Månad: november 2023

Publicerat

Jag överväger starkt att inte åka med SJAB längre

Under lång tid har jag påtalat att SJAB är ett palindrom. Som tyvärr är mer rätt än vad SJAB är när man läser det rättvänt. Jag överväger att vägra SJ i framtiden. Jag kan till och med redan ha bestämt mig.

I torsdags var jag sen, vilket jag redan berättat om. Då var tutan trasig. Igår när jag skulle hem blev jag sen igen. IGEN! Jag är ytterst sällan med på ett tåg som är i tid. Igår pratade jag med två (vilket vi svenskar har en benägenhet att göra vid förseningar) andra resenärer som reste ofta.

De reste denna sträcka fast kortare än mig två gånger i veckan och de var utsatta för många sena tåg. De kom inte ens ihåg när de inte fick tjugofem procent tillbaka på biljettpriset. Det är ju minsta man kan få. Det är löjligt faktiskt. Jag berättade att jag åkte upp i torsdag för att jag verkligen skulle komma i tid på fredagen. Och de förstod fullständigt och hade gjort samma i min situation. Men om man pendlar till jobbet är det svårt att åka dagen innan för att faktiskt komma i tid.

Igår var det hjul som var skadade. Men det började långt innan med att tåget från Malmö var sent. Det som då skulle vända och åka tillbaka. Då var det sent på grund av en explosion som skedde i lördags. Om man tror på vad de ropade ut på tåget. Om så är fallet är det märkliga att tåget innan var i tid och kom fram i tid. Även tåget efter var i tid.

Så när tåget väl kommer in för att det är sent på grund av sen tågvändning då får vi stå och vänta utanför tåget i väldigt länge innan de städat, fyllt på med mat OCH kopplat bort dubbeltåget. Sedan får vi gå ombord. Då är vi en timma sena. Minst fyrtio minuter fick vi stå ute på perrongen och kolla på tåget som städades eftersom de ropat ut att tåget ska avgå direkt när det kom in.

När jag var ombord var det dags för nästa. Ungefär precis när alla lyckats få av sig ytterkläder och satt sig tillrätta kommer ett plingplong och en konduktör som låter meddela att vi inte ska göra oss för hemmastadda. För eventuellt skulle vi inte få åka med det tågsetet då det eventuellt hade hjulskador. Självklart gick det ett antal minuter och så kom beskedet att vi inte kunde åka med det tåget. Vi skulle få vänta lite till och ännu en städning på ett annat tåg som skulle komma in senare.

Jag vill så klart inte åka med trasiga hjul. Det jag stör mig på är att det alltid är något problem. En av de där som pendlade till jobbet åkte oftare och oftare Mälartåg för då visste han att han kom fram, även om restiden var längre från start. Borde inte det där tågsetet som vi inte kunde åka igår, redan varit taget ur bruk? För om det är farligt för oss då så borde det varit problem ett tag.

Jag kan också meddela att det var inte bara hjulen som hade problem. Sitsen i mitt säte lutade framåt så jag gled av sätet under hela resan. När jag gick på toaletten så fungerade tack och lov spolningen men dock inte vattnet till händerna. Nu hade jag handsprit med mig så jag hade en nödlösning men jag borde inte behövt ha den lösningen.

Det jag är tacksam för är att jag lärt mig av alla mina förseningar att aldrig åka hela vägen hem. Utan maken skjutsar mig och hämtar mig en halvtimma hemifrån. För om han inte gjort det hade jag varit fyra timmar sen igår, då man bara får vänta på nästa avgång (om det finns) och igår hade den avgången gått med en resväg på en och halvtimma istället för en halvtimma. Och självklart inte direkt utan med väntetid på en halvtimma.

Jag vill värna miljön och åka tåg. Men jag kan faktiskt inte längre motivera mig till det. Jag har nog ett genomsnitt på två timmar i försening om jag slår ut alla mina resor med palindromet SJAB. Ibland kortare och ibland betydligt längre. Och om jag då åkte hela vägen hem hade genomsnittet varit fyra timmar. Igår blev jag drygt två timmar sen hem. Jag är och blir så trött…

Ta hand om dig. Åk inte med SJ om du kan undvika det. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Nu har nog gränsen passerats

Det är nog ingen som missat att jag tagit över mammas snögubbesamling och därmed hennes snögubbesamlande. När jag gör något är det ofta helhjärtat. Så även denna gången. När mamma blev sjuk så höll jag span åt mamma och köpte ibland snögubbar utanför säsong som jag sedan gav vid en högtidsdag eller speciellt tillfälle. Jag kan säga att det finns inte tillräckligt många dagar på året för alla mina högtidsdagar som jag har för tillfället.

