigt vilket kön barnet har egentligen. Även om man skulle fråga om namnet så är det idag inte lika självklart pojk- eller flicknamn.

När man är barn är det inte så viktigt. Men när man blir äldre så kan det vara behändigt att veta vilket kön man möter. Jag såg häromdagen en person som jag absolut inte kunde placera. Jag tror inte det var en ickebinär person. Utan bara en som klätt sig i en färg man tycker om som tillhör det motsatta könet. Med ett utseende som inte är typiskt med långt svallande hår för tjej till exempel så var det inte tydligt.

Just detta fick mig att tänka på könsnormen. Det är både bra och dåligt att det finns indelningar på könen. Men när man är ute efter att träffa en partner så finns det stora fördelar med att veta vilket kön personen har som man vill lära känna mer romantiskt.

Jag påstår inte att man inte kan bli kär i en person. Det kan man. Men om man förväntar sig ett visst kön och man blir kär i motsatta så tror jag att det kan bli väldigt komplicerat. Jag tror det skulle underlätta att veta när känslorna börjar dyka upp att det är samma kön (eller tvärtom) för att kunna bearbeta sig själv innan man ger sig in datingen.

Jag är mycket tacksam för att normen har ändrats. Jag skulle inte bara vilja använda kjol eller klänning. Även om jag gör det också. Jag är bekväm i byxor och är kanske extra glad då jag skulle frysa ihjäl varje vinter om jag var tvungen att ha kjol. Det har dock inte ändrats till att män bär kjol. Bara kvinnorna som lagt till byxor i garderoben.

Frågan är hur långt kan den ändras? Normen ändras bara då det är social accepterat av den stora merparten. Kommer män vilja ha kjol? Inom vissa yrkeskårer så har några män börjat använda kjol för att det är tillåtet i uniformen på jobbet men inte shorts. Är det en sådan sak som kommer ändra normen?

Jag har inga svar, bara en massa funderingar på hur normer är och hur man aldrig tänker på hur mycket vi styrs av oskrivna regler. Som att vi pruttar inte bland andra. Eller att man inte talar om för någon när något är fel, inte god mat till exempel. Funderar du också på normer?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När man tänker på något hela tiden

Om du inte har så mycket bekymmer i livet så finns det ändå alltid något som ockuperar tankarna. Ibland kan det tyckas vara triviala saker. Det kan kallas i-lands problem ibland. Om man råkat ut för något illa så är det bara det som finns och som man vill hitta en lösning på.

Det kan vara vad som helst. För många år sedan när vi inte hade några pengar var ett sådant tillfälle. Tanken kring pengar fanns med hela tiden. Inget i-landsprobelm utan ett som kunde gjort att vi varit utan hus. Mat var det svårt med och vi fick hjälp med det.

Nu har jag råkat ut för sjukdom. (Som jag inte har kvar även om jag inte är friskförklarad, än.) Jag fick bröstcancer. När jag fick beskedet så visste jag redan att det var cancer. Jag hade ingen direkt oro för att dö. Jag ville bara veta hur jag skulle lösa problemet.

Nu så här ganska många år efteråt och jag inte har cancer så finns det en tanke som är väldigt återkommande och energikrävande. Bröst. Mina bröst har blivit ett bröst och ett som har en protes. Där ligger tanken, att jag har ett riktigt och ett i plast. Och jag kan inte låt bli att tänka på det.

Nu pratar vi i-landsproblem. Jag har ingen cancer. Även om jag inte alltid mår hundra så är jag inte dödssjuk och kämpar för mitt liv. Mina tankar kretsar kring min kropp och hur jag inte känner mig bekväm i mig själv.

Något som jag aldrig skulle kunna förstå om jag inte varit med om det själv. Men det är väl lika med massor av saker i livet, att man måste uppleva det för att kunna förstå och relatera.

Att mina tankar kring mina bröst skulle bli så stora är förvånande för mig. Men något måste jag göra för att inte må bra med sig själv är inte ett alternativ. I-landsproblem eller ej.

Eftersom jag har ett hus och mat på bordet så får jag snart se till att spara till att operera mig privat. Antingen ta bort det friska helt och bort med protesen eller se till att de blir mer lika varandra. Tror jag skulle föredra det första för att lika kommer de nog aldrig kunna bli då hela mitt ena bröst är borta. Muskler och allt.