Jag har nog spårat ur lite och jag tror att gränsen är nådd eller till och med passerad. Jag har fullt på mammas snögubbesamling alldeles kolossalt i år. Det är mest Goebels som har ökat. Jag gillar verkligen Goebels former och färgskalorna. Eller det är svårt att säga vad jag gillar för det är helheten. Mitt senaste köp som är det som visar tydligt urspårningen. OCH ändå så är jag så glad att den nu är inlämnad för att skickas.

Den som väntar på något gott…

Jag är mer än glad. För denna är en sort som jag aldrig sett tidigare på någon andra hands-marknad. Jag skulle nästa kunna säga att jag aldrig sett någon årssnögubbe av den större modellen någonsin funnits. Jag kan bara säga nästan, för det har förekommit men det är väldigt sällan. När man då vinner budet på en stor Goebel som är en årssnögubbe som man aldrig sett innan så blir man väldigt glad. Ännu gladare att den är skickad och snart kommer.

I fredags skickades denna fina gubbe till mig.

Nu får det dock vara nog. Jag kan inte lägga mer pengar på snögubbesamlingen. Nu är det nästan absurt. Det är tur den gör mig lycklig. Jag har redan planer på hur jag ska få upp allt på ett väldigt bra sätt. Maken har föreslagit att Goebels-gubbarna ska få alla husen, även kähler-husen som nu är tillsammans med Royal Copenhagen-snögubbarna. Jag tror det kommer bli toppen att göra ett landskap med alla mina Goebels och sedan ha snögubbar utspridda som dekoration utan landskap. Det kommer bli bra. Bara inga fler snögubbar till samlingen för nu. (Får se hur långt ”för nu” blir.)

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Jag är bortrest och maken är hemma

Jag brukar alltid förvarna äldsta sonen om precis det, att jag kan vara borta men maken är hemma. Om vi båda är borta så har han ALLTID fått informationen om det. Ibland flera gånger. För att maken tror att det inte är gjort så han kolla om äldsta sonen fått informationen. Det skulle faktiskt kunna hända att maken kollar med min son fast han vet att jag berätta. För att maken är paranoid och tror att ingenting går som det borde. Då även informations-byten.

Som sagt jag brukar meddela det när jag åker men maken är hemma, men inte denna gången. Det är liksom inte riktigt lika viktigt att jag meddelar det (tror jag) eftersom back-upen är hemma. Hans kontaktväg när något hänt är att han ringer mig, sedan maken och sist sin pappa. Om han har specifika ärenden så brukar han ringa direkt till den som det berör, med vissa undantag. Han ringer alltid mig eller sin pappa när han vill oss något. Men ibland ringer han mig istället för maken fast han vill maken något. Inte helt lätt att förklara men maken är alltså den första back-upen om något händer.

Självklart så hände något denna gången när jag inte meddelat sonen att vi inte är hemma. Vi brukar lösa det mesta på telefon men det gick inte denna gången. Denna gången hade han åkt hemifrån utan nyckel hem till oss. Och han behövde nyckel hem till oss för att hämta dricka. Just när maken skjutsar mig till tåget så kommer han hem till oss och ingen är hemma.

Nu börjar de stora bekymren. Han ringer mig och jag sitter i tyst vagn. Jag går iväg och smsar maken samtidigt att han kanske kan ringa sonen och kolla läget. Innan jag öär hela vägen ute i lite vestibulen på tåget så ringer sonen igen. Jag svara eftersom jag då hunnit ut och kan svara. Maken smsar att det är upptaget. Jag måste svar maken att det är med mig han pratar, samtidigt som jag försöker höra vad sonen säger på ett väldigt högljutt tåg.

Sonen frågar om jag är hemma. Nej, jag är på väg till Stockholm och är på tåget MEN maken är hemma. Det finns ingen bil hemma, så nej det är han inte. Så klart. Det hade jag ju kunnat räkna ut att han visste att ingen var hemma då han frågade den frågan. Men jag var trött och lite långsam. Ett förtydligande, maken skjutsade mig till tåget och är snart hemma och kommer vara det hela helgen. TILLS han hämtar mig vid tåget på söndag.

Jag fick reda på problemet och sa att jag löser det med maken. Men då var det försent. Sonen tyckte allt var fel och maken fick inte komma med dricka och han ville bara lägga på. Han talade om att han tyckte det var jobbigt och att han inte ville prata mer. När han var liten så kunde han inte få fram den informationen. Han bara lämnade eller var tyst. Om han stannade och var tyst och någon försökte fortsätta prata så blev det ofta ett utbrott. All information som inte är väntad blev för mycket på för kort tid. Han måste få tid att strukturera upp den och sedan kunna bearbeta problemet.

Självklart kollade maken om han kunde ringa sonen, vilket var osäkert. Men han provade och det visade sig att allt det som var jobbigt var att jag var på tåget. Att jag inte hörde riktigt och allt blev fel. Hade han vetat om att jag skulle var på tåget så hade han vetat vad som kunde ske. Men det visste han inte, för hans mamma hade inte sagt det denna gången.

Hur som helst så löste maken och sonen problemet. Ett antal timmar senare så kom sonen tillbaka och tog sin dricka när maken var hemma. Maken fick alltså inte åka hem till sonen. Sonen behövde bara återhämtning efter allt som blivit fel och sedan kunde han göra ett nytt försök med vetskapen om att maken fanns där om det skulle bli något knas igen.

Det är de små sakerna som kan ställa till det rejält. Saker som för en utan autism aldrig kan föreställa sig vara något problem någonsin. Men att mamma åker tåg utan att berättat det är ett problem för honom. Det är tur att vi alla är olika. Underbart faktiskt. Jag är lärt mig så mycket tack vare min äldsta son, vilket är helt fantastiskt.

Imorgon är jag hemma igen. Hoppas att det inte blir något knas då. Varken för sonen eller SJ. Framför allt för SJ AB. Jag vill gärna inte behöva läsa det baklänges på hemresan. Antigen så har jag jättemycket tur och allt går perfekt. Eller så är all tur borta. Jag köpte nämligen den sista biljetten på hela tåget. På ett tåg som går en timma senare än vad jag behövt för att det första var redan slutsålt. Jag vet inte om turen är förbrukad. Det får vi se imorgon.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Samma visa om och om igen

Igår åkte jag tåg. Maken var lika nervös som vanligt. Det hade ju dessutom lagt sig lite snö på marken så han trodde inte det skulle bli någon resa för mig. Men det blev det. Och jag kom fram, bara inte i tid. Vilket inte är så ovanligt.

Det ovanliga denna gången var varför jag var sen. Det blev drygt tjugo minuter, så inte hela världen. Jag hade tydligen också tur, för vi borde blivit helt strandande. Allt enligt lokföraren som berättade om vad som hände.

Först fick vi bara informationen att vi körde långsamt på grund av tekniskt fel och att vi skulle göra en triangelvändning. Alltså in på ett håll nerifrån och ut på det andra hållet snett uppåt. Det skulle ta tio minuter för att vända tåget så vi kunde fortsätta med det andra loket. Som då inte hade tekniskt fel.

In, stanna, två lokförare springer genom tåget, köra ut. Det tog inte så lång tid men vi behövde ju också åka lite med vändningen vilket till slut då blev dessa dryga tjugo minuter. Som enligt SJ AB inte räknas som försening, men det är en helt annan sak.

Det tekniska felet var att tutan inte fungerade. Det var en ny variant som jag aldrig råkat ut för innan. Tydligen så är det en stor trafikfara att åka i över 200 km/h och inte kunna tuta. Om vi inte fått felet där vi fick det så hade vi inte fått fortsätta åka alls. Vilket då var min tur, att vi fortsatte åka.

Det var en älg bredvid spåret som de skulle tuta på och det gick inte. Detta var efter Norrköping. Vi hade tydligen inte så mycket mer val än att fortsätta köra långsamt fram tills där vi kunde vända. Hade det hänt innan så hade vi fått stanna i Norrköping och byta tåg eller något annat. Nu blev det en vändning och vi hade fungerande tuta och vi kunde köra fullt blås igen.