Tankarna kommer fortsätt ett tag till med andra ord. För lösningen är inte nära.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår kom utemöblerna

Jag har impulshandlat lite (igen). Det var rea och jag hade redan tänkt att skaffa mer av dessa möbler. Nu blev det lite tidigare än tänkt. Vilket är skönt på sätt och vis. För nu är det inte alldeles kalt på altanen.

Nytt bord och soffa. Några stolar också.
Detta hade vi innan.
Även detta fanns innan.

Allt är ju inte köpt samtidigt. Nu är det skönt att man slipper ta in och ut höst och vår. Så det som finns i förrådet ska en del säljas till våren. Nu när det är inne får det stå.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Måste vara jag som är konstig

Så ofta som mamma och jag sa det, det måste vara vi som är konstiga. För alla andra kan inte vara det. Jag är inte ute på Facebook så mycket. Det finns en verklig och stark anledning till det. Jag är konstig och eftersom jag är konstig så blir alla andra inte konstiga. Vilket innebär att jag tycker att allt det icke konstiga är onormalt.

För att inte krångla till det så mycket så blir jag förvånad varje gång jag är ute på Facebook. Varje gång är inte ens en överdrift, trots att jag inte längre är ute så ofta. När man blir sjuk och inte har så mycket att göra så blir det ändå att man kollar in Facebook.

Jag tycker Facebook är jättebra. Man kan hålla koll på vad som händer med familj och vänner utan att för den skull ringa alla varje dag. Det är bra. Man kan också få tag på alla genom messenger och har man inte någons telefonnummer så går det ringa via messenger. Det finns många bra saker med Facebook.

Förutom då att jag är konstig. För jag skulle aldrig kommentera en artikel utan att ha läst artikeln. Oftast så står det bara en rubrik och en kort text innan man måste använda länken och läsa hela innehållet. Och om man går och läser kommentarerna på ett sådant inlägg så är minst femtio procent av kommentarerna gjorda utifrån rubriken.

Skulle du göra det? Om rubriken var: Byggnadslovschefen fick avslag på sig bygglov. Skulle du då gå in och kommentera det med att: Helt rätt, nu får chefen känna på hur det är att inte få sitt bygglov när man vill. Jag skulle inte det. Jag skulle läsa artikeln och få reda på att chefen tycker det är mycket bra att hon eller han har blivit behandlad som alla andra. Att ens yrke ska inte spela någon roll för att få ett beviljat bygglov.

Om personen läst artikeln så hade personen förhoppningsvis fattat att den kommentaren är helt onödig. Men jag är ju konstig. Så jag gör ju inte som alla andra. Nu har det nästan blivit ett tic att jag kollar kommentarerna innan jag läser artikeln för att se om jag kan förstå vad som står egentligen. Testa. Det är ändå lite spännande att se hur olika vi alla kan vara. Jag har i alla fall insett att jag är udda som inte ger kommentarer på sådant som jag inte begriper eller har kunskap om.

Hur gör du?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Regn hela dagen

Igår var det regn hela dagen. En gråmulen höstdag som skulle kunna vara vilken som helst som andra. För mig blev det en dag där kroppen bara sa stopp och jag låg i sängen hela eftermiddagen. Släckt och nerdraget.

När kroppen säger så är det ganska skönt med en regnig höstdag. När man kan ligga och lyssna på hur regnet smattrar på fönstret och känna att trots allt så är allt ganska bra. Jag finns, jag har tak och på utsidan finns inget som lockar. Det är okej att ligga i sängen.

Jag kom upp och var social på kvällen men jag var inte utanför dörren på hela dagen. Ibland får man ta sådana dagar. Ibland ger kroppen dig sådana dagar. Ibland så är det bara att ge vika. Ibland kan man härda ut. Ibland känns det riktigt bra.

Idag ska bli en bra dag. En dag med mer social närvaro.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det går inte

Hur mycket jag än försöker att tänka på allt vad maken och jag firar så går det inte. Jag kan inte stänga ute att nu är det framtiden som aldrig skulle ske igen. Tidöavtalet som är gjort mellan SD, M, KD och L. Nu är framtiden klar som vi aldrig ville se.