Ja, ibland ska man ha tur. Kanske det är så att jag alltid ska vara glad när jag kommer fram. Kanske särskilt när det är fyra timmars försening. För alternativet är inte kul, att inte komma fram alls. Det gjorde jag igår och jag hade en jättemysig eftermiddag/kväll med min bror och svägerska. Samt några ungdomar, till och med någon mer än jag tänkt. Supermysigt, massor av god mat och en ljuvlig päronkaka som stod i ugnen när jag kom. Vad gör tjugo minuter då?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

När det är bestämt, så är det

Igår var jag i en annan del och körde av Småland. Jag vill flytta till Tranås. Förutom att de har landets bästa ELOn-butik så har de också julbelysningen uppe på Storgatan i stan.

Det var så mysigt. Eftersom min man löser detta så är det väl bästa att jag förtydligar, jag vill INTE flytta till Tranås. Jag har bara önsketänkande om att vi skulle ha det likadant hemma hos oss i vår kommun.

För han gör ju det, läser bloggen. Och det jag skriver är det som blir. Innan han läste om att Vi ska sätta upp vår belysning ute nästa vecka så pratade vi om det. Då var hans svar att det får bli någon gång i december. Utifrån att han kollade våra kalendrar.

Men så läste han bloggen och sa då på kvällen att han nu visste att, Vi ska sätta upp den nästa vecka. Så jag vill alltså inte flytta till Tranås. Men vad vackert det är med alla ljusen. Det är dessutom inte bara kommunen som fått upp belysning, många lägenheter och villor har också fått fram sina slingor. Att det dessutom snöade och låg ett vitt lager på marken förstärkte känslan. Åh, vad jag längtar tills nästa vecka.

Det är tur att jag ska hänga med min fina bror och svägerska, och förhoppningsvis några ungdomar med, ikväll. Då kommer tiden gå fortare tills jag faktiskt får plocka fram alla mina slingor och lampor. Jag ska passa på att slänga fram min stora tomte på en gång. All in, blir det alltså nästa vecka.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Maken såg ut som en ledsen hund

Igår var jag på äventyr om du frågar maken. Han var mycket besviken över att han inte fick följa med. Han såg ut som en mycket ledsen hund när jag åkte. Mitt äventyr gick ut på att åka till Malmö, hitta någonstans att äta, åka till sjukhuset och sedan hem igen. Om du frågar mig så är det inte det mest spännande äventyret. Jag kanske tittar på det på fel sätt.

Det var alltså en sjukresa jag åkte på igår. Jag behövde börja tidigare för att inte komma hem långt efter mitt pass slutade. Mest var det nog för att kunden skulle komma hem tidigare. Men det innebar ju att jag också kom hem tidigare. Jag har gärna fler sådana körningar. Det var bra väglag, lite regn men inte så mycket. Lugnt och skönt och trafiken flöt på bra.

För att maken inte skulle var för ledsen när jag åkte på mitt äventyr ensam så fick han vara med på FaceTime innan jag åt. Han fick se den fantastiskt fina miljön samt maten. Miljön var inte så exalterande, jag stannade på Burlövs center men maten var grymt god. Jag tog en wok som gjordes när jag beställde. Grönsakerna var krispiga och allt var mycket gott. Maken var nöjd över att få vara med på mitt äventyr även om det var en liten stund på distans.

Anledningen till att maken ser min resa som ett äventyr är för att resan är målet för honom. Ja, och maten då. Alltid maten också. Han hade varit mycket nöjd med stället som jag åt på. Men vi hade nog aldrig stannat just där om han varit med. Nu var det enkel parkering för stor bil och nära tillbaka till vägen som var prioriteringen. Jag hade också tyckt att det varit lite mer äventyr om maken varit med. För vi har alltid kul tillsammans. Han var glad när jag kom hem. Det är bra med att åka bort. Man uppskattar varandra lite extra när man ses igen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Tiden rullar på

Och jag vill ha upp belysningen. Om tiden bara rullar lite till så får jag ju sätta upp den. Fast jag vill ju ha upp den nu. Snart är det största bekymret att jag inte har tid att sätta upp den. Igår jobbade jag ett lång pass. Att jag då hade sett slingor ute på landet igen bet inte så mycket. För vi bor inte på landet. På landet så är det becksvart. Det finns ingen gatubelysning, det är nästan som att man måste sätt upp ljusslingorna tidigt för att kunna se något alls.

Som sagt, igår fanns det ingen ork när jag var hemma halvåtta på kvällen för att sätta upp ljusslingorna ute. Det vore skönt att kunna göra det på dagtid då det är ljus ute. I helgen är jag borta. Jag skulle kunna be maken att sätta upp dem åt mig. Vilket är en mindre bra idé, för då blir det inte som jag vill ha det. Han har dessutom andra saker att göra.

Jag får helt enkelt bestämma att det blir nästa vecka. Vilket var det som var bra med bloggen, att maken läser det och får nu ställa in sig på att nästa vecka kommer slingorna fram. Blir ju inte ens tidigt då. Veckan innan första advent så tänder kommunen julljusen på stan. Nästa helg är det helgen före första advent. Helst hade jag velat att de kom upp för två veckor sedan. Men det vet du redan.

Ja, det är flera dagar kvar tills det är helg. Men jag åker bort på torsdag. Idag ska jag åka tur och retur till Malmö. Då är det bara imorgon onsdag kvar på denna veckan och någon gång måste jag jobba med fastighetsskötseln. Med min vilotid som behövs så finns ingen tid denna veckan för att få upp slingor. Men maken är nu redo till nästa vecka så kommer vi hjälpas åt med att få upp dem.

Julbelysning på en av alla avdelningar på Eksjö sjukhus igår. Legitimt att ta fram julen nu.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

När bloggen är mindre bra

Jag tycker om min dagbok. Det är skönt att kunna skriva av sig lite om vad som sker i livet. Sedan kan man alltid gå tillbaka och kolla. Det blir ju inte som minnena som dyker upp i Meta men om man vill minnas är det bara att gå tillbaka årsvis. För fyra år sedan kom första snön som exempel på minnen. I år har den redan kommit flera gånger. Väntas ny på onsdag. Allt detta är alltså bra med bloggen.

Men om man har en hemlighet så kan är det svårt att skriva den här. För alla kan ju läsa den. Inte för att jag har så många hemligheter men några har jag. Vissa vill jag heller inte dela med min make. Då är det mindre bra med bloggen. För maken läser den också. Säg att jag skulle berätta att jag har tagit bort spindelfällan på dammsugaren. Den som maken satte på för att den STORA spindeln inte skulle kunna krypa ut igen genom slangen.

Det skulle jag inte kunna skriva om. För maken läser bloggen. Eller säg att jag har smyghöjt golvvärmen på toaletten uppe. Det kan jag inte skriva här, för ja, maken läser bloggen. Om jag vill göra något som maken inte ska veta om kan jag inte skriva om det för då vet ju maken. Och OM jag skulle eventuellt ha höjt värmen eller tagit bort spindelfällan så skulle maken kontrollera detta och kanske göra något annat val än mig.

Det är mindre bra med bloggen. Som tur är så finns det så mycket bra med bloggen. Som när jag vill göra något som maken inte riktigt vill. Det är bra, eftersom han kommer på andra tankar när han läser om det. Jag är ju världens frysnisse och nu börjar det bli kallare ute, då vill ha ha varmt inne. Tack och lov så har maken faktiskt höjt temperaturen inomhus. Från nitton grader till tjugoett grader. Jag kan alltså inte klaga. (Bara smyghöja lite på toaletten).

Nu går maken omkring i shorts inomhus och jag med tofflor och filt. Alltid med extra värme när vi ska lägga oss. Maken är inte en frysnisse, han är snarare en lavanisse. Som tur är så älskar han mig och står ut med att vara varm för min skull. Spindlarna får han gärna döda eller dammsuga upp. Bara jag får använda dammsugaren till annat med, som att dammsuga smuts.

Ta hand om dig. VI hörs imorgon.

Publicerat

Efterrätt på julafton

När man inte får sätta upp ljus(jul)slingorna på utsidan så får man sysselsätta sig med annat. Då är det självklara valet att fokusera på vad som ska vara efterrätt på julafton. I år är både sönerna här och firar. Deras pappa och hunden är också inbjudna och har tackat ja till att fira jul med oss. Det ser jag fram emot väldigt mycket.

Maten har jag ganska stor koll på. Det är vissa saker som måste finnas. Julskinkan är nummer ett. Men sedan har vi alla något som vi föredrar på vårt julbord som ska vara med. Jag har rotlåda som är ett måste, minstingen är det hemgjorda kroppkakor som gäller, ja, vi har alla något som måste finnas. Makens är väl prinskorv, korv gör honom lycklig.

Julmaten är egentligen listan klar på. Det är mer planering om när den ska göras. Med efterrätten är det inte lika lätt med. För efter julmaten är man ofta så oerhört mätt att man inte orkar så mycket mer. Julmaten blir det också en hel massa rester av så risgrynsgröt eller Ris al Malta med saftsås ökar bara resterna. När man redan är mätt och då ta en väldigt mastig efterrätt är inte så smart.