Jag kanske har fel (hoppas det) men detta känns inte bra. SD kommer inte sitta i regeringen, men SD har satt agendan på vad som ska ske. SD kommer nästa val kunna ännu en gång säga att vi satt minsann inte i regering, rösta på oss så kommer vi kunna förändra. Vilket jag tror är sannolikt att det kommer ske.

Om SD suttit i regering nu så hade de inte kunnat skylla ifrån sig. Trots att de satt agendan med vilken politik som ska föras under fyra år så kommer de ändå att kunna skylla ifrån sig. För de inte var i regeringsposition.

Eller så får jag leva på hoppet om att påverkan på agendan kommer ligga kvar i minnet hos folk så att det kan bli bättre i framtiden. För framtiden där humanism inte existerar alls vet jag inte om jag klarar. En framtid som är byggd på att avskaffa demokratin, åsiktsregistrerar och sparka på dem som redan ligger genom utvisning, det står inte jag för. Nu sker det i Sverige idag.

Hur man orkar.

Snart har maken och jag bröllopsdag. Vårt kristallår är snart till ända och vi går över till fjäderbröllop. Kanske det krisar lätt vid kristall och kan lätt gå i kras. Jag vet inte varför namnen är som de är. Nu ska vi snart fira fjäderbröllop och vi håller inte på att gå i kras.

För maken får mig till att skratta varje dag. Både medvetet och omedvetet. Han sa till mig när vi träffades att han var en drömmande odåga och ingen som någon orkade med i längden. Så fel han hade på sista punkten. För en drömmande man det är han och även en odåga ibland.

När han satt vid frukosten häromdagen och brände sig på drycken så utbrister han: Jag bränner sönder TÄNDERNA. Vilket inte är det vanligaste man bränner, snarare gomen, tungan eller läpparna. Inte tänderna. Maken gör det. Bränner tänderna.

Eller som igår när han kom in badrummet och jag borstade tänderna. Och han lyckligt talar om hur snygg jag är. Vilket jag uppskattar. Han tycker alltid att jag är snygg men denna gången var det lite extra i uttalandet. Att jag då hade en jättestor mascaraplump inne vid ögat på kanten till näsan det såg han inte. Jag kontrar med att jag startat en trend med en skönhetsfläck vid näsan istället för på kinden.

Som sagt, han tycker alltid att jag är snygg. Även osminkad, nyvaken, trassligt hår eller smutsig. Det spelar ingen roll han tycker alltid jag är snygg. Enda problemet är att jag inte kan lita på honom om jag är presentabel. Till hans försvar kanske han var lite distraherad av att jag var naken när han kom in i badrummet. Oavsett så tyckte han att jag var snygg, naken och med mascaraplump.

Vi har mycket kul tillsammans. Vi tycker om att vara tillsammans. Vårt framgångsrecept är, vi tycker om att umgås och så klart vi tycker om varandra.

Idag får vi se vad han ska dö av. Igår skulle han dö om han försökte ta sig över ett staket. Det var i och för sig spetsigt i metall men bara för det behöver man inte bli spetsad och dö när man tar sig över. Mer troligt med trasiga byxor. Han gick runt så både liv och byxor i behåll.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det blev presenten igår med

Firandet blev både med present, plantering och arbete. Maken är fortfarande nöjd med sin present även om han blev lite svettigare igår än förrgår. Det beror på att det var fler moment. Det blev rimmat stekfläsk i tjocka skivor, råstekt potatis och stekt lök. Allt gjort på hans nya kolstålsring.

Det blev underbart gott. Det går inte att jämföra med att steka något och grilla. Det blir en helt annan smak. Även om det inte är på direkt glöd på kolstålet så blir det grillsmak. Anledningen att vi gjorde just stekfläsk var för att se hur det blev med fördelen av att slippa stekoset inne. En riktig hit så jag gissar att det kommer göras igen.

Igår blev också lite arbete. Inte så mycket som planterat. Det berodde på vädrets makter och inte min kapacitet. Igår stod det på schemat att spraya ogräs och mossa. Då får det inte regna på 12-24 timmar. Gissa om det började regna när jag höll på med ogräset? Ja, det gjorde det. Tydligen så hade inte vädergudarna läst väderprognoserna. Så mossan fick vara och jag håller tummarna för att ogräset fick sig lite stryk ändå.