Därför är min tanke just nu (kan ändras, flera gånger), att jag skulle göra julgodis istället för efterrätt. Förra gången vi var alla gjorde jag skumtomte-pannacotta. Det var en lagom liten efterrätt. Men det behöver inte bli en tradition. Godis är nog bättre och en liten efterrätt. Som äldsta sonen sa, jag och minstingen älskar Ris Ala Malta, så han tycker jag ska göra det. Men som jag sa, den är mastig.

Jag har hittat ett recept på Ris ala Malta-paj. Den skulle man kunna göra i små formar så man bara får en liten sak efter all mat. Det är pepparkakor som botten men en jordgubbssås på. Tror det kan bli en hit på julafton. Tillsammans med pepparkakspraliner. De innehåller mandelmassa och maken älskar marsipan. Sedan måste man ju ha wienernougat. Enkelt att göra dessutom. Kanderade hasselnötter vore kanske också gott.

Jag har fler förslag på godis som man inte köper utan gör själv. Julmustkola. Lite tveksam till kola för jag har svårt att få den till att bli seg. Men kanske. Fudge gillar också maken, det kan finnas på listan. Minstingen älskar också chokladbollar, det finns ett recept på snöbollar. Det skulle passa på jul. Vit choklad istället för kakao, eller något liknande. Ja, listan börjar arta sig på vad det blir efter julmaten. Det är tur att det snart är december så jag är mer i rätt tid.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

När pappa sa det kan vara bra

Vi river kök hos äldsta sonen. Köket är beställt och det kommer tidigare än vi trodde. Så vi är inte ute i för god tid. Det kommer nog bli ganska lagom i tid. Anledningen att vi skulle riva nu var för att kunna beställa bänkskivan i rätt mått. Framförallt hålet till diskhon. Det blev gjort igår.

Det var inte bara rivning på schemat. Utan allt annat med att tömma skåp och kök på grejer kom före att riva. Äldsta sonens pappa frågade häromdagen om han hade påbörjat något med att packa i köket. För mig är frågan konstig. För en person utan diagnoser så skulle det kanske varit rimligt. Men för min son med autism så är det helt orimligt att han skulle gjort något utan att någon påtalat det för honom. Eller inte bara påtalat, gett tydliga instruktioner om vad, hur OCH när.

För det är inte bara att flytta på något. Allt måste ha sin plats. Igår fick allt i köket en ny plats i hans enda rum samt några saker flyttade till förrådet (även vårt förråd fick lite). Det blev också en hel del slängt. För sonen äter inte saker som har lite kvar i förpackningen. Det får självklart inte ha utgånget datum. När det är för lite i så ändrar det tydligen smak, därför så försvann det från skåpen.

Det viktigaste är platsen. Vi fick tydliga förhållningsregler om att vi inte fick lägga något på hans skrivbord. Inte ens när vi är där och arbetar. Avlastningsytan för oss när vi är där och arbetar är köksbordet som har flyttat in i rummet. All annan yta ska vi undvika att lägga på. Annars måste vi fråga om lov. Allt måste ha sin plats. Köksbordet får då bli området som han inte har koll på. Ännu viktigare att allt annat är som det ska på alla annan yta.

Men det roligaste var nog ändå när jag hittade tandborstarna. Hans pappa sa för långe sedan att det kunde vara bra att spara på en gammal tandborste och diskborste. De kan han använda till att skrubba rent på ställen man har svårt att komma åt när man städar. Jag vet precis vad hans pappa menade. Det vet vår son också med ett undantag. Hans pappa sa inte att det räckte med en åt gången.

I sonens badrumsskåp

När jag skulle in i hans badrumsskåp för att komma åt och stänga av vattnet såg jag hans stash av tandborstar och diskborstar. Det är ju bara tre diskborstar men minst tjugo tandborstar. Nu är det så att sonen byter tandborste ofta men ändå, tjugo stycken till att skrubba rent i trånga skrymslen. Han har inte så många skrymslen i sin lägenhet. Det gäller att vara tydlig när man säger något, det var inte hans pappa den gången.

Idag ska vi fortsätta att jobba i köket. Rivningen blev klar igår. Idag ska vi börja göra allt grundarbete innan vi kan bygga nytt kök. Det kommer bli så fint när det är klart.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.