Istället så åkte jag hem för att avvakta bort en del regn men till slut gav jag upp och grävde i trädgården. Nu är julrosen på plats. Inte alls där jag tänkte. Funkian är också på plats. Inte heller den där jag hade tänkt. Strutbräken blev där jag tänkt. Tillsammans med Alunroten från krukan där temyntan hamnade samt Alliumen som höll på att kvävas i badkaret av Brunneran.

Strutbräken längst bak. Den kommer bli hög och stor. Alunroten är fullstor även Alliumen.

Tydligen så ska man inte plantera Brunnera (Kaukasisk förgätmigej) utan att ha lite koll. För den sprider sig lätt. I badkaret är inte det så stor risk. Jag tycker den är jättefin. Dock så tar den över det andra i badkaret. Nävan syns knappt, likaså japanska sockblomman. Fast den syns lite mer än nävan. Murgrönan går bra eftersom den växer uppåt. I värsta fall får jag flytta dessa också.

Julrosen och funkia hamnade borta i ”stora” rabatten. Båda klarar av att det inte är så mycket sol. Funkian hamnade där jag försökt plantera lite andra blommor som inte har överlevt. Antagligen på solbristen. Den finns men inte så mycket av den varan. Julrosen tog salvians plats. Den hamnade på skräphögen till nästa år. (Eller inte, eftersom jag redan tagit alunroten och flyttat den till nya rabatten.) Salvian blev för yvig där och vill ha mer utrymme. Ska lösa det, någonstans.

Julros till vänster och funkia in till höger.

Nu har jag tre julrosor i jorden och en i kruka. Jag håller tummarna för att alla ska överleva. Fördelen är att alla sitter på olika ställen så minst en ska överleva. Nu är det bara en till som måste planteras. Järneken. Jag har inte kommit på någon bra plats. Om jag inte hittar någon så får det bli skräphögen till nästa år. Än har jag lite tid innan tjälen kommer. Får se om jag hinner.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Flera veckors firande

Maken fyller snart år. Samma dag gifte vi oss och har bröllopsdag. Igår bestämde maken och jag att vi ska fira hans födelsedag denna veckan och vår bröllopsdag nästa vecka. Varför bara fira en dag när man kan göra det många?

Då jag har klimatångest så slår jag inte in hans paket. Han får öppna den som den kom levererad. Han fick öppna den mitt på dagen. Efter lunch. När han visste att han skulle få present så kunde han knappt hålla sig till efter lunchen. Fast det fick han lugnt göra. Tallrikar hann inte plockas av utan paket öppnades direkt efter maten.

På köksgolvet bredvid matbordet öppnas paket.
Ett kolstål att ha på grillen.

Han var som ett barn och han blev mycket glad. Han kunde inte gissa vad det var alls. Trots att det var helt platt och vägde jättemycket. Han gissade att det var något i metall. Fast mer åt hållet att det skulle vara på spisen. Han insåg dock att det var lite för platt för det. Det var ett Gormetstål till grillen. Gissa om det blev invigt till middagen, det blev det. Mycket gott och mycket nöjd make.

Jag hade precis som jag trodde en hängig dag. Jag gick ut på eftermiddagen för att kolla in platser. Jag hittade den perfekt till oxbären. När jag hittade den så blev det planterat.

Perfekta platsen tycker jag.
Det är så fint i sina grenar tycker jag.

Även mina krukarrangemang blev gjorda. Då de antagligen inte överlever vintern så blev det inte jordbyte av all jord. Taklöken kommer kanske överleva och julrosen hoppas jag fortfarande ska överleva.

Kanske sätter julkulor i till jul
Denna vill jag ha upp på altanen. Får se om jag gör det själv eller om maken hjälper mig.

Hur vi ska fira idag får vi se. Maken vill säkert använda sin nya present igen. Han hade flera saker som han vill göra annorlunda. Som hur han lägger ut kolen bland annat. Jag ska jobba och ta bort ogräs på jobbet. Jag ska också hjälpa äldsta sonen. Om vi inte hittar något firande så är jag glad över att jag klarade mig utan antibiotika även denna gången. Det satt långt inne men nu känner jag att det kommer att gå. Det är värt ett eget firande.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